Ingen spänning i min vardag inte!

Igår gjorde vi ett nytt försök med en likadan tur som vi hade när allt slutade i diesellok. Första destinationen var Ystad, precis som dagen innan. Vi rullade ner genom Råå-banans kringelikrokar och allt flöt faktiskt på! Vi körde lite extra ecodriving, rullade från station till station. Det flöt på toppenbra. Tills vi kom in mot Billeberga och jag tyckte att det tystnade lite väl i vagnen. OCH mycket riktigt!!!

IMG_6883

Spänningen var puts väck. Som tur var hade vi fart uppe och hade en perrong att rulla in till. Det vara bara att trycka skämskudden över ansiktet och tycka ut ”Vi står nu stilla pågrund av spänningslös kontaktledning” i PIS:en. Självklart var det kö när man ringde fjärren. Där satt man och filosoferade om det kanske var någon annan bro som var strömförande idag eller vad som nu hade hänt.. Kanske dags för alla att gå med gummistövlar i förebyggande syfte. När det väl gick fram signaler till fjärren så visste de ju direkt vad man ringde om. Strömmen hade tydligen brutits och skulle komma tillbaka inom kort. PJUH!!!!!! Vad är oddsen att allt bara ska krångla?! Dock så blev vi ju några minuter sena när vi rullade vidare mot Teckomatorp. Och det var inte bara vi som blivit sinkade. Vårt möte från Eslöv var LIIIITEEE sent. Vi fick lämna 15 minuter försenade när det var vår tur att rulla ner mot Eslöv. I Lund låg det tågväg för ett X2000 innan vi kunde köra vidare också, varpå vi blev ännu mer sena. När vi närmade oss Burlöv ringde driften och meddelade att vårt tåg nu var så sent att det inte skulle kunna komma ned på Ystadbanan. Istället skulle vi få tömma tåget på passagerare i Hyllie och hänvisa dem till Ystad-tåget efter. Detta låg dock inte speciellt långt bakom oss, så det kunde ju varit betydligt värre.. Det var bara att kalla fram tågvärden för att informera om de nya påhitten. Så klart blir resenärerna irriterade när ingenting fungerar, och tyvärr så blir ju tågvärdarna som får bli lite bollplank för allas upprörda tankar. Detta är ju dock omständigheter som är svårt att skylla på någon. Allra minst Skånetrafiken eller tågvärden. Shit happens. Sometimes some very tough shit. Sen är kanske inte alla lika roade av att sitta på ett stillastående tåg som jag är 😉

Vårt nu tomma tåg fick vi köra ned till Svågertorp och stå där tills vår ordinarie tid var inne då vi egentligen skulle kommit upp från Ystad igen. Och det blev ju en bra stund. Men.. nu har jag sett Svågertorps plattform riktigt ordentligt iallafall.

IMG_6884

Vi körde upp mot Malmö för en liten matrast. Sedan tyckte vi faktiskt att det fick räcka med klödd för denhär dagen. Tills vi insåg att någonting inte stod rätt till. Järda började ropa ut spårändringar och ändrade avgångstider. Tydligen hade ställverket i Hyllie havererat. Någon megasäkring hade gått. Som tuuur var, så kunde vi både köra ned till Trelleborg och tillbaka upp till Kävlinge utan några större svårigheter. Det var alltså ett ganska snabbt fixat problem i jämförelse med de senaste dagarnas kaos!

IMG_6893

Vi vände snabbt i Kävlinge och rullade ner mot Trelleborg igen. Här utan några som helst problem. Vi lyckades till och med rulla upp mot Helsingborg utan några större bekymmer. När vi närmade oss infarten Kävlinge, så ringde fjärren: ”Hej, ehm.. exakt var befinner du dig just nu?”.  ”Öhhm, infarten Kävlinge passerade vi precis” svarade jag. ”Jaha. Har du signal?” Och självklart blir man helnojjig. Vad visade förra signalen? Är jag färgblind. Ser jag inte skillnad på rött o grönt? Har Atcn låtit bli att pipa på mig? Tydligen hade det skett något sorts transmissionsfel, och de kunde väl inte se var vi var eller hur det låg tågväg. Någon minut senare ringde en annan fjärr och frågade ”Exakt var är du nu?”. ”Plattformen Kävlinge” svarar jag.  ”Hur ser signalbilden ut?” ”Jodå, den ser bra ut, vi ska hem”.  Och ja.. ”Transmissionsfel i hela Skåne” lät lite trist tycker jag. Vetinte riktigt om hela TC gav upp en stund där. Som tur var hade vi tågväg åt rätt håll och signal hela vägen. Sedan kunde ställverket i Helsingborg lägga för oss in till Knutpunkten, så hem kom vi!

Åh herregeud. TC kan inte haft några roliga dagar i veckan. Eller så har de haft superkul, vad vet jag? Beställa lite diesellok och köra Russian roulette 😉 Vad är väl en dag på järnvägen! Den kan vara dötrist.. och långtråkig… och alldeles… alldeles underbar!

