Livet som tog mig med storm

Innan jag böjar dagens inlägg måste jag få tänka högt. Jag satt precis & bläddrade igenom skräpposten efter ett mejl jag saknade. Och då slog det mig. Det faktiskt var DÄR, bland allt meningslöst spamm.. som jag hittade min antagning till lokförarutbildningen. Och eftersom jag inte ens förväntade mig att det skulle komma ett sånt mejl, så skulle jag aldrig ha letat efter det heller. Tack ödet! För att jag just den månaden rotade bland mina betydelselöst betydande mejl i skräpposten. Annars hade jag aldrig varit där jag är idag.

Det är närmre 4 år sedan startade jag denna bloggen. Då visste jag aldrig att den skulle komma att bli min bästa vän och min värsta fiende. Jag har fått suckar & hånflin, men det rör mig inte i ryggen längre. För jag har fått bevara alla mina minnen och träffat underbara människor pågrund av Hästbrud och Lokförare. Jag är så otroligt tacksam för alla (då främmande) personer som vågat komma fram och fråga ”Är det du som har dendär bloggen?”. Och självklart har jag fnissat inombords åt många LIA-elever som sneglat lite mystiskt på mig på kontoret 😉

Jag var 21år gammal, men fyller snart 25. Jag bor nu i en villa inne i Helsingborg, med min älskade häst 2 minuter från ytterdörren. I snart TRE år har jag jobbat på Arriva! OCH inte ett inlägg har kommit på bloggen?  Det kan bara ha en logisk förklaring! Lokförarlivet kom och tog mig med storm. Blåste bort mig från allt vad socialt liv innebär. Bort från regelbundna måltider och regelbunden sömn. Bort från alla rutiner jag någonsin skapat.

Just därför tänkte jag ägna ett litet inlägg åt just lokföraryrkets för- och nackdelar. Oavsett hur bitter jag kommer låta här under, så vill jag poängtera att jag älskar mitt jobb. Jag älskar arbetsuppgifterna. Jag älskar mina kollegor & att köra X61. Jag vill dock bjuda på ärliga, men subjektiva, åsikter om hur livet som lokis kan upplevas.

Livet som lokförare

Det jag uppskattar extremt mycket är att du kan åka och shoppa en vardag & ha hela Väla för digsjälv. Det är smidigt att boka tex hantverkare, hovslagare eller hemleverans för man är ofta hemma de tider då andra är på jobb. Förstatjing på det mesta helt enkelt.

Dock, kommer ditt sociala liv att påverkas extremt. Vi på Arriva jobbar varannan helg & det började direkt tära på mig att alltid vara den som säger:  ”jag jobbar den helgen”. En del lediga helger är man dessutom för trött för att ens orka vara social. Det gäller att ha en förstående vänskapskrets, familj och att verkligen ta vara på de små stunder som finns. Det handlar inte om att vi är lediga mindre än andra yrkesgrupper. Vi är bara lediga på helt andra tider. Nu lever jag ensam, så det drabbar mig inte lika hårt. Men jag kan föreställa mig känslan av att komma hem 00.30 en fredagkväll, när resten av familjen lagt sig.. Att missa söndagsfrukosten tillsammans. Dessutom vara borta på julafton eller midsommar. Och det leder oss in på nästa exempel – Arbetstider

Alla företag är olika på denna fronten och egentligen bör det finnas morgon, kväll eller blandgrupper. Arriva kör nån slags egen variant på detta för tillfället. Trots att jag är fastanställd, så jobbar jag runt dygnets alla timmar. Vissa veckor kan jag börja 04. Nån dag senare kan jag jobba 22-06. Sen kan jag gå på lite kvällar, innan jag plötsligt ska upp vid 04 igen. Det ser inte alltid såhär illa ut, men det händer! Som en mental berg- och dalbana. Jag tycker nästan att det tar mest fysiskt på mig, då jag sover extremt dåligt dessa perioderna. Sedan finns såklart goa veckor där man kanske jobbar tre dagar för att fridagsnyckeln faller ut så.

Arbetstiderna har också en tendens att förstöra ens matrutiner. Det är inte ovanligt att äta sin lunch vid både 08, 16 eller 20. Rutiner med mat är extremt svårt. Jag ser dessutom otroligt många kollegor som köper mat ute. Säga vad ni vill, men det ÄR INTE HÄLSOSAMT att trycka en pizza vid 22. Inte en enda dag i veckan! Tänk på vad ni äter. Vårt yrke grundar sig i vår hälsa.

