Livet som tog mig med storm

Innan jag böjar dagens inlägg måste jag få tänka högt. Jag satt precis & bläddrade igenom skräpposten efter ett mejl jag saknade. Och då slog det mig. Det faktiskt var DÄR, bland allt meningslöst spamm.. som jag hittade min antagning till lokförarutbildningen. Och eftersom jag inte ens förväntade mig att det skulle komma ett sånt mejl, så skulle jag aldrig ha letat efter det heller. Tack ödet! För att jag just den månaden rotade bland mina betydelselöst betydande mejl i skräpposten. Annars hade jag aldrig varit där jag är idag.

Det är närmre 4 år sedan startade jag denna bloggen. Då visste jag aldrig att den skulle komma att bli min bästa vän och min värsta fiende. Jag har fått suckar & hånflin, men det rör mig inte i ryggen längre. För jag har fått bevara alla mina minnen och träffat underbara människor pågrund av Hästbrud och Lokförare. Jag är så otroligt tacksam för alla (då främmande) personer som vågat komma fram och fråga ”Är det du som har dendär bloggen?”. Och självklart har jag fnissat inombords åt många LIA-elever som sneglat lite mystiskt på mig på kontoret 😉

Jag var 21år gammal, men fyller snart 25. Jag bor nu i en villa inne i Helsingborg, med min älskade häst 2 minuter från ytterdörren. I snart TRE år har jag jobbat på Arriva! OCH inte ett inlägg har kommit på bloggen?  Det kan bara ha en logisk förklaring! Lokförarlivet kom och tog mig med storm. Blåste bort mig från allt vad socialt liv innebär. Bort från regelbundna måltider och regelbunden sömn. Bort från alla rutiner jag någonsin skapat.

Just därför tänkte jag ägna ett litet inlägg åt just lokföraryrkets för- och nackdelar. Oavsett hur bitter jag kommer låta här under, så vill jag poängtera att jag älskar mitt jobb. Jag älskar arbetsuppgifterna. Jag älskar mina kollegor & att köra X61. Jag vill dock bjuda på ärliga, men subjektiva, åsikter om hur livet som lokis kan upplevas.

Livet som lokförare

Det jag uppskattar extremt mycket är att du kan åka och shoppa en vardag & ha hela Väla för digsjälv. Det är smidigt att boka tex hantverkare, hovslagare eller hemleverans för man är ofta hemma de tider då andra är på jobb. Förstatjing på det mesta helt enkelt.

Dock, kommer ditt sociala liv att påverkas extremt. Vi på Arriva jobbar varannan helg & det började direkt tära på mig att alltid vara den som säger:  ”jag jobbar den helgen”. En del lediga helger är man dessutom för trött för att ens orka vara social. Det gäller att ha en förstående vänskapskrets, familj och att verkligen ta vara på de små stunder som finns. Det handlar inte om att vi är lediga mindre än andra yrkesgrupper. Vi är bara lediga på helt andra tider. Nu lever jag ensam, så det drabbar mig inte lika hårt. Men jag kan föreställa mig känslan av att komma hem 00.30 en fredagkväll, när resten av familjen lagt sig.. Att missa söndagsfrukosten tillsammans. Dessutom vara borta på julafton eller midsommar. Och det leder oss in på nästa exempel – Arbetstider

Alla företag är olika på denna fronten och egentligen bör det finnas morgon, kväll eller blandgrupper. Arriva kör nån slags egen variant på detta för tillfället. Trots att jag är fastanställd, så jobbar jag runt dygnets alla timmar. Vissa veckor kan jag börja 04. Nån dag senare kan jag jobba 22-06. Sen kan jag gå på lite kvällar, innan jag plötsligt ska upp vid 04 igen. Det ser inte alltid såhär illa ut, men det händer! Som en mental berg- och dalbana. Jag tycker nästan att det tar mest fysiskt på mig, då jag sover extremt dåligt dessa perioderna. Sedan finns såklart goa veckor där man kanske jobbar tre dagar för att fridagsnyckeln faller ut så.

Arbetstiderna har också en tendens att förstöra ens matrutiner. Det är inte ovanligt att äta sin lunch vid både 08, 16 eller 20. Rutiner med mat är extremt svårt. Jag ser dessutom otroligt många kollegor som köper mat ute. Säga vad ni vill, men det ÄR INTE HÄLSOSAMT att trycka en pizza vid 22. Inte en enda dag i veckan! Tänk på vad ni äter. Vårt yrke grundar sig i vår hälsa.

Hälsan då? Vi har ett stillasittande arbete. Det längsta vi behöver gå är 160 meter för att byta ände på ett multat tågsätt. Jag går fortfarande på Arrivas växling och springer en hel del under passen. Jag har dessutom häst, renoverar hus, tränar regelbundet. Och då funkar ett stillasittande jobb. Men har man ingen aktiv fritid så bör man överväga att skaffa det. Dålig sömn, dåliga matvanor & stillasittande.. Det är en farlig kombo, om man inte har den under kontroll.