// Fanny

Annonser

Green Cargo – Vecka 9 & 10

Vecka 9 hade Viktoria semester och jag fick köra med en av Green Cargos instruktörer. Lite småpirrigt till en början men det gick absolut bra när jag blev lite varm i kläderna. Vi började med en tur upp till Nässjö, där det blev mycket träning på att bromsa mot signaler i stopp, både på vägen upp och på vägen ned. Nästa tur gick först med ensamt lok upp till Helsingborg på Råå-banan. Där fick jag mig en liten ”omajgaad”-upplevelse när jag av någon anledning inte såg en ”kör 80 vänta stopp” signal innan vi var precis vid den. Sen bromsade jag lite mesigt, och poff så hade ATC:n haffat mig och vi stod still. Inte alls likt mig att agera så pass sent, men absolut lärorikt att man ibland inte är helt med på noterna. Då var man lite glad att det var ensamt lok som bromsar bra. På de där små banorna kan det ju också vara väldigt kort mellan signalerna och det gäller att hålla tungan rätt i mun. Vidare från Helsingborg körde vi ett tåg till Älmhult för trafikutbyte och sedan nya vagnar upp till Nässjö. Vi åkte sedan ett X2000 tillbaka till Älmhult där vi skulle sova. Jag var så galet trött under passresan. Satt och gäspade upp syret för hela vagnen tror jag :’) Men.. jag har ju lärt mig under dessa 10 veckorna att det är betydligt lättare att ”dygna” än att sova när det är ljust ute. Så direkt när jag la mig på hotellrummet så var jag klarvaken och sov inte en blund. Dock hade vi tur att vårt tåg var klart tidigt i Älmhult, redan innan midnatt faktiskt, så vi kunde tuffa hem redan då.

På vägen hem var det dimmigt som tusan, och vi låg med 0P i förindikatorn hela vägen. Körde i knappt 65km/h på slutet, men kom ikapp gång på gång. Som tur var slog signalen om från ”vänta stopp” till ”vänta kör” precis framför näsan på oss flera gånger så vi slapp för det mesta gå ned och trilskas med 40-övervakade signaler. Det charmigaste med GC måste nog vara att pappret i princip kommer ut ur skrivaren med tillhörande oljefläck! Eller ja, det tar inte många sekunder innan den sitter där iallafall 😀

Min sista vecka var Viktoria tillbaka och vi började med en passresa upp till Halmstad. Där skulle vi som vanligt klargöra lok och grundbromsprova våra vagnar. Jag erbjöd mig att gå bromsprovet då Josef kom på besök. Jag har ju världens mest udda teknik när jag bromsprovar.. Jag går inte ett bromsprov. Jag galopperar 200 meter ”broms till” och 200meter ”broms från”!  Tur att det inte är allt för mycket folk i Halmstad som kan titta snett på en. Men när jag kom tillbaka till hytten satt där två stycken och skrattade åt mig iallafall!

 

Vår sista tur körde vi tåg från Malmö till Sävenäs. Dessa tågen skulle instruktören gillat veckan innan, då han tyckte vi hade haft för korta tåg och att jag behövde lite mer utmaning. Och ja, som ett brev på posten fick vi 600 meter tåg både upp och hem den sista turen!

Hem från Sävenäs hade vi avgång vid 03 på natten. Viktoria konstaterade att tåget var färdigt redan vid midnatt, så vi gick ut tidigare, omedvetna om att ha missat en liten (eller ganska stor) detalj. I vår iver att komma hem tidigare kan vi kanske ha missat att kolla om loket hade kommit in i stall. STANDARD! Vi smög in till lokväxlaren som konstaterade att loket hade en timme kvar till Sävenäs. Det började diskuteras om vi kanske skulle kunna ta ett annat lok, MEN, det var ett Rm-lok vi skulle köra, vilket måste ersättas med två andra lok för att få dra lika mycket. Så det var bara att snällt knata upp till överliggningen, sätta sig framför TV:n och vänta. Det gick dock ganska fort och snart hade vi växlat runt och var påväg med 600 nya meter ner mot Helsingborg.

Detta var ju också den sista turen på min LIA-2. Oj vilken mystisk känsla det var att inse att: ”nästa vecka sitter jag i skolbänken”. Och nörd som jag är.. så har sorterat upp alla körplaner och uppgifter från turerna vi har kört, i veckoordning. Och där har jag klottrat allt matnyttigt som finns att veta. Värdefull mapp detdär! 10 veckors kunskap!

IMG_6132.jpg

Och ja..  Jag har lärt mig så galet- överdrivet- oförståeligt- jätte- super- duper- mega- mycket! Det går nog inte riktigt fatta hur mycket jag egentligen har lärt mig under denna tiden. Jag tror det var runt vecka 5-6 som det började klinga duktigt i huvudet, för där började polletterna falla ned på riktigt! Och jag är världens gladaste som fått köra med Viktoria alla dessa veckorna! Och att hon stod ut med att ha med, trots att folk skakade på huvudet och tyckte att ”man kan ju inte köra med samma elev så länge!!”. I min värld har det varit det bästa för mig. Alla kör ju inte på samma sätt och blir väldigt osäker i migsjälv om jag måste ställa om mig. Dock så är det ju positivt att plocka lärdom av många olika personer, men denna LIAn ville jag bara fokusera på att gå ner på djupet i allt som jag inte har förstått innan. Och då har jag absolut haft rätt handledare! 10 veckor är ju lika länge som ett sommarlov, men det har gått så galet fort. Jag kommer sakna att lära mig sååå mycket, om allting!