Hälsan då? Vi har ett stillasittande arbete. Det längsta vi behöver gå är 160 meter för att byta ände på ett multat tågsätt. Jag går fortfarande på Arrivas växling och springer en hel del under passen. Jag har dessutom häst, renoverar hus, tränar regelbundet. Och då funkar ett stillasittande jobb. Men har man ingen aktiv fritid så bör man överväga att skaffa det. Dålig sömn, dåliga matvanor & stillasittande.. Det är en farlig kombo, om man inte har den under kontroll.

Däremot har vi ett fantastiskt roligt arbete. Hur tråkigt det än låter, så är livet på räls extremt spännande. Det finns veckor, då det inte händer någonting *host*..  Sedan kommer ketchup-effekten och hela järnvägen rasar samman. Det är AMAZING att vara lokförare. Och all tid hemifrån gör att man skapat sig en egen liten familj på jobb. Man har kollegor & vänner som man kan prata med om allting! Man stöttar varandra de dagar allt är jobbigt. Vi skämtar, stojjar och har en grym stämning på Arriva. Jag är otroligt glad att det är just här jag fått äran att tillbringa mina tre senaste år.

En fråga som jag ofta får gäller lönen. JA, vi har en bra lön, trots att mycket vill ha mer. De veckor när allt flyter på, är man glad för sina pengar. Men de veckor då sömnen ligger efter, saker krånglar och man är permanent utmattad…  Ja, då hade man gärna tagit det dubbla! Och det är charmen med järnvägen. Man är aldrig nöjd med allt. Många av de gamla rävarna gnäller om hur allt var bättre förr. Och jag tror dem! Det var bättre förr. Kanske lite föööör bra. Men ändå har många stannat i branschen i 40 år. Jag drar slutsatsen att det finns något magiskt med järnvägen. När man väl hittat hit, vill man inte härifrån 😉

Det var ett tag sedan ni hörde från mig. Jag ser att bloggstatistiken ökar under antagningsperiderna. Finns det något speciellt ni vill att jag ska berätta eller kommentera så finns jag på Instagram: @fannybany  Annars går det bra att skicka ett mejl till:  frbany@hotmail.com

Ha det toppen! Och glöm inte söka till lokförarutbildningen, om ni inte redan gjort det

EXAMENSDAGS!

Kan fortfarande inte fatta var tiden har tagit vägen. Det känns som att det var igår som jag var med Martin på min första medåkning i september.

På examensmorgonen blev jag testad på stressfronten minsann. Vi skulle vara i skolan klockan 10, och jag hade självklart lyckats pricka in att ett utsläpp 7.30 den morgonen. 20 hästar ska ut i hagarna, och det ska sopas och snyggas till. Det tar sin lilla tid kan jag lova! Särskilt då jag är helt ny i detta stallet, och varken vet vilken häst som är vilken eller vilken hage de tillhör. Som tur är kunde en kompis följa med och trots ett evigt virrande så var vi klara på en timme. Sen är jag ju tjej.. och en dryg meter hår tar några timmar att torka. Det ligger alltså en viss logistik bakom varenda dusch man tar. Och på examensmiddagen vill man helst inte se ut som en dränkt katt, så jag fick helt enkelt be till högre makter att jag inte hade några halmstrån i håret bara. När jag väl slängde mig in i bilen kunde jag äntligen andas ut! ”Nu har jag ”GOTT OM TID PÅ MIG ATT KÖRA” tänkte jag!

MEN.. det finns en anledning att jag trivs bra som tågchaffis. Mitt lokalsinne är helt värdelöst. Och då ljudet, utan min vetskap, var avstängt på GPS:en, så märkte jag inte att jag missat en avfart och körde till Hyllinge istället för Ängelholm. När jag sedan skulle hitta tillbaka till en motorvägspåfart hade jag virrat i 10 minuter utan att veta var jag egentligen skulle bli av. ”INTE så gott om tid på mig längre”.. Inne i Ängelholm var det vägarbete och GPS:en ledde om mig genom små kullerstensgator. Jag började tveka på om jag ens var kvar i Ängelholm efter en stund xD Ändå lyckades jag vara i skolan 09.59. DEN NI!