Däremot har vi ett fantastiskt roligt arbete. Hur tråkigt det än låter, så är livet på räls extremt spännande. Det finns veckor, då det inte händer någonting *host*..  Sedan kommer ketchup-effekten och hela järnvägen rasar samman. Det är AMAZING att vara lokförare. Och all tid hemifrån gör att man skapat sig en egen liten familj på jobb. Man har kollegor & vänner som man kan prata med om allting! Man stöttar varandra de dagar allt är jobbigt. Vi skämtar, stojjar och har en grym stämning på Arriva. Jag är otroligt glad att det är just här jag fått äran att tillbringa mina tre senaste år.

En fråga som jag ofta får gäller lönen. JA, vi har en bra lön, trots att mycket vill ha mer. De veckor när allt flyter på, är man glad för sina pengar. Men de veckor då sömnen ligger efter, saker krånglar och man är permanent utmattad…  Ja, då hade man gärna tagit det dubbla! Och det är charmen med järnvägen. Man är aldrig nöjd med allt. Många av de gamla rävarna gnäller om hur allt var bättre förr. Och jag tror dem! Det var bättre förr. Kanske lite föööör bra. Men ändå har många stannat i branschen i 40 år. Jag drar slutsatsen att det finns något magiskt med järnvägen. När man väl hittat hit, vill man inte härifrån 😉

Det var ett tag sedan ni hörde från mig. Jag ser att bloggstatistiken ökar under antagningsperiderna. Finns det något speciellt ni vill att jag ska berätta eller kommentera så finns jag på Instagram: @fannybany  Annars går det bra att skicka ett mejl till:  frbany@hotmail.com

Ha det toppen! Och glöm inte söka till lokförarutbildningen, om ni inte redan gjort det

IMG_0046IMG_6470

EXAMENSDAGS!

Kan fortfarande inte fatta var tiden har tagit vägen. Det känns som att det var igår som jag var med Martin på min första medåkning i september.

På examensmorgonen blev jag testad på stressfronten minsann. Vi skulle vara i skolan klockan 10, och jag hade självklart lyckats pricka in att ett utsläpp 7.30 den morgonen. 20 hästar ska ut i hagarna, och det ska sopas och snyggas till. Det tar sin lilla tid kan jag lova! Särskilt då jag är helt ny i detta stallet, och varken vet vilken häst som är vilken eller vilken hage de tillhör. Som tur är kunde en kompis följa med och trots ett evigt virrande så var vi klara på en timme. Sen är jag ju tjej.. och en dryg meter hår tar några timmar att torka. Det ligger alltså en viss logistik bakom varenda dusch man tar. Och på examensmiddagen vill man helst inte se ut som en dränkt katt, så jag fick helt enkelt be till högre makter att jag inte hade några halmstrån i håret bara. När jag väl slängde mig in i bilen kunde jag äntligen andas ut! ”Nu har jag ”GOTT OM TID PÅ MIG ATT KÖRA” tänkte jag!

MEN.. det finns en anledning att jag trivs bra som tågchaffis. Mitt lokalsinne är helt värdelöst. Och då ljudet, utan min vetskap, var avstängt på GPS:en, så märkte jag inte att jag missat en avfart och körde till Hyllinge istället för Ängelholm. När jag sedan skulle hitta tillbaka till en motorvägspåfart hade jag virrat i 10 minuter utan att veta var jag egentligen skulle bli av. ”INTE så gott om tid på mig längre”.. Inne i Ängelholm var det vägarbete och GPS:en ledde om mig genom små kullerstensgator. Jag började tveka på om jag ens var kvar i Ängelholm efter en stund xD Ändå lyckades jag vara i skolan 09.59. DEN NI!

Väl framme hade vi en genomgång av vårt slutprov. Jag hade knappt pluggat. Förmodligen för att jag kände att ”detta ska sitta nu!” Jag ska inte behöva råplugga. Allt ska sitta! Och jag använde slutprovet för att avgöra detta.. Och det var skönt att få ut ett slutprov med högsta betyg. De fel jag gjort var övervägande riktigt korkade slarvfel. Kunde nästan bara skratta åt vissa. Med detta avklarat fick vi ta vårt klasskort, och sedan var vi ett litet gäng som tog en öl på ”Stationen” i Ängelholm. Efter detta väntade examensmiddag.

DET VAR SÅ GALET GOD MAAAT OCH EFTERRÄTT! Herregud! De som varit utbildningsansvariga för i år höll sina tal och skämtade om att ”ja, nu måste ju skolan ta ett års uppehåll och återhämta sig efter att ha haft er”. De fick ju inte tillstånd av YH-myndigheten att starta utbildning nästa år, vilket är så synd. Våra lärare pratade lite och de fick sina presenter av båda klasserna. De har varit guld värda! Så duktiga, pedagogiska, engagerade och humoristiska. Alltid kul att ha lektion med Linus och Gunnar! Tillslut var det dags att lämna ut examensbevisen och det var ju nästan lite skräckblandad förtjusning. Mest förtjusning dock!