Nu väntar tre veckor i skolan. I torsdags hade jag uppkörning i simulatorn, där man kör från Knutpunkten till Åstorp, via Kattarp.  Det var lite halvklurigt när upplösningen är kaos på skärmen och man får sitta & kisa för att se om det är orienteringstavla eller kanske en vägförsignal. Sen sitter man ju på helspänn för att man vet att det kommer dyka upp fel förr eller senare på den korta biten. Mitt i körningen så hängde sig dessutom hela simulatorn, så det var bara att starta om hela maskineriet! Den har ju några år på nacken så att säga..  och videon man kör i är ju från innan Maria station byggdes. Bortsett från lite tekniskt kaos så gick körningen bra, förutom att jag fick en liten tankevurpa när jag fick en order om hastighetsnedsättning utan signalering. Jag ställde ned ATC:n och precis när jag passerade utfartsblockssignalen så tänker jag att ”nu ska jag ringa till fjärren och säga att jag passerat”. Gör jag det? Nej. Jag ringer vid nästa utfartsblock i Hasslarp. Haha, jag insåg mitt misstag i samma sekund som jag gjorde det, så jag är nöjd iallafall! Fick bra kritik om att jag inger ett lugn när jag kör och att jag sätter säkerheten i första hand. Och det är ju så jag vill uppfattas, så jag är glad :’)

Om två veckor ger jag mig ut på LIA-3 som förhoppningsvis lägger grund för en anställning. Sååå gott folk! Kan ni gissa vart denna tågnörden kommer tillbringa sina sista veckor? 😉

// Fanny

Green Cargo – Vecka 7 & 8

Vecka 7 började med att Viktoria hade handledarkurs, varpå jag fick vara på lokväxlingen med Tobias. Det första som händer… (flyt som man alltid har) är att jag står öga mot öga med 1290 som ska köras till verkstaden. Så även om det inte blev en lång färd så har jag nu kört 1290 TVÅÅÅÅ gånger i mitt 20åriga liv! *stolt tågnörd*

Sedan är jag ju en galet frågvis person. Jag vill veta allt, hur orelevant det än må vara vissa dagar! Så efter att ha gått rundor i loken och verkligen haft tid att inspektera varenda liten vrå så hade jag ju lyckats slänga fram en del invecklade funderingar. Tillslut så lyckades jag få Tobias att (något uppgivet) utbrista: ”Vad är det för frågor du ställer?!” Jag ba: ”TÄNK att Viktoria stått ut med detta i 6 veckor redan” 😉 Lite överanalysering har aldrig skadat någon. Tror jag!IMG_5665

På onsdagen körde vi ett tåg till Halmstad. Påväg upp från Malmö sprang det upp en lös hund på spåret, och ja. Vissa dagar får man uppleva det negativa med detta yrket! Iallafall när man får stå ut med den hemska uppgiften att köra på folks husdjur! Eller köra på något överhuvudtaget! INTE KUL och lider verkligen med familjen som inte fick hem sin vovve den dagen ❤ Påväg mot Åstorp ringde fjärren och ville skriva en blankett om hastighetsnedsättning mellan Åstorp och Ängelholm. Pågrund av fel spårläge fick vi rulla i den respektingivande hastigheten 40km/h hela vägen. Det går i en ryslig fart ska ni veta! Hade man lutat sig ut genom fönstret hade man nog lyckats skruva ned diverse skyltar längs med banan med skruvdragare. Hade blivit en fin samling! Väl uppe i Halmstad fick vi en liten rast, innan det var dags att grundprova vårt nya tåg. Jag tog på mig uppgiften att sparka på bromsarna då Viktoria var snäll och gjorde det sist. 100 meter tåg hade bromsarna till och 100 meter tåg tillbaka hade bromsarna loss. När jag kom tillbaka till hytten fick jag dock komma till insikt med att jag inte scannat av om slutsignalerna satt där dem skulle. Så det var bara att springa tillbaka längst bak igen. MEN SOM TUR ÄR… så hade vi bara 100 meter tåg. Ett 200meterslopp på bangård är aldrig fel att springa sådär vid lunchtid! Det kunde varit en hel kilometer om man haft otur liksom 😉

I veckorna har vi ju studerat galet mycket TTJ också! Jag tror jag kommer vara ganska bra trimmad när jag kommer tillbaka till skolan! När jag satt med ett frågehäfte med järnvägsskyltar fick jag ju idéen att göra ett eget kollage. SAGT OCH GJORT! Den bor på min vägg full med hästbilder 😉 Udda nykomling i samlingen!

IMG_5702

Under vecka 8 lyckades jag åka på världens förkylning! Hela huset låg hemma med feber. Det var en oändlig ledighet kan jag lova. Längesedan jag hade så tråkigt, med tanke på hur kul jag brukar ha med Viktoria xD Denna veckan blev alltså bara två arbetsdagar lång.

Lördagen bjöd på Trelleborg tur och retur. Trippla gånger dessutom, Det händer nästan alltid mystiska saker när vi kör ner där. Med första tåget vi körde ner fick vi ett ett balisinformationsfel med broms, varpå ATC-panelen släcks och man får köra efter signaler. Vi väntade med att ringa in felet tills vi kommit fram till Trelleborg då det inte var så långt kvar dit. Det var en lite förvirrad fjtkl som undrade varför vi ringde till honom när vi kommit fram till Trelleborg. Stackarn fick den härliga uppgiften att tillsammans med en förvirrad mig, lista ut var dessa baliser kan ha varit. När vi sedan växlar runt för att köra tillbaka till Malmö, ringer tkl i Trelleborg: ”HEEEJ, jag har en blankett 22 åt dig”. Jag och Viktoria tittar på varandra och bara DÖR! Och mycket riktigt ska vi skriva blankett på ett balisinformationsfel. Typiskt Trelleborg som bjuder på dessa underbara blanketter!  När vi passerar samma ställe på vägen upp börjar det tjuta i ATC-panelen igen, varpå vi får samma fel. Som på beställning ringer fjärren direkt efter och undrar om det hade hänt igen. Vi konstaterade till sist att det var vårt lilla lok som spökade då Pågatågen inte fick några fel där. Andra rundan ned hände inget, men tredje svängen fick vi minsann ett till balisfel på samma ställe! (I skrivande stund sitter jag och svär över att min dator vägrar inse att ”balisinformationsfel” är ett ord..)

