Vindarna vänder!

Har jag sagt att förra veckan var bra?  Massor med gånger!  Och det var ju tur att jag fick det sagt, för denna veckan har än så länge gått käpprätt åt skogen! 😀 Och det har ju absolut ingenting att göra med otrevliga sjuksköterskor, bilister som nästan klipper en över knäna eller apotekets nya robot som slutar fungera i samma sekund som JAG kliver fram till disken.. Nu börjar det kännas som vanligt igen :’) Förra veckan var nog bara en illusion.

På tapeten just nu är väl hur många ”mil” folk kört när vi var ute. Hur många mil!! Jag har inte ens reflekterat över det! Jag tror ju fortfarande att Malmö-Göteborg är typ.. 5 mil? Enligt mig har jag då kört runt 20 mil, men redan där måste hela sverigekartan ha fallerat och Gauss-Krüger gubbarna vänder sig i graven. Jag har ett väldigt typiskt kvinnligt drag. Det gäller väl inte alla, men många.. Mitt lokalsinne är nämligen planterat i min vänstra lilltå. Alltså inte speciellt nära till hands.

I veckan har vi mycket ledigt då andra gruppen är ute på medåkning. Det är bara att dyka ned i TJJ:ns värld och trycka in alla begreppen i något ledigt fack. Lite lättare nu när man sett en hel del med egna ögon, men plötsligt blev det också betydligt mycket tråkigare än veckan innan medåkningen. Allt har sina för- och nackdelar! Än så länge har jag mest problem med att lära mig skyltnamnen. Betydelsen sitter redan, men att ordagrant kunna namnge dem är ju inte min starka sida! Tur att jag har en trogen kompis med mig om kvällarna. Har ni inte redan förstått att jag är galen, så intygas det härmed officiellt! 😉

Idag hade jag faktiskt en lektion schemalagd på eftermiddagen. Eftersom hela Helsingborg är en byggarbetsplats, dyker inte en enda buss upp på rätt plats vid rätt tidpunkt. Bestämde mig för att traska ned till stan i det härliga vädret, vilket alltid är uppskattat. Halvvägs ned inser jag att jag gått hemifrån en timme för tidigt.. SÅKLART! Jag är definitivt en tidspessimist, men en hel timme var väl lite i värsta laget. Och för att göra det bästa av situationen så bestämde mig för att gå till Campus för att överraska min gamla klasskompisar. Det är inte svårt att beskriva känslan när jag gick in genom dörrarna och möttes av den överfulla cafeterian och de ekande trapporna. Det var ren ångest som kom sköljande över mig! Självklart var kul att se klasskompisarna igen, men jag ångrar inte mitt karriärsbyte för en sekund! Jag är så glad!!!

I skolan var vi bara tre personer idag, vilket innebar att det var simulatordags! Stora simulatorn är självklart sönder, så vi får köra ”lillen”, en X55b, så länge. Jag fick börja med en genomgång av ATC:n i T43:an med lärare1, medan de två andra grabbarna körde med lärare2. Har haft turen att lära mig sååå mycket under min medåkning så det mesta var repetition, men lite nytt satte sig allt. Sedan var det dags för mig att gå in till simulatorn där de andra inte kört klart än. Klasskompis som körde berättade att han och hans handledare missat att stanna vid en perrong förra veckan och fått backa. ”Den stationen missar jag aldrig igen” säger han, varpå det dyker upp en perrong på simulatorskärmen, han missar  U-tavlan med några meter och får backa tillbaka! HAHA! Är det inte ironiskt! Läraren berättar sedan att han råkat trycka på en knapp under morgonen som gjorde att alla träden i simulatorn försvann. Sånna saker kan få mig att dö av skratt! Måste dock varit snabbväxande träd för alla var på plats igen när vi kom på eftermiddagen.

Smått annorlunda när läraren kan ”stay the moment” och förklara eller fråga saker. Hade behövts även i verkligheten ibland tycker jag. Gick himla bra att köra, så på slutet fick jag mest prova att busa, så körde för fort och OSPAde lite vackert vid en 40övervakning. Bättre att prova på låtsats än på riktigt 😀 Och påtal om att prova, så hittade jag denna roliga omröstningsgrejen.  

// Fanny