Och när jag gör något, så lägger jag ofta hela min själ i det! Lugnt sagt. Min examensdag skulle bli bäst. För mig är detta nästan större än studenten, även om studenten är mer hypad och mer ”vanlig” att fira. Så hos mig hade vi ett riktigt examensfirande. Bara för att jag äntligen har hittat rätt bana (höhööö) här i livet. Vi var lite släkt, bästa vänner och gamla klasskompisar, så jag blev lite bortskämd. Hade önskat mig ett longerspö, och fick självklart två. Mamma och pappa betalade bland annat mitt ägarbyte hos SWB för Honey, och jag fick en helt egen järnväg. Det första som hände var att lok&vagnar körde fast på en bro med lövhalka.. attans!

Jag hade ju önskat mig en tågtårta, men mina föräldrar sa att vi var alldeles för sent ute med att beställa. SÅ.. jag förväntade ju mig en vanlig tårta. Tills vi flyttade in från trädgården på kvällen för att äta efterrätt. Och till min stora förvåning står det ett PÅGATÅG på bordet. Jag stod nog bara och gapade en stund. Inte konstigt med tanke på hur grundlurad jag hade blivit. Nä men, ett pågatåg, med backspeglar, helljus och koppel fick förgylla den sista tiden av min kväll.

Vad ska man säga. Jag kommer sakna min klass. De har ofta varit ”pain in the ass”, men vi har skrattat så mycket! Sällan ”med varandra” utan snarare ”åt varandra”. Men det är också jargongen vi har i min klasshalva. Jag kommer sakna järnvägsskolan. Linus och Gunnar! Jag kommer sakna att köra godståg. Väldigt mycket. Men jag trivs grymt bra på pågatågen, så det känns helt rätt!

Nu är jag examinerad lokförare, med ett jobb som börjar på måndag och har en häst, som för tillfället är lite ledsen i bakbenen. Jag vände livet upp och ner på mindre än en vecka och nu börjar allvaret. Och det är inte förrän nu som jag insett att jag kommer tjäna pengar. Jag valde inte utbildningen för pengar och när folk nämner lön så ryggar jag nästan tillbaka. ”Shit, ska jag tjäna pengar? Få en ordentlig lön?” Det kommer kännas helskumt. På måndag är det dags för min första utbildningsdag på Arriva. Vi är tre tjejer från klassen som kommer jobba i Helsingborg, varav jag och Lottie börjar på växlingen redan nu. Pågatågen får passa sig. För här kommer… 😉NHAdJjuevo3UJnfS-Q30WnbuJQo-2.jpg

// Fanny

En paus i examensplugget

Anledningen till att jag startade denna bloggen var att jag ville träna lite på att koda just bloggar. Jag insåg snabbt att jag var sämst på detta, och funderade på om jag inte skulle ta och skriva något istället. Just då var jag väldigt osäker på hur framtiden skulle se ut. Jag hade precis fått reda på att jag skulle börja på lokförarutbildningen. Och det gnagde ständigt en inre stress, då jag visste att det snart var dags för min allra bästaste hästvän att hitta ny ägare & lämna ridskolan jag jobbade på. Därav blev denna bloggen så mycket som ”Hästbrud och Lokförare”. Jag var ju egentligen ingenting av det just där och då, men året har rullat på och jag har formats till en helt ny 21-åring. Men nu, mitt i examensplugget har jag fått komma till en insikt som man bara måste vänja sig vid. Min älskade själsfrände har sålts. Hon som alltid har fått mig att le, även de stunder jag bara velat gråta. Hon kommer sluta sina sista år som pensionär hos en ny ägare.

Och det sjukaste är.. att denna nya ägaren är SÅ JÄÄKLA JAAAAAAG!

IMG_6960.jpg

NU ÄR JAG HÄSTBRUD PÅ RIKTIGT! Och snart LOKFÖRARE MED!

Alla drömmar jag hade när denna bloggen startades har gått i uppfyllelse en efter en. Jag drömmer inte. Tror jag. MEN JAG HAR PLUGGAT SKITDÅLIGT inför examensprovet!!! Det ska jag erkänna. Mycket tid har gått åt till detta beslutet. Det kommer bli ett jäkla pusslande med tid och pengar. Men denna hästen har ställt upp för mig i vått och torrt och nu ska jag betala tillbaka. För hos mig stannar gammeltanten till sitt sista andetag. MIN och bara MIN finaste Honey de la Vic.