På söndagen skulle vi köra ett tåg till Älmhult. Morgonen började med att multen vi skulle ha inte hade hunnit bli helt klargjord. När vi sedan körde för att gå emot vagnarna tog det lite tid och vi avgick 10 minuter sent. Kan ni gissa vad som händer när vi lämnar Mgb? Kan det kanske vara ett.. BALISINFORMATIONSFEEEL! Och självklart hade vi sedan stopp i tunneln i Arlöv, så där fick vi stå en bra stund och släppa förbi några tåg som går betydligt snabbare än oss 😉 När vi tillsist fick körtillstånd igen tyckte jag att det kändes mystiskt att pådraget dog vid 40. Jag kopplade faktiskt inte alls vad loket höll på med. Tills Viktoria finurligt undrade var hastighetsreferensen stod på… Loket vi körde från brukar gå på vallen, och hade referensen inställd på 40km/h… Loket slutar alltså ge pådrag vid 40. Jag älskar när det händer sånnadär småsaker som kan vara sjukt kluriga att lista ut själv, just för att de är så ”enkla”.

Vi kom sent upp till Älmhult och missade därför vårt tilltänkta pasståg ned till Helsingborg.  Där var det tänkt att vi skulle göra iordning ett tåg att köra ned till Malmö. Men då vi var sena erbjöd sig Stoffe att åka ned till bangården och fixa tåget, så vi slapp avgå för sent. Viktoria tyckte inte att han behövde det, men nog tusan gör dessa tågfolk allt för lite tåg 😉  Efter en stund ringer Stoffe och har en ”nyhet”. Han hade ringt efter vagnslistor och det hade nämnts något om ett ”lätt tåg”. Något som Stoffe inte höll med om då tåget var fullastat. Det visade sig att tåget egentligen skulle ha lastats av i Karlshamn, men det hade inte gått att lasta av. Det hade då fått köras ned till Helsingborg ”sålänge”, och skulle tillbaka upp till Karlshamn för ett nytt avlastningsförsök. Det var helt enkelt bara för honom att stänga ned hela alltet igen. Och för oss var det bara att packa ihop och åka hem då tåget inte skulle köras till Malmö :’) Detta yrket tar hastiga vändningar vissa dagar.

// Fanny

 

Green Cargo – Vecka 6

Måndagen började med en tur upp till Nässjö. Körandes i inget annat denna vackra Rc4 med tillhörande hål och smutsränder.

IMG_5533

Denna kvällen sov jag på Högland och Viktoria på GC. Nästa morgon körde vi hem 45517, alltså ett rejält tåg. Dessutom rullar dessa nästan 3000ton iprincip av sig själv. Jag och Viktoria är ALDRIG överens om hur banprofilen ser ut. När jag anser att det ungefär samma uppförslutning som upp för en berg- och dalbana, då säger experten att det lutar nedåt. Eller snarare: ”Alltid” när jag säger: ”Nu lutar det väl ändå uppåt?” så lutar det självklart nedåt. Tillslut laddade vi ned en app med vattenpass för att kunna reda ut detta eviga samtalsämne.

I Hässleholm ringde också mobiSIRen, varpå tågklareraren i andra änden säger: ”FjärrenMalmö” så snabbt att jag knappt hinner uppfatta att han börjat prata innan han slutat. Det första jag kom att tänka på efter vårt samtal var att: ”om han mockar lika snabbt som han pratar, då är hans fru väldigt lyckligt lottad” Somsagt, Hästbrud och lokförare. Alla tider på dygnet!

Jag fick även visa prov på mina ornitolog-kunskaper på denna resan! Innan ridlärar- och ingenjörsspåret, så var jag ju faktiskt fågelskådare! Eller kanske inte!.. Vi körde förbi en fluffig sak med lång hals & långa ben, varpå jag utbrister: ”-ÅH, titta en stork!!” Körlärare viker sig dubbel och säger: ”-Detdär var en trana!”  I samma sekund är jag ytterst stolt att jag inte kläckte ur mig typ”-Titta en struts” eller ännu värre.. ”en flamingo”!  I skrivande stund har jag dock även kört förbi en riktig stork. Så helt fel på det var jag inte! Bara lite färgblind. Typ.

PicMonkey Image.jpg

Torsdagen bjöd på två turer till Trelleborg. Första turen bjöd på tåg med multat Rc4/Rd2. Föraren vi tog över efter hade haft problem med att han inte fick någon indikering på ”lokbroms från”. Lampan ”lokbroms till” släcktes, men ”lokbroms från” tändes inte. Viktoria förmodade att det var ”tjuvbroms” på Rdn som vi hade bak. Efter lite om & men, samt dubbelcheck, så fick vi gå bak i Rd:n och lossa bromsarna i maskinrummet. Och efter lite mer ”meckande” med tågbromsen framme i Rc:n kom äntligen indikering på”lokbroms från”.  Färden ned gick bekymmersfritt och jag hann till och med hoppa ut och ta en bild på plattformen i Västra Ingelstad. Färden hem gick med de ensamma, multade loken och då fick jag prova att köra med Atc:n förtäckt. Hjärnan fick sig direkt en tankeställare, ögonen vaknade till lite extra och man blev på alerten. Dock var det smått obehagligt att höra atc:n pipa utan att veta vad den visade!