Väl framme hade vi en genomgång av vårt slutprov. Jag hade knappt pluggat. Förmodligen för att jag kände att ”detta ska sitta nu!” Jag ska inte behöva råplugga. Allt ska sitta! Och jag använde slutprovet för att avgöra detta.. Och det var skönt att få ut ett slutprov med högsta betyg. De fel jag gjort var övervägande riktigt korkade slarvfel. Kunde nästan bara skratta åt vissa. Med detta avklarat fick vi ta vårt klasskort, och sedan var vi ett litet gäng som tog en öl på ”Stationen” i Ängelholm. Efter detta väntade examensmiddag.

DET VAR SÅ GALET GOD MAAAT OCH EFTERRÄTT! Herregud! De som varit utbildningsansvariga för i år höll sina tal och skämtade om att ”ja, nu måste ju skolan ta ett års uppehåll och återhämta sig efter att ha haft er”. De fick ju inte tillstånd av YH-myndigheten att starta utbildning nästa år, vilket är så synd. Våra lärare pratade lite och de fick sina presenter av båda klasserna. De har varit guld värda! Så duktiga, pedagogiska, engagerade och humoristiska. Alltid kul att ha lektion med Linus och Gunnar! Tillslut var det dags att lämna ut examensbevisen och det var ju nästan lite skräckblandad förtjusning. Mest förtjusning dock!

Och när jag gör något, så lägger jag ofta hela min själ i det! Lugnt sagt. Min examensdag skulle bli bäst. För mig är detta nästan större än studenten, även om studenten är mer hypad och mer ”vanlig” att fira. Så hos mig hade vi ett riktigt examensfirande. Bara för att jag äntligen har hittat rätt bana (höhööö) här i livet. Vi var lite släkt, bästa vänner och gamla klasskompisar, så jag blev lite bortskämd. Hade önskat mig ett longerspö, och fick självklart två. Mamma och pappa betalade bland annat mitt ägarbyte hos SWB för Honey, och jag fick en helt egen järnväg. I BRIO-size.

Jag hade ju önskat mig en tågtårta, men mina föräldrar sa att vi var alldeles för sent ute med att beställa. SÅ.. jag förväntade ju mig en vanlig tårta. Tills vi flyttade in från trädgården på kvällen för att äta efterrätt. Och till min stora förvåning står det ett PÅGATÅG på bordet. Jag stod nog bara och gapade en stund. Inte konstigt med tanke på hur grundlurad jag hade blivit. Nä men, ett pågatåg, med backspeglar, helljus och koppel fick förgylla den sista tiden av min kväll.

Vad ska man säga. Jag kommer sakna min klass. De har ofta varit ”pain in the ass”, men vi har skrattat så mycket! Sällan ”med varandra” utan snarare ”åt varandra”. Men det är också jargongen vi har i min klasshalva. Jag kommer sakna järnvägsskolan. Linus och Gunnar! Jag kommer sakna att köra godståg. Väldigt mycket. Men jag trivs grymt bra på pågatågen, så det känns helt rätt!

Nu är jag examinerad lokförare, med ett jobb som börjar på måndag och har en häst, som för tillfället är lite ledsen i bakbenen. Jag vände livet upp och ner på mindre än en vecka och nu börjar allvaret. Och det är inte förrän nu som jag insett att jag kommer tjäna pengar. Jag valde inte utbildningen för pengar och när folk nämner lön så ryggar jag nästan tillbaka. ”Shit, ska jag tjäna pengar? Få en ordentlig lön?” Det kommer kännas helskumt. På måndag är det dags för min första utbildningsdag på Arriva. Vi är tre tjejer från klassen som kommer jobba i Helsingborg, varav jag och Lottie börjar på växlingen redan nu. Pågatågen får passa sig. För här kommer… 😉

// Fanny

En paus i examensplugget

Anledningen till att jag startade denna bloggen var att jag ville träna lite på att koda just bloggar. Jag insåg snabbt att jag var sämst på detta, och funderade på om jag inte skulle ta och skriva något istället. Just då var jag väldigt osäker på hur framtiden skulle se ut. Jag hade precis fått reda på att jag skulle börja på lokförarutbildningen. Och det gnagde ständigt en inre stress, då jag visste att det snart var dags för min allra bästaste hästvän att hitta ny ägare & lämna ridskolan jag jobbade på. Därav blev denna bloggen så mycket som ”Hästbrud och Lokförare”. Jag var ju egentligen ingenting av det just där och då, men året har rullat på och jag har formats till en helt ny 21-åring. Men nu, mitt i examensplugget har jag fått komma till en insikt som man bara måste vänja sig vid. Min älskade själsfrände har sålts. Hon som alltid har fått mig att le, även de stunder jag bara velat gråta. Hon kommer sluta sina sista år som pensionär hos en ny ägare.