Och har ni vägarna förbi Helsingborg så vet ni vad som gäller nu! Ni tågfolk bör lära er om hästkrafter ur ett helt nytt perspektiv tycker jag 😉

// Fanny

Min sista LIA. Någonsin

Oj vad galet detta känns! Idag gjorde jag min sista körning som LIA-elev. Min sista tur blev en tidig Trelleborg och sedan en Förslöv. Ett alldeles lagom avslut på denna perioden och det kändes verkligen skitbra. Jag hoppar inte längre ur stolen när balisfelen börjar tjuta. Jag har fått linjekännedom och kan utnyttja banans profil för en sparsam körning även med våra pendeltåg. Jag kan överlista 0P och vet hur man handskas med restriktiva signaler. Jag har fått en så ovärderlig kunskap och förståelse för detta jobbet. WAOW!

Idag tog jag dessutom spruta 1/3, för hepatit A&B, då man som växlare även sköter fekalietömning när man växlar ut vagnarna till Raus. Jag är otroligt jäkla hysterisk när det gäller att sticka grejer i huden. Men just denna sköterskan handskades väldigt bra med mig. Jag plockade upp min telefon och hävdade som en trotsig 5åring att ”Jag tänker kolla på min häst nu!” Sköterskan såg väl sin chans att avleda min uppmärksamhet från hemskheten hon just skulle sticka i armen på mig. ”Jasså hur gammal är hästen?” frågade hon. ”Tjugotvååååå”, svarar jag. Sköterskan: ”Är hon 22 år? Jag ”Neeeeej! Hon är sjuttoooon!” Sköterskan: ”Är du 22 då?”  Jag: ”Neej! Jag är 21!” Sköterska, något förvirrad nu: ”Jaha.. men var fick du 22 ifrån?” Och i samma ögonblick inser jag att jag inte alls plockat fram en bild på hästen utan sitter och glor på en bild av förarhytten i ett Pågatåg. Jag vänder mig mot sköterskan och frågar lite försiktigt ”Överlevde jag?”. Och ja.  Ingen svimning, inget studsande som gjorde att nålen sattes käpprätt på fel ställe. Vilket framsteg från min sida. Och att jag i situationer som dessa förvandlas från en hjälplös 20åring till en hjälplös 5åring är väl sånt man får leva med 😉 Tur att det är hela 4 veckor kvar till nästa dos.

Den senaste veckan har rullat på otroligt bra. Lite för bra för att vara sant tyckte vi. MEN! Misströsta icke! Jag har en skrattretande historia att berätta. Igår, torsdag, så frågade jag min nuvarande körlärare om det var vanligt att pågatågen åkte fast i detektorerna. ”Ytterst sällan” fick jag till svar. Dagen gick och vi hade riktigt bra flyt i körningen. Tills vi skulle ta över ett tåg från Ystad att köra upp till Helsingborg. Föraren vi löste av sa att det några gånger indikerats att ”hållbromsen” plötsligt gick till under körning. Vi lyckades dock rulla hela vägen upp till Vallåkra utan problem. Men när vi skulle lämna plattformen så högg det plötsligt till i tåget. Hållbromsfel!! Just detta är väl en slags givare som ”luras” och indikerar att hållbromsen ligger emot. När det blir en felindikering så bryts pådraget och det blir ett ryck i tåget. Vi försökte att stanna och nöda ut med både körkontrollen och med tryckluftsbromsen. Ingenting hjälpte och indikeringen på hållbromsen var kvar. Vi provade att rulla för att kalibrera vagnen men det gick inte heller. Vår lösning fick bli att hacka oss framåt. Lite pådrag, pådrag bryts, dutta bort fel, pådrag, pådrag bryts, dutta bort fel. Eftersom det upptäcktes så pass nära Helsingborg hade driften ingen chans att trolla fram en ny vagn, utan vi fick kämpa oss upp till Förslöv med ett evigt duttande med körkontrollen. Det blev dock en ny körteknik rätt snabbt. Väl i Förslöv hade vi tid på oss att stänga av bromsen på boggien som uppenbarligen var trött på livet eller något. Vi hade ju gott om tid på oss så vi gick metodiskt igenom vilka kranar man stängde driftbroms och parkeringsbroms på. Det var även en boggie där parkeringsbromsen stängs mekaniskt vid hjulen.

Vi tog på oss varselkläder och klättrade ner i makadamen. Parkeringsbromsen lossas genom att man använder ett verktyg för att ”dra” dem till läge loss, enkelt förklarat. När de lossar hörs ett ljudligt ”poff” och bromsen stängs. Därefter gör man ett skakprov så att blocken verkligen är loss på båda sidor. Den ena bromsen kom det mycket riktigt ett ljudligt poff ifrån. Men den andra ville in poffa!!! Vi skakade på blocken och de var mycket riktigt redan lösa. Vi funderade en stund, men vad ska man göra. Det är svårt att lossa en parkeringsbroms som redan är loss.