Ned till Trelleborg igen körde vi ett ensamt lok och för att hämta vagnar upp till Mgb! Det var en.. långsam upplevelse. Det lutar rätt bra upp från Trelleborg, och när Atc:n visar 90, men vi rörde oss i knappt 30km/h trots fullt pådrag och inget slirande. Vi överladdade och kollade i backspeglarna så inget såg konstigt ut. När vi tillslut nådde plan mark provade vi att bara rulla för att känna att tåget rullade som det skulle. Viktoria konstaterade till sist att det helt enkelt bara var något som jag valt att döpa till STT!  Nämligen ”SKIT-TUNGT-TÅG” (uttalat med beslutsam, norrländsk dialekt) Vilken tur att det inte regnade den dagen :’)

I söndags körde vi ett tåg till Helsingborg för att sedan passa ner till Malmö igen. Därefter skulle vi köra ett tåg till Sävenäs. När vi kom till Malmö på morgonen var folk lite missnöjda.. Låter bilden tala för sig själv, men citerar min kära handledare: ”När bangården är full, går dansken hem”. Viktoria som har utbildning på EG-loken, erbjöd sig att köra bort det när vi kom från Helsingborg igen, men tillslut fick man tag på en förare, som skulle komma om ”40 minuter”. Annars hade det varit ett spännande äventyr ju!

IMG_5613.jpg

Upp till Sävenäs körde Viktoria och jag satt med övningsuppgifter. JAG ÄLSKAR UPPGIFTER! Hur tråkigt det än kan låta. Särskilt när man sitter i samma lok som Viktoria, för VI TVÅ är nog en kategori för oss själva vissa stunder. Snacka om att vrida och vända på varenda skylt, signal och litet begrepp i hela TTJ:n. Vi överanalyserar, grottar ner oss och slår tillslut så många knutar på oss själva att det bara finns en utväg! ”Vi får ringa Stoffe!”. (Instruktör på GC) Jag vet inte hur många gånger jag har hört: ”-Hej.. ehm..du!..” och varje gång kommer nån ny fluffig fråga. Allt från: ”Hur brett är ett lok” till ”varför ser spårspärrskärmen ”passera” likadan ut som en växelsignal i rakläge”. ”Varför är det signalerat ditt” och ”varför har man satt skylten datt”. ”Hur fungerar detta och kan man inte göra såhär istället?” MEN! Nuförtiden faller det ner så många poletter att det klingar duktigt i mitt huvud!

Uppe på Sävenäs började jakten på 3 bromsskor för att säkra vagnarna mot rullning. Det gick ändå ganska smidigt, trots att vi inte hade en sko i sikte de första minuterna. Jag fick dessutom se hur spolarvätskan kan skumma när den inte är på humör! Jag blir ju som ett barn på julafton! SKUUUUUM!

Jag har dessutom väntat hur länge som helst på att komma ihåg att fota dessa reflexerna som sitter i rälslivet. Vad är de till för och varför sitter de där de gör? Kör man norrut finns dessa efter Varberg och sedan innan Värö om vi inte är fel på det. Guldstjärna till den som löser mitt reflexmysterium!

IMG_5644

Idag är det måndag. Vecka 6 är schlutt och vecka 7 har börjat. Att vara lokförare är lite som när man hade sommarlov som barn. Man vet aldrig vilken veckodag det är. Inte om det är frukost, lunch eller kvällsmat man äter. Man vet bara vilken tid man ska vara hemma!

Och jag som trodde att våren var här..Får fortsätta att drömma några veckor till!

IMG_7961aa

// Fanny

Green Cargo – Vecka 4 & 5

Bättre sent än aldrig eller vad är det man brukar säga? Vecka 4, som plötsligt var för tre veckor sedan, blev en ganska händelserik vecka. Det är dock ovanligt lugna saker för att vara ”mig” det händer, men nog så lärorika.

Måndagen började i Helsingborg, varifrån vi skulle köra ett tåg till Nässjö. Tågex Helsingborg är alltid så roliga! Jag: -Hej, förarelev på 5166. Tågex: -Heeeeeeeej förareleven! Hur är det med dig idag? Jag: -Jodå, det rullar på. Tågex: -Nej det hoppas jag inte! Jag hoppas du står still därborta vid signalen. Ni ska strax få åka, vi väntar bara på ett pågatåg från den stora slöstaden Påarp!      Så underbart och långt ifrån TTJ:ns ”dialog och ordergivning” man kan komma :’)

Ut från Helsingborg rullade vi iallafall och upp till Älmhult gick det skapligt. Där hjälpte växlarna oss att hänga av våra vagnar, och 4 tomvagnar fick vi ihängda för den fortsatta färden. Satan vad bra ett tåg med lite tomvagnar bromsar i jämförelse mot vad jag precis hade kört. Godstågens motsvarighet till motorvagn 😉 Färden gick vidare och plötsligt ringer fjärren och undrar om jag hinner stanna innan nästa mellansignal. Med våra galet bra bromsar lyckades jag nog stanna en signal innan vad han hade tänkt, så han fick ringa tillbaka och be oss bad oss rulla fram till nästa mellansignal som han ställt i stopp åt oss. Vi släppte förbi ett Krösatåg, och rullade sedan in i Stockaryd där vi skulle gå på sidan. Tjoff, så började atc:n leva rövare. Ett balisfel, med broms och hela köret! Bara att ringa fjärren för att rapportera. Som tur är har jag börjat ta balisfelen med lite mer ro. De första gångerna studsade man ur stolen är började pipa och blinka i panelen. Efter att ha stått på sidan en stund rullar vi vidare varpå och hinner inte speciellt långt innan fjärren ringer och berättar att ett vägskydd vi snart kommer passera har larmat. Vi sänker hastigheten, smyger förbi, men ser inget fel. Precis när jag ska ringa tillbaka ringer det igen. Nästa vägskydd hade tydligen också larmat, så vi fortsätter krypa fram för att checka läget. Som tur är var både vägskydden i kontroll när vi nådde fram.