Och det sjukaste är.. att denna nya ägaren är SÅ JÄÄKLA JAAAAAAG!

NU ÄR JAG HÄSTBRUD PÅ RIKTIGT! Och snart LOKFÖRARE MED!

Alla drömmar jag hade när denna bloggen startades har gått i uppfyllelse en efter en. Jag drömmer inte. Tror jag. MEN JAG HAR PLUGGAT SKITDÅLIGT inför examensprovet!!! Det ska jag erkänna. Mycket tid har gått åt till detta beslutet. Det kommer bli ett jäkla pusslande med tid och pengar. Men denna hästen har ställt upp för mig i vått och torrt och nu ska jag betala tillbaka. För hos mig stannar gammeltanten till sitt sista andetag. MIN och bara MIN finaste Honey de la Vic.

Och har ni vägarna förbi Helsingborg så vet ni vad som gäller nu! Ni tågfolk bör lära er om hästkrafter ur ett helt nytt perspektiv tycker jag 😉

// Fanny

Min sista LIA. Någonsin

Oj vad galet detta känns! Idag gjorde jag min sista körning som LIA-elev. Min sista tur blev en tidig Trelleborg och sedan en Förslöv. Ett alldeles lagom avslut på denna perioden och det kändes verkligen skitbra. Jag hoppar inte längre ur stolen när balisfelen börjar tjuta. Jag har fått linjekännedom och kan utnyttja banans profil för en sparsam körning även med våra pendeltåg. Jag kan överlista 0P och vet hur man handskas med restriktiva signaler. Jag har fått en så ovärderlig kunskap och förståelse för detta jobbet. WAOW!

Idag tog jag dessutom spruta 1/3, för hepatit A&B, då man som växlare även sköter fekalietömning när man växlar ut vagnarna till Raus. Jag är otroligt jäkla hysterisk när det gäller att sticka grejer i huden. Men just denna sköterskan handskades väldigt bra med mig. Jag plockade upp min telefon och hävdade som en trotsig 5åring att ”Jag tänker kolla på min häst nu!” Sköterskan såg väl sin chans att avleda min uppmärksamhet från hemskheten hon just skulle sticka i armen på mig. ”Jasså hur gammal är hästen?” frågade hon. ”Tjugotvååååå”, svarar jag. Sköterskan: ”Är hon 22 år? Jag ”Neeeeej! Hon är sjuttoooon!” Sköterskan: ”Är du 22 då?”  Jag: ”Neej! Jag är 21!” Sköterska, något förvirrad nu: ”Jaha.. men var fick du 22 ifrån?” Och i samma ögonblick inser jag att jag inte alls plockat fram en bild på hästen utan sitter och glor på en bild av förarhytten i ett Pågatåg. Jag vänder mig mot sköterskan och frågar lite försiktigt ”Överlevde jag?”. Och ja.  Ingen svimning, inget studsande som gjorde att nålen sattes käpprätt på fel ställe. Vilket framsteg från min sida. Och att jag i situationer som dessa förvandlas från en hjälplös 20åring till en hjälplös 5åring är väl sånt man får leva med 😉 Tur att det är hela 4 veckor kvar till nästa dos.

