Den som väntar på nått gott..

Urvalsprocessen! Var det ett par påfrestande månader för er med?

Jag var medveten om svårigheten att ta sig in på utbildningen redan när jag sökte. Och jag ville detta så gärna! Därför upplevde jag också en nervositet jag inte är van vid att gå runt och känna. Första steget var att skicka in betyg, samt bevis på arbetslivserfarenhet. Jag har ju ännu ingen som helst arbetslivserfarenhet i branschen och högskola räknades inte med, vilket är mitt enda trumfkort. Jag stod alltså bara på mina gymnasiebetyg i första urvalet. Som tur är var de oförtjänt höga!

Jag kom hem en fredagseftermiddag och hittade nästa steg, datortesterna, i min inkorg! I min iver tryckte jag upp första bästa test, vilket jag fick komma att ångra i samma sekund. Trött, grinig och under tidspress klickade jag mig igenom iq-testet med figurföljder. Tillslut reste jag mig från datorn, sprang runt i rummet och skrek.. inte så vackra ord.. trots flera uppgifter kvar. Väntade flera dagar med nästa test, vilket som tur är bara var personliga frågor. Denna var min favorit: ”Om jag varit stadsminister skulle sverige se betydligt bättre ut än  vad det gör idag?”  Instämmer, instämmer inte. Testerna visade att jag var en person med mycket intigritet och mindre åt relationshållet. Hmm.. True.

Efter dessa tester var jag väldigt osäker,  men ändå gick jag vidare till testerna på skolan. Ojoj! Dra streck, räkna vokaler (vilka är ens vokaler!?), sätta kryss, hitta mönster, ännu mer personliga frågor. Man hann knappt tänka mellan ronderna. På reaktionstestet tryckte jag på fel knappar gång på gång! Hjärnan kunde inte längre skilja på vänster pekfinger och  höger långfinger. Jag som trodde att jag spelat ”Need for speed” tillräckligt många gånger för att ha koll på tangetfingrarna.

Efteråt samlades alla i korridoren, varpå man en och en blev inkallad för resultat. En oändlig väntan! Person efter person kom ut med ett leende på läpparna och jag tänkte att statistiskt sätt så bådar detta illa för mig! Tillslut berättade psykologen att jag var godkänd. Sen frågade han varför jag ville bli lokförare. Då gick hjärnan på högvarv! *Tänk Fanny, täänk! Du måste få in dina järnvägskunskaper någonstans! Nu har du chansen!* Tillslut tror jag att jag kläckte ur mig: ”Jag pluggar till järnvägsingenjör nu, men.. det är helt enkelt för mycket matte och för lite tåg för min smak”. Psykologen började skratta och önskade mig lycka till i urvalet.

Hur det sedan gick har ni nog redan listat ut 😉

IMG_2007 (1)Panoramabild från vårt torp i Fleninge. Långt där borta går järnvägen mot Ängelholm, Halmstad och den omtalade Hallandsåstunneln.

// Fanny

Annonser