Väl framme i Nässjö studsar vi på ett pasståg ned till Alvesta och byter sedan för vidare färd till Älmhult där vi ska ha lite vila. Denna kvällen skulle jag bo på Ikea-hotellet och Viktoria i en av överliggningslägenheterna. Sådär småsliten lägger jag mig på sängen och försöker få igång endast sänglamporna för lite mer lagom belysning… *to be continued* Får plötsligt ett mess av en kompis som undrar om ”jag också har svårt att bestämma vilken krok jag ska använda?” För en sekund undrar jag om han sniffat för mycket kaffe på Trafikverket. Men nä, inte tusan har jag problem med några krokar. MEN LAMPORNA! Jag hade vid detta laget vickat och tryckt på varenda liten pryl jag kunde hitta på dedär IKEA-lamporna! Tillslut gav jag upp sänglampan och försökte få igång skrivbordslampan som var lika omöjlig. Jag följde sladdar, låg som en bilmekaniker på golvet, pillade i eluttag och svor i ren frustration. Tillslut hade jag inget annat val än att ”ringa en vän”, som skrattande tyckte att jag kunde ringa receptionen för att fråga hur man tände…. Det blev tillslut google på det hela! Självklart skulle man snurra på den lilla ”vinkla lampan rätt-pinnen” på sänglampan… SNURRA… seriöst… Och om någon vet hur man tänder skrivbordslampan, lämna en kommentar. Jag kan fortfarande inte släppa denna kvällen!

Hem från Älmhult hade vi en Rd2, med en Td i transport + vagnar. Växlarna i Älmhult är så snälla att de gjorde iordning tåget åt oss så vi kunde komma iväg några timmar tidigare än planerat. Alltid spännande att se om man får åka hela vägen när man avgår så pass ”för tidigt” eller om man blir stående vid infarten i Malmö och väntar in sin riktiga tid. Vi hade dock tur! Det tog en stund innan vi fick signal i Älmhult, men annars gick det skapligt smidigt hela vägen ned. I Hässleholm stod vi och väntade en stund, varpå vi tillsist fick ”kör 40 varsamhet” i huvuddvärgen framför oss. Några meter innan vi ska passera dvärgen ringer fjärren: ”Heeeej, hinn… det hann du inte nä”. Han såg alltså att jag passerade signalen i samma sekund som han skulle fråga om jag kunde stanna. Den situationen har man ju hört ska hända en del gånger, och det lät ungefär lika kul som jag föreställt mig!

Viktoria har ju lärt mig vikten av att kolla direktbromsens verkan vid hyttbyte och körning med loken. Man ska alltså försäkra sig om att loket bromsar som det ska. Jag drar ju alltid paralleller mellan tågkörning och ridning. Jag tycker det är väldigt mycket som är lika. MEN just denna veckan glömde jag denna lilla detaljen med bromsens verkan.. Häst var helt övertaggad och jag tänkte att hon skulle få springa av sig redan från början. Och när jag väl insåg att det gick lite för fort, fanns ingen direktbroms i sikte. I full 190 lär man sig läxan att ALLTID kolla direktbromsens verkan! Varesig det är lok eller djur! Och eftersom ”jag är jag”, så råkade jag hitta ett träns för 1749:- på Granngården. Nu kom ju den lilla haken att jag redan har för många träns, så jag höll mig faktiskt den här gången! FEM gånger gick jag fram och kollade på prislappen och varje gång blev jag lika förvånad över att priset inte sjunkit en krona :’) Önsketänkande kan man aldrig få för mycket av!

Nästa dag styrdes kosan mot Helsingborg. Viktoria är grym på att få min hjärna att slå knut på sigsjälv! TTJ brukar jag vara ganska uppdaterad på, men det är de där simpla frågorna som får en att få tunghäfta! Typ: ”vad visade den förra signalen?”, ”Vilken km är vi på?”, ”Hur långt är det till nästa signal?”. Sånt som är lätt om man bara svarar rent instinktivt, men blir svårt när man börjar övertänka.

Två vändor till Trelleborg stod på schemat nästa dag. Ned var inga problem, men på vägen upp till Malmö ville Östra Grevie inte alls som oss! Vid en av mellansignalerna fick vi två fasta nollor i ATC:n, trots att signalen stod i kör. Atc:n levde dessutom ett helt nytt liv som jag aldrig sett förr!  Hjärnan var väl ungefär i läge: WHAT DA FACK!? Det var helt enkelt ett balisöverensstämmelsefel, då baliserna gav oss ett restriktivare besked än signalen. Bara att ringa och skriva en blankett 21, då detta räknas som en OSPA-B. Vi fick också tillstånd att passera signalen vi redan passerat, så allt skulle gå rätt till. När vi kom ned till Trelleborg nästa gång ville tkl skriva en order på en blankett 22. När vi kommer till punkt 5, tågskyddssystem säger tkl: ”balisinformationsfe..” och jag hinner avbryta med ”..överensstämmelsefel var det faktiskt” Han: ”Hah! Det har du rätt i!” Det är bra att sammarbeta i alla lägen tycker jag :’)

Vi hann även med en sväng till Nässjö denna veckan. Körningen upp gick bra och morgonen därpå hade jag & handledare bestämt oss för att göra datortester på TTJn. Vi var faktiskt riktigt duktiga och de enda fel vi hade var de där frågorna var felformulerade. (Kaxigt men sant 😉 ÅH! Under vårt besök på Willys visade Viktoria prov på hur förvirrad man kan vara som lokis! Hon köpte plocksallad och la sedan ned en förpackning plastbestick i korgen. Framme vid kassan visade det sig dock att det inte alls var några bestick hon lagt ned, utan bara plastpåsen de ska ligga i. Var mäkta imponerad över att hon lyckats missa den  detaljen :’)