Vi ändrade värdena i vår ATC och kunde avgå utan problem eller indikeringar, dock i 120km/h, istället för 160. Det rullade på utan ryck och knyck, och vi var tvärnöjda. Tills fjärren ringer precis innan Kattarp. ”Varmgång, högnivålarm. Krypfart till närmsta driftplats”. Där sitter man helpaff och undrar vad tudan som hände. Vi stängde ju bromsen!? Fick uppmaningen att bromsa ned försiktigt, just för att det inte ska bli ännu värre. Sedan fick jag frågan om jag skulle hinna stanna innan infartssignalen. Och där sitter man väl som en idiot och inser att man passerar den om knappa 5 sekunder. Det slutade med att vi stod stilla innanför infarten, varpå vårt möte i Kattarp inte heller kunde komma in till sin plattform, utan blev stående utanför. Min körlärare la väl ihop ett plus ett och for ut ur hytten. Och mycket riktigt var det vår avstängda parkeringsbroms (som spelat loss) som låg till. Det var bara att lossa på eländet en gång för alla. Och jag hade behövt vara raketforskare för att fatta hur detdär gick till. Som tur är klarade vi oss med 15 minuters försening då problemet ansågs vara löst och vi kunde rulla vidare. Vagnen togs dock ur trafik så det sjöng om det. Och jag förundrades återigen över hur jag lyckas pricka in ett detektorlarm samma dag som jag suttit och funderat över hur det går till.

Nu närmar sig examen i veckan! Då har denna bloggen hängt med en hel lokförarutbildning. Det var jag inte ett dugg beredd på!

// Fanny

Ingen spänning i min vardag inte!

Igår gjorde vi ett nytt försök med en likadan tur som vi hade när allt slutade i diesellok. Första destinationen var Ystad, precis som dagen innan. Vi rullade ner genom Råå-banans kringelikrokar och allt flöt faktiskt på! Vi körde lite extra ecodriving, rullade från station till station. Det flöt på toppenbra. Tills vi kom in mot Billeberga och jag tyckte att det tystnade lite väl i vagnen. OCH mycket riktigt!!!

IMG_6883

Spänningen var puts väck. Som tur var hade vi fart uppe och hade en perrong att rulla in till. Det vara bara att trycka skämskudden över ansiktet och tycka ut ”Vi står nu stilla pågrund av spänningslös kontaktledning” i PIS:en. Självklart var det kö när man ringde fjärren. Där satt man och filosoferade om det kanske var någon annan bro som var strömförande idag eller vad som nu hade hänt.. Kanske dags för alla att gå med gummistövlar i förebyggande syfte. När det väl gick fram signaler till fjärren så visste de ju direkt vad man ringde om. Strömmen hade tydligen brutits och skulle komma tillbaka inom kort. PJUH!!!!!! Vad är oddsen att allt bara ska krångla?! Dock så blev vi ju några minuter sena när vi rullade vidare mot Teckomatorp. Och det var inte bara vi som blivit sinkade. Vårt möte från Eslöv var LIIIITEEE sent. Vi fick lämna 15 minuter försenade när det var vår tur att rulla ner mot Eslöv. I Lund låg det tågväg för ett X2000 innan vi kunde köra vidare också, varpå vi blev ännu mer sena. När vi närmade oss Burlöv ringde driften och meddelade att vårt tåg nu var så sent att det inte skulle kunna komma ned på Ystadbanan. Istället skulle vi få tömma tåget på passagerare i Hyllie och hänvisa dem till Ystad-tåget efter. Detta låg dock inte speciellt långt bakom oss, så det kunde ju varit betydligt värre.. Det var bara att kalla fram tågvärden för att informera om de nya påhitten. Så klart blir resenärerna irriterade när ingenting fungerar, och tyvärr så blir ju tågvärdarna som får bli lite bollplank för allas upprörda tankar. Detta är ju dock omständigheter som är svårt att skylla på någon. Allra minst Skånetrafiken eller tågvärden. Shit happens. Sometimes some very tough shit. Sen är kanske inte alla lika roade av att sitta på ett stillastående tåg som jag är 😉

Vårt nu tomma tåg fick vi köra ned till Svågertorp och stå där tills vår ordinarie tid var inne då vi egentligen skulle kommit upp från Ystad igen. Och det blev ju en bra stund. Men.. nu har jag sett Svågertorps plattform riktigt ordentligt iallafall.

IMG_6884

Vi körde upp mot Malmö för en liten matrast. Sedan tyckte vi faktiskt att det fick räcka med klödd för denhär dagen. Tills vi insåg att någonting inte stod rätt till. Järda började ropa ut spårändringar och ändrade avgångstider. Tydligen hade ställverket i Hyllie havererat. Någon megasäkring hade gått. Som tuuur var, så kunde vi både köra ned till Trelleborg och tillbaka upp till Kävlinge utan några större svårigheter. Det var alltså ett ganska snabbt fixat problem i jämförelse med de senaste dagarnas kaos!