Den senaste veckan har rullat på otroligt bra. Lite för bra för att vara sant tyckte vi. MEN! Misströsta icke! Jag har en skrattretande historia att berätta. Igår, torsdag, så frågade jag min nuvarande körlärare om det var vanligt att pågatågen åkte fast i detektorerna. ”Ytterst sällan” fick jag till svar. Dagen gick och vi hade riktigt bra flyt i körningen. Tills vi skulle ta över ett tåg från Ystad att köra upp till Helsingborg. Föraren vi löste av sa att det några gånger indikerats att ”hållbromsen” plötsligt gick till under körning. Vi lyckades dock rulla hela vägen upp till Vallåkra utan problem. Men när vi skulle lämna plattformen så högg det plötsligt till i tåget. Hållbromsfel!! Just detta är väl en slags givare som ”luras” och indikerar att hållbromsen ligger emot. När det blir en felindikering så bryts pådraget och det blir ett ryck i tåget. Vi försökte att stanna och nöda ut med både körkontrollen och med tryckluftsbromsen. Ingenting hjälpte och indikeringen på hållbromsen var kvar. Vi provade att rulla för att kalibrera vagnen men det gick inte heller. Vår lösning fick bli att hacka oss framåt. Lite pådrag, pådrag bryts, dutta bort fel, pådrag, pådrag bryts, dutta bort fel. Eftersom det upptäcktes så pass nära Helsingborg hade driften ingen chans att trolla fram en ny vagn, utan vi fick kämpa oss upp till Förslöv med ett evigt duttande med körkontrollen. Det blev dock en ny körteknik rätt snabbt. Väl i Förslöv hade vi tid på oss att stänga av bromsen på boggien som uppenbarligen var trött på livet eller något. Vi hade ju gott om tid på oss så vi gick metodiskt igenom vilka kranar man stängde driftbroms och parkeringsbroms på. Det var även en boggie där parkeringsbromsen stängs mekaniskt vid hjulen.

Vi tog på oss varselkläder och klättrade ner i makadamen. Parkeringsbromsen lossas genom att man använder ett verktyg för att ”dra” dem till läge loss, enkelt förklarat. När de lossar hörs ett ljudligt ”poff” och bromsen stängs. Därefter gör man ett skakprov så att blocken verkligen är loss på båda sidor. Den ena bromsen kom det mycket riktigt ett ljudligt poff ifrån. Men den andra ville in poffa!!! Vi skakade på blocken och de var mycket riktigt redan lösa. Vi funderade en stund, men vad ska man göra. Det är svårt att lossa en parkeringsbroms som redan är loss.

Vi ändrade värdena i vår ATC och kunde avgå utan problem eller indikeringar, dock i 120km/h, istället för 160. Det rullade på utan ryck och knyck, och vi var tvärnöjda. Tills fjärren ringer precis innan Kattarp. ”Varmgång, högnivålarm. Krypfart till närmsta driftplats”. Där sitter man helpaff och undrar vad tudan som hände. Vi stängde ju bromsen!? Fick uppmaningen att bromsa ned försiktigt, just för att det inte ska bli ännu värre. Sedan fick jag frågan om jag skulle hinna stanna innan infartssignalen. Och där sitter man väl som en idiot och inser att man passerar den om knappa 5 sekunder. Det slutade med att vi stod stilla innanför infarten, varpå vårt möte i Kattarp inte heller kunde komma in till sin plattform, utan blev stående utanför. Min körlärare la väl ihop ett plus ett och for ut ur hytten. Och mycket riktigt var det vår avstängda parkeringsbroms (som spelat loss) som låg till. Det var bara att lossa på eländet en gång för alla. Och jag hade behövt vara raketforskare för att fatta hur detdär gick till. Som tur är klarade vi oss med 15 minuters försening då problemet ansågs vara löst och vi kunde rulla vidare. Vagnen togs dock ur trafik så det sjöng om det. Och jag förundrades återigen över hur jag lyckas pricka in ett detektorlarm samma dag som jag suttit och funderat över hur det går till.

Nu närmar sig examen i veckan! Då har denna bloggen hängt med en hel lokförarutbildning. Det var jag inte ett dugg beredd på!

// Fanny

Ingen spänning i min vardag inte!

Igår gjorde vi ett nytt försök med en likadan tur som vi hade när allt slutade i diesellok. Första destinationen var Ystad, precis som dagen innan. Vi rullade ner genom Råå-banans kringelikrokar och allt flöt faktiskt på! Vi körde lite extra ecodriving, rullade från station till station. Det flöt på toppenbra. Tills vi kom in mot Billeberga och jag tyckte att det tystnade lite väl i vagnen. OCH mycket riktigt!!!