Hem från Nässjö var vi tidiga och mitt mål var att hinna se Melodifestivalen hemma. Sen insåg jag att man aldrig ska ha ett mål med siktet inställt på tid i denna branschen!  Efter att ha hängt av våra vagnar på Mgb kunde vi inte köra loket i stall. Ett DB-lok hade råkat dejta ett par spårspärrar som var uppfällda och hindrade vår väg. Turligt nog hade spärrarna lyckats gå ned, och loket stod kvar på spåret med spärrarna mellan de främre och bakre hjulen. Där fick det vackert stå tills olyckan var utredd. Vi hade dock turen att det fanns plats att parkera bredvid vallen, så hem kom vi, om än lite sent.

Mello á la lokisstyle påväg hem!

img_5394

Vecka 5 blev en kort vecka, med så överdrivet mycket som EN tur! Denna förgylldes dock med den flummigaste passresa jag varit med om! Ett par GC-lokisar och en tågvärd, sedan hade jag skrattat färdigt för detta året! Visste ni att de flesta kemister är lokförare i grunden? :’) Ned från Sävenäs körde vi ett Rm-lok och det var halt och förjävligt rent ut sagt. In i Åstorp råkade jag bromsa lite väl, då det dessutom lutar uppåååttttt. Det var ju en spännande upplevelse. På med helventilation, sanda, sanda och styra ned slirningarna. Rullade gjorde vi, men hastighetsmätaren tickade inte ens så långsamt det gick :’) Det blev ungefär: ”Hej fjärren.. räkna inte med att vi rör oss på era skärmar de kommande dygnen..”. Tillslut kom vi upp för backen med vårt rejäla tåg. Det var nog ett av de svåraste tågen jag kört, då bromsen inte tog ett dugg på på något som kändes som en evighet. Sedan händer självklart allt när man tillsist känner att NU MÅSTE JAG FÖRFAN BROMSA!!!! Gäller att ha is i magen, men man vill ju vara på den säkra sidan! Växlarna i Helsingborg hade förresten ritat en Anka(?) som jag kände mig tvungen att föreviga! NJUT!

Måste avsluta detta inlägget med att skriva att: VÅRKÄNSLOR ÄR DET BÄSTA NÅGONSIN

// Fanny

Green Cargo – Vecka 3

Vår tredje vecka blev minsann en riktig chillvecka. Den började med så mycket som två lediga dagar. Och jag måste få skryta om att jag fick hem mitt lokförarbevis! JAG?! Som knappt ville ta körkort för några år sedan! Det har hänt lite på den mentala fronten… img_5290

Vår första tur gick till Halmstad på onsdagsmorgonen. En väldigt smidig färd, förutom en blankett 22 om ett balisfel efter plattformen i Barkåkra. I Halmstad hade vi två timmars vila på Grand Hotel Halmstad. Jättemysigt hotell, verkligen! Och skylten i badrummet var kunglig! Iallafall sista meningen.

Innan hemfärd klargjorde vi vårt lok och grundprovade vagnarna själva, innan vi kunde styra hemåt. Att det kan finnas så många moment att göra på ett lok. Helt beroende på om det är klartgjort eller inte klargjort. Om det står för sig självt eller på vagnar. Om det är Rc, Rd eller Rm. Och sen envisas loken med att ha en hytt åt vart håll 😉 Förvirringen är brutal! Tur man har en engagerad körlärare som skriver ihop ”ikke officiella utgåvor” om hur man gör allt på lättast sätt. De skriftliga ”ordinarie ”instruktionerna förvirrar bara mer än vad de hjälper. Dessutom får man sätta sina bildkunskaper på prov när man kör med mig. Viktoria: ”är du med på vad jag menar?” Jag: ”Öhmmmm… jah, njaaah… nä! Kan du inte rita det?” Så nu har jag äntligen fattat hur en parkeringsbroms fungerar iallafall :’)

På torsdagen hade vi en tur upp till Göteborg, Marieholm. Och självklart hade övre makter bestämt att det var dags för snö igen. Vid plattformen ”Gamlestaden” skulle vi ha förarbyte. Viktoria hade aldrig kört där innan, så det är tur att hon sitter inne på dyrbara kontakter för att få lite ledtrådar. Där kröp vi fram och letade efter en plattform med passande beskrivning. Vi hade dessutom haft kontakt med den vår avbytande förare, men väl på plats fanns inte en människa i sikte! Där satt vi som de två vilsna själar vi var. Till slut dök’en faktiskt upp, och meddelade att överliggningen bara låg 10 minuters ”rask promenad” från stationen. Och nog fanken blev det en rask promenad alltid. Och enligt skyltarna gick vi iallafall i motsatt riktning till Angered, så det kändes iallafall tryggt :’) Det tog självklart allt annat än 10 minuter att traska den biten, men väl framme var det hur skönt som helst att krypa ner i sängen och kunna slockna inom några minuter. Läxa lärd: ”När en lokförare säger att något tar 10 minuter. Sluta lyssna. Beställ taxi!”

Vi åkte passresa hem morgonen därpå. Ett X2000 fick stå för den resan. Och det var första gången sedan jag började mitt järnvägsliv som jag åkte ett tåg med korglutning. Den uppfinningen är ju lite som att vara ute och fiska. Det brukar fortsätta gunga under fötterna på en när man kommer av båten, men istället flyter man runt som en slajmklump när man kommer av tåget :’) img_5140

Nu har vi påbörjat en ny vecka, och den har varit lite mer händelserik! Det får bli nästa story.