IMG_6893

Vi vände snabbt i Kävlinge och rullade ner mot Trelleborg igen. Här utan några som helst problem. Vi lyckades till och med rulla upp mot Helsingborg utan några större bekymmer. När vi närmade oss infarten Kävlinge, så ringde fjärren: ”Hej, ehm.. exakt var befinner du dig just nu?”.  ”Öhhm, infarten Kävlinge passerade vi precis” svarade jag. ”Jaha. Har du signal?” Och självklart blir man helnojjig. Vad visade förra signalen? Är jag färgblind. Ser jag inte skillnad på rött o grönt? Har Atcn låtit bli att pipa på mig? Tydligen hade det skett något sorts transmissionsfel, och de kunde väl inte se var vi var eller hur det låg tågväg. Någon minut senare ringde en annan fjärr och frågade ”Exakt var är du nu?”. ”Plattformen Kävlinge” svarar jag.  ”Hur ser signalbilden ut?” ”Jodå, den ser bra ut, vi ska hem”.  Och ja.. ”Transmissionsfel i hela Skåne” lät lite trist tycker jag. Vetinte riktigt om hela TC gav upp en stund där. Som tur var hade vi tågväg åt rätt håll och signal hela vägen. Sedan kunde ställverket i Helsingborg lägga för oss in till Knutpunkten, så hem kom vi!

Åh herregeud. TC kan inte haft några roliga dagar i veckan. Eller så har de haft superkul, vad vet jag? Beställa lite diesellok och köra Russian roulette 😉 Vad är väl en dag på järnvägen! Den kan vara dötrist.. och långtråkig… och alldeles… alldeles underbar!

// Fanny

Murphys law

”Om något kan gå fel kommer det förr eller senare att göra det.” Och idag var det återigen järnvägens tur att tacka för sig! Närmare bestämt kontaktledningen.

Imorse vaknade jag av ett trevligt Facebook-inlägg från min klasskompis! Signalen hade slått om till rött framför dem, så de hade åkt på en OSPA-B. Medan de står och fyller i blankett så bränns kontaktledningen av och lägger sig ovanpå tåget. Så där stod de i Arlöv och fick evakuera en trippel. HUH. Som tur är går jag på kvällsschema framöver, så jag hoppades på att det mesta skulle lugnat ner sig, då vi skulle köra till Ystad vid halv 4 på eftermiddagen.

Mycket riktigt så hade tågen börjat gå, om än med en del förseningar och Öresundstågen var inställda på sträckan. Vi ankom Ystad 5 minuter sent, så jäkligt okej med tanke på förmiddagens bravader. Vi delade vår mult och växlade undan mult1an i Ystad.

Jag är ju en såndär tänkande person, så efter att ha växlat undan vagnen så skänkte jag en tanke till alla insekter som sätter livet till när vi kommer farande i 160km/h. Samma känsla när man fäller upp och ner kåpan för kopplet. Man tar verkligen i ett helt lager av döda småkryp. Jag är ju så blödig när det gäller alla sorters djur! Har tyvärr inte tid för någon begravning för var och en av stackarna! De får sitta där de sitter!

IMG_6852

Upp till Malmö körde vi iallafall, för att efter en liten matpaus åka pass ned till Trelleborg. Här började faktiskt ett spännande äventyr! Vi stod nere vid spåret där tåget skulle ankomma. Dock visade sig tåget vara inställt uppifrån Helsingborg, och det skulle utgå från Malmö Övre. Vi traskade upp tillsammans med föraren som skulle köra tåget. Från Malmö Övre kör man via Östervärn & Persborg ner mot Trelleborg, istället för den vanliga vägen via Triangeln och Hyllie. Dock så stod den vanliga skyltningen ”Trelleborg via Triangeln” på plattformen. Den sena spårändringen gjorde att vi bara fått med fyra ynka passagerare när vi lämnade Malmö. Vi rullade försiktigt ner mot vår slutdestination, och när vi kommer förbi Persborg så ser jag att linjespänningen försvinner på mätaren. Hela tåget blir tyst. Vi rullar en bit, men ingenting händer. Tillslut bestämmer sig föraren för att stanna innan en signal i Lockarp för att ta reda på vad som hade hänt.

IMG_6860.JPG

Vi fick veta att det brann på Malmö Godsbangård och att det skulle vara spänningslöst på obestämd tid. Våra fyra passagerare meddelades, och vi satt och hoppades på bra nyheter. I HD läste jag om ett godståg som hade havererat i Åkarp, och kunde inte för mitt liv begripa hur allting hängde ihop. Jag som har vänner som sitter på lite ”inside information” gav mig uppgifter om en metallbro som blivit strömförande. Nä ni ska veta hur det snurrade i huvudet på mig! Brand, godståg, metallbro, spänningslöst. What da hell?