Spänningen var puts väck. Som tur var hade vi fart uppe och hade en perrong att rulla in till. Det vara bara att trycka skämskudden över ansiktet och tycka ut ”Vi står nu stilla pågrund av spänningslös kontaktledning” i PIS:en. Självklart var det kö när man ringde fjärren. Där satt man och filosoferade om det kanske var någon annan bro som var strömförande idag eller vad som nu hade hänt.. Kanske dags för alla att gå med gummistövlar i förebyggande syfte. När det väl gick fram signaler till fjärren så visste de ju direkt vad man ringde om. Strömmen hade tydligen brutits och skulle komma tillbaka inom kort. PJUH!!!!!! Vad är oddsen att allt bara ska krångla?! Dock så blev vi ju några minuter sena när vi rullade vidare mot Teckomatorp. Och det var inte bara vi som blivit sinkade. Vårt möte från Eslöv var LIIIITEEE sent. Vi fick lämna 15 minuter försenade när det var vår tur att rulla ner mot Eslöv. I Lund låg det tågväg för ett X2000 innan vi kunde köra vidare också, varpå vi blev ännu mer sena. När vi närmade oss Burlöv ringde driften och meddelade att vårt tåg nu var så sent att det inte skulle kunna komma ned på Ystadbanan. Istället skulle vi få tömma tåget på passagerare i Hyllie och hänvisa dem till Ystad-tåget efter. Detta låg dock inte speciellt långt bakom oss, så det kunde ju varit betydligt värre.. Det var bara att kalla fram tågvärden för att informera om de nya påhitten. Så klart blir resenärerna irriterade när ingenting fungerar, och tyvärr så blir ju tågvärdarna som får bli lite bollplank för allas upprörda tankar. Detta är ju dock omständigheter som är svårt att skylla på någon. Allra minst Skånetrafiken eller tågvärden. Shit happens. Sometimes some very tough shit. Sen är kanske inte alla lika roade av att sitta på ett stillastående tåg som jag är 😉

Vårt nu tomma tåg fick vi köra ned till Svågertorp och stå där tills vår ordinarie tid var inne då vi egentligen skulle kommit upp från Ystad igen. Och det blev ju en bra stund. Men.. nu har jag sett Svågertorps plattform riktigt ordentligt iallafall.

Vi körde upp mot Malmö för en liten matrast. Sedan tyckte vi faktiskt att det fick räcka med klödd för denhär dagen. Tills vi insåg att någonting inte stod rätt till. Järda började ropa ut spårändringar och ändrade avgångstider. Tydligen hade ställverket i Hyllie havererat. Någon megasäkring hade gått. Som tuuur var, så kunde vi både köra ned till Trelleborg och tillbaka upp till Kävlinge utan några större svårigheter. Det var alltså ett ganska snabbt fixat problem i jämförelse med de senaste dagarnas kaos!

Vi vände snabbt i Kävlinge och rullade ner mot Trelleborg igen. Här utan några som helst problem. Vi lyckades till och med rulla upp mot Helsingborg utan några större bekymmer. När vi närmade oss infarten Kävlinge, så ringde fjärren: ”Hej, ehm.. exakt var befinner du dig just nu?”.  ”Öhhm, infarten Kävlinge passerade vi precis” svarade jag. ”Jaha. Har du signal?” Och självklart blir man helnojjig. Vad visade förra signalen? Är jag färgblind. Ser jag inte skillnad på rött o grönt? Har Atcn låtit bli att pipa på mig? Tydligen hade det skett något sorts transmissionsfel, och de kunde väl inte se var vi var eller hur det låg tågväg. Någon minut senare ringde en annan fjärr och frågade ”Exakt var är du nu?”. ”Plattformen Kävlinge” svarar jag.  ”Hur ser signalbilden ut?” ”Jodå, den ser bra ut, vi ska hem”.  Och ja.. ”Transmissionsfel i hela Skåne” lät lite trist tycker jag. Vetinte riktigt om hela TC gav upp en stund där. Som tur var hade vi tågväg åt rätt håll och signal hela vägen. Sedan kunde ställverket i Helsingborg lägga för oss in till Knutpunkten, så hem kom vi!

Åh herregeud. TC kan inte haft några roliga dagar i veckan. Eller så har de haft superkul, vad vet jag? Beställa lite diesellok och köra Russian roulette 😉 Vad är väl en dag på järnvägen! Den kan vara dötrist.. och långtråkig… och alldeles… alldeles underbar!