// Fanny

Green Cargo – Vecka 2

Ett lite försenat inlägg efter min andra vecka på Green Cargo, vecka 7.

Första turen gick från Malmö rätt sent på måndagen, varpå vi skulle övernatta i Nässjö och köra hem på förmiddagen, nästkommande dag. Upp körde vi inget mindre än Rc4 1157, alltså ”Svarta Änkan”. Det är ett testlok med ombyggd förarpanel och moderniserad förarhytt. Och självklart är just ”svart” temat i denna modellen.

Hela färden upp var kantad av en hel del stopp tycks jag minnas. Vi kom inte många meter innan vi blev stående för att vänta. Sedan rullade det på ganska snyggt upp till infarten i Eslöv där vi möter ett Öresundståg. Kort därpå ringer det i mobiSIRen. Viktoria svarar. Och i nästa sekund slänger hon sig över D3an och drar en fullbroms. Vi rullar in bredvid perrongen och då nödar hon ut helt. För en sekund var min enda tanke: ”…inte en till?!” Sedan inser jag att det såg tomt ut i spåret framför oss. Jag börjar speja efter signaler, men ser att den framför oss fortfarande står i grönt. Godståg stannar rätt fort när man nödar ut dem kan jag lova. Signalen lades om till rött när vi stannat, och det visade sig vara en obehörig i spåret som rapporterats in till fjärren. De visste dock bara att han var vid en plattform och att vi snart skulle närma oss en plattform. Så det blev tvärstopp för vår del. Vad hände med nödsamtal i sånnahär situationer kan man dock undra. En viss omväg för ett meddelande att gå inom fjärren. Personen i fråga blev omhändertagen på en av plattformarna, medan vi stod på behörigt avstånd och kände hur Eslöv fylldes med lukten av bromsat godståg. Cirka 15 minuter senare fick vi rulla vidare, och färden upp gick utan större svårigheter.

Nästa morgon rullar vi hem med underbart väder och fortfarande ett litet snötäcke efter snöchocken veckan innan. Här passade jag på att visa ett typiskt exempel på hur det går när jag pratar först och tänker sen. Vi kör förbi en sjö där det sitter några och pimplar på isen. Viktoria: ”ÅH! Jag vill också pimpla!” Jag: ”ÅHHH!…men… Om det är is på sjön.. Hur kan fiskarna få luft?” *trumvirvel* Behövde väl bara se minen på min handledare för att påminnas om att bilden jag precis fått upp i huvudet.. av hur fiskarna försöker simma upp till ytan för att ta luft, men gång på gång stöter i isen.. Det är inte så det går till i verkligheten utan endast i mitt morgontrötta huvud.

Vackert med snö, solsken och järnväg!

img_5033a

På torsdagen körde vi återigen upp till Nässjö. Jag glider ibland iväg med tankar och frågor som känns otroligt relevanta för mig, men som man nog ytterst sällan reflekterar över som lokförare. Påväg upp satt jag och funderade över hur brett ett lok är, varpå jag tillslut frågar min allvetande handledare. Jag tittar framåt på banan igen en stund, och när jag sedan vänder mig mot Viktoria så är hon puts väck. Poff! Försvunnen! ”Vad i heeela?!”, hinner jag tänka, innan jag hör ett pustande från golvet och sänker blicken. Och där ligger hon. På golvet. Och försöker jämföra lokbredden med sin egen längd. ”1.70 + lite till.. så cirka tre meter!” kom hon fram till. 3,1 meter var rätt svar. Man får inte vara dum inte!

Sånna här turer kommer bli en stor utmaning för mig! Att komma fram på eftermiddagen och hinna återhämta sig innan 12 på natten. Man ska sova fram till tiden då man vanligtvis somnar. Att försöka ”tvångssöva” sigsjälv vid 18.00 var svårare än jag någonsin trott! Jag råkade först brodera i 3 timmar. Sen råkade jag kolla på ”Stjärnkusken” vid 20.00. Sedan råkade jag hamna i en glödhet diskussion på Facebook om hur sexuellt utnyttjande av ungdomar får gå obemärkt förbi inom ridsporten. Plötsligt var klockan för mycket för att hinna sova. Och plötsligt var det bara att sätta sig i tåget hem.

När jag blir för trött för att sova blir jag pigg. Så 6 timmars sömn på 2 dygn tyckte jag kändes lagom när lördagsmorgonen nalkades. Vi begav oss till Malmö 04 på morgonen. Lite småseg var man, men piggnar till när jag får något att göra. Vi hade tre turer till Trelleborg, vilket ändå är en rolig tur. Dock blev tredje turen ner inställd, då tåget inte nått fram till Malmö. Trots min sömnbrist tycker jag att det börjar gå allt mer skapligt för var dag som går. Fortfarande består godståg av så många fler moment än persontåg. Jag får försöka att lägga ett långsamt pussel med oändligt många bitar dessa veckorna! Sedan råkar man såklart bjuda på lite förvirring ibland. Typ: ”-Förarelev på 1144” *viftande handledare* ”Nä… 4411 menar jag ju!” Fjärren: Haha! Jadu det var en jäkla skillnad”

Denna nyutlagda rälsen mellan Vislanda – Mosselund är ju så häftig. Man får passa sig så man inte blir hypnotiserad av att se järn kringla sig sådär. Som ”Kolasnören” :’)  Och i helgen bjöd hästarna på vårkänslor! Håller hårt i hatten så jag slipper ännu ett angenämt besök på akuten.

// Fanny