Efter lite utredning visade det sig att hela södra Skånes järnväg stod stilla. Ett elfel hade orsakat en brand i en byggnad, varpå man befarade att metallbron i anslutning kunde vara strömförande. Därav tågstopp och spänningslös kontaktledning. Samtidigt hade ett godståg havererat mellan Åkarp och Malmö där det nu är enkelspår pågrund av morgonens nedrivna kontaktledning. Jag är fortfarande inte helt säker på allt dethär eländet stämmer, men en sak vet jag. VI KOM INGENSTANS och vår vagn började bli trött utan spänning. OCH vi stod dumt till, mitt på en bro över motorvägen. Staket runt om oss och det skulle bli en ordentlig vandring om vi valde att evakuera och gå in till Persborg. Tillslut började fjärren överväga att vi skulle få hjälplok för att dra oss in till plattform. Istället kom detta smått tossiga påhitt. Efter mycket vridande och vändande, bestämdes det att det skulle komma ett diesellok och hämta passagerare inklusive personal. Vår vagn skulle stängas och stå kvar där den stod. Asså. Hade jag inte varit så förvirrad över hela situationen så hade jag nog lagt mig på golvet och bara skrattat. Och nog tusan stod jag och flinade när förare och tågklarerare gjorde ”premiärevakuering” på blankett 28. Och dessutom begärde hjälpfordon som skulle hämta passagerarna, istället för vårt tåg.

Självklart var folket inte speciellt muntra efter så lång tid på tåget utan ordentlig prognos eftersom vi inte hade någon information att ge. Annat än att ”det är spänningslöst och inte en människa vet hur länge till..”. Dessutom fanns det folk som inte skulle till Trelleborg från första början, utan till Hyllie. Inte lätt att veta när det står skyltat som vanligt. När det blev klart att passagerarna skulle klättra ut i makadamen för att hoppa ombord i den minimala hytten på ett bullrande lok, så kändes allt helt overkligt. Och även om passagerarna var lite småbuttra efter allt väntande, så tyckte de nog det var rätt häftigt att få åka diesellok. Järnvägen är häftig att se när man aldrig sett den framifrån, utan bara genom sidofönstren.  I våra 40km/h bullrade vi sakta med säkert in på Malmö övre. Och på skyltningen stod det så vackert ”Ankommande tåg från Stockholm” när vi rullade in och stannade. Då skrattade faktiskt alla. Herregud, vilken story att berätta egentligen. Det är inget som händer sådär överdrivet ofta. Men man tager vad man haver, och idag blev det ett Mertz-lok med två glada grabbz, som fick rädda vår kväll.

IMG_6873.jpg

Det blev inte mycket av vår fortsatta tur, utan på Malmö Central mötte vi Jörgen (min handledare från LIA-1) och min klasskompis Lottie. De hade befunnit sig i tunneln in mot Malmö när spänningen försvann, men lyckats rulla in till plattformen. Allihopa skulle ta Taxi upp till Helsingborg. Men mitt i kaoset var det inte många Taxibilar tillgängliga. När vi väl fått tag på en var alla så trötta att vi bara pratade i munnen på varandra och tjattrade som en eller annan hönsgård. Taxichaffören gjorde klart för oss att han minsann behövde en kopp kaffe om han skulle orka köra till Helsingborg, varpå Jörgen seriöst bjöd honom på en kaffe när vi körde inom en bensinmack för att tanka. PJUH! Nä. Det är mycket som händer ute i spåren denna veckan. Imorgon ska vi köra samma tur igen, så jag får hoppas på att det går någorlunda bättre då. Och kom ihåg. Åk mycket tåg! Har ni riktig (o)tur kanske ni får åka diesellok.

// Fanny

 

LIA-3, vad blir det av mig?

Såå! Nu har jag äntligen skrivit mina sista grundläggande prov i skolan och gett mig ut på min sista LIA. Vi är ju ett gäng på 34 stycken oslipade diamanter som om TrettioTvå dagar tar examen. Ehm. Okej? Vad hände? Hur kan tiden ens gå såhär fort?

Och min sista LIA blev på självaste Arriva Helsingborg. De flesta har faktiskt gissat på att det skulle bli Green Cargo. Eller snarare ALLA som inte vetat, har gissat på Green Cargo. Och jag trivdes verkligen superbra med körningen på GC och det kändes lite vemodigt att tacka nej till en anställning där. Samtidigt så känns det väldigt rätt att vara här på Arriva också. Det känns bra att ha en positiv känsla från båda företagen man varit på. Jag har iallafall hunnit göra min första vecka och även skrivit kontrakt på timanställning för i sommar. Det ser ju lite annorlunda ut då Arriva inte påbörjar sin utbildning av lokförare förrän i September. Jag har varit lite påstridig på den fronten och verkligen inte velat sitta sysslolös i sommar. Och nu blev det bestämt att jag och en klasskompis ska få vara på växlingen i sommar, och få lokförarbiten i höst. Det bästa av situationen helt enkelt! Och det känns super!

IMG_6440ab.jpg

Min första vecka har varit väldigt lärorik. De tre första dagarna tillbringade jag med Philip på växlingen. Lite klurigt. Helt nytt tankesätt med planeringen och mycket ringande hit och dit när allt inte klaffar. Men det ska nog gå att få rätsida på detta med!

I fredags började jag min körning på linjen. Och jag blev allt lite glad när jag insåg vem jag skulle köra med. Nämligen den första som jag någonsin körde ett pågatåg med! Efter min första ”medåkningsvecka” på Green Cargo, så ordnade ju Martin så att jag fick köra Pågatåg till Helsingborg med hans gamla handledare Mats. Och självklart är det just Mats som jag ska tillbringa lite tid med nu.

Under vår första tur så kände jag mig verkligen som Bambi på hal is! Hela känslan som jag hade fått från LIA-1. Att bromsa mjukt, men ändå komma in mot plattformarna med hastighet för att inte tappa. Äh, det var som bortblåst. WAAAH! ATC:n piper och byter hastighetsbesked stup i kvarten. 10-övervakningarna ligger och lurar jämt och ständigt. Ojojoj, vilken tvärvändning det blev för min nu väldigt ingrodda godshjärna. MEN! Shit vilken framförhållning jag har i min körning nu! Tackar mina tio veckor med Viktoria och godståg för det! Soligt var det iallafall när vi begav oss upp mot några breddgrader jag aldrig besökt med Pågatåg. Nämligen Kristianstad, Bromölla och Karlshamn. Och det var klurigt. Ny bromsteknik. Nya banor och nya ställen att lära sig bromspunkter på. Det blev en uppvärmningsdag som jag inte var sådär jättenöjd med direkt, men jag MÅSTE börja inse att man inte kan lära sig allt på en minut eller två.

Igår körde vi ned till Ystad där jag faktiskt började på tillbaka lite feeling i ”bromshanden”. Sedan begav vi oss ned mot Simrishamn, där jag inte heller varit så den banan var stängd under hela min första LIA. Det var spännande med lite system M, då vi endast läst om det i TTJ:n. Hela grejen med K-möte, ankomstanmälan och detta ytterst moderna sätt att köra tåg på är ju lite kul. Dock kändes det betydligt mer hightech än jag tänkt mig, så nog tusan löste det sig bra.

Idag hade vi 3 vändor till Hässleholm, vilket faktiskt är bra då jag måste nöta, nöta & nöta in alla bromspunkter. Idag kändes det väldigt bra med körningen. Jag har fått tillbaka min lilla känsla för mjuka inbromsningar igen och har även börjat varva med att köra med vänsterhanden för att få lite utmaning. Första vändan upp till Hässleholm gick bra. Men andra vändan ringer fjärren och säger att vi kommer få stå till i Perstorp då det är en trafikstörning längre fram. Efter en stund får vi veta att det är obehöriga i spåret längre fram på sträckan, och vi var tillslut tvungna att vända på vårt tåg och för att köra tillbaka enligt tidtabellen på andra hållet. Det blir ju alltid ett visst tumult. ”Men jag ska till Stockholm!”, ”Vad händer nu?”, ”När kommer bussen?” och man vet i princip ingenting förutom att bussar är beställda. Sedan är det inte alltid att svenska hjälper i alla lägen!  ”Det är obehöriga i spåret. Du måste omboka din SJ-biljett” är inget man kläcker ur sig på Spanska direkt. Tillslut fick de använda en ”Translate-app” för att översätta. Man får ju hoppas på att det blir en någorlunda ordagrann översättning med tanke på att man inte förstår ett ord av vad som står på det andra språket.

Tredje rundan började med en 5 minuters försening. Vi var klara för avgång 14.17 och vår tågvärd hade ”vridit” för att vi skulle få tågväg ut från Helsingborg. Dock kom där ingen signal. Och till vår förvåning såg vi att Öresundståget bredvid oss hade fått signal trots att det inte verkade vara någon lokförare på plats ens. Tillslut, vilket kändes som en evighet, rullade de iväg och tågex ringde till vårt tåg och förklarade sig. ”Jag blev lurad! Öresundståget ”vred” så tidigt att jag trodde att de skulle hinna rulla innan er”. ÄSCH! Sånt som händer och det var bara att jaga tid så gott det gick, trots att våra tågmöten på vägen upp blev flyttade och det inte flöt på så bra som det hade kunnat göra.

Imorgon väntar en till sväng med Mats innan han tar en veckas semester och jag ska åka med instruktör, samt en annan körlärare ett par dagar. Vi får se hur detta går! ”Som på räls” hoppas jag 😉

// Fanny