// Fanny

Murphys law

”Om något kan gå fel kommer det förr eller senare att göra det.” Och idag var det återigen järnvägens tur att tacka för sig! Närmare bestämt kontaktledningen.

Imorse vaknade jag av ett trevligt Facebook-inlägg från min klasskompis! Signalen hade slått om till rött framför dem, så de hade åkt på en OSPA-B. Medan de står och fyller i blankett så bränns kontaktledningen av och lägger sig ovanpå tåget. Så där stod de i Arlöv och fick evakuera en trippel. HUH. Som tur är går jag på kvällsschema framöver, så jag hoppades på att det mesta skulle lugnat ner sig, då vi skulle köra till Ystad vid halv 4 på eftermiddagen.

Mycket riktigt så hade tågen börjat gå, om än med en del förseningar och Öresundstågen var inställda på sträckan. Vi ankom Ystad 5 minuter sent, så jäkligt okej med tanke på förmiddagens bravader. Vi delade vår mult och växlade undan mult1an i Ystad.

Jag är ju en såndär tänkande person, så efter att ha växlat undan vagnen så skänkte jag en tanke till alla insekter som sätter livet till när vi kommer farande i 160km/h. Samma känsla när man fäller upp och ner kåpan för kopplet. Man tar verkligen i ett helt lager av döda småkryp. Jag är ju så blödig när det gäller alla sorters djur! Har tyvärr inte tid för någon begravning för var och en av stackarna! De får sitta där de sitter!

Upp till Malmö körde vi iallafall, för att efter en liten matpaus åka pass ned till Trelleborg. Här började faktiskt ett spännande äventyr! Vi stod nere vid spåret där tåget skulle ankomma. Dock visade sig tåget vara inställt uppifrån Helsingborg, och det skulle utgå från Malmö Övre. Vi traskade upp tillsammans med föraren som skulle köra tåget. Från Malmö Övre kör man via Östervärn & Persborg ner mot Trelleborg, istället för den vanliga vägen via Triangeln och Hyllie. Dock så stod den vanliga skyltningen ”Trelleborg via Triangeln” på plattformen. Den sena spårändringen gjorde att vi bara fått med fyra ynka passagerare när vi lämnade Malmö. Vi rullade försiktigt ner mot vår slutdestination, och när vi kommer förbi Persborg så ser jag att linjespänningen försvinner på mätaren. Hela tåget blir tyst. Vi rullar en bit, men ingenting händer. Tillslut bestämmer sig föraren för att stanna innan en signal i Lockarp för att ta reda på vad som hade hänt.

Vi fick veta att det brann på Malmö Godsbangård och att det skulle vara spänningslöst på obestämd tid. Våra fyra passagerare meddelades, och vi satt och hoppades på bra nyheter. I HD läste jag om ett godståg som hade havererat i Åkarp, och kunde inte för mitt liv begripa hur allting hängde ihop. Jag som har vänner som sitter på lite ”inside information” gav mig uppgifter om en metallbro som blivit strömförande. Nä ni ska veta hur det snurrade i huvudet på mig! Brand, godståg, metallbro, spänningslöst. What da hell?

Efter lite utredning visade det sig att hela södra Skånes järnväg stod stilla. Ett elfel hade orsakat en brand i en byggnad, varpå man befarade att metallbron i anslutning kunde vara strömförande. Därav tågstopp och spänningslös kontaktledning. Samtidigt hade ett godståg havererat mellan Åkarp och Malmö där det nu är enkelspår pågrund av morgonens nedrivna kontaktledning. Jag är fortfarande inte helt säker på allt dethär eländet stämmer, men en sak vet jag. VI KOM INGENSTANS och vår vagn började bli trött utan spänning. OCH vi stod dumt till, mitt på en bro över motorvägen. Staket runt om oss och det skulle bli en ordentlig vandring om vi valde att evakuera och gå in till Persborg. Tillslut började fjärren överväga att vi skulle få hjälplok för att dra oss in till plattform. Istället kom detta smått tossiga påhitt. Efter mycket vridande och vändande, bestämdes det att det skulle komma ett diesellok och hämta passagerare inklusive personal. Vår vagn skulle stängas och stå kvar där den stod. Asså. Hade jag inte varit så förvirrad över hela situationen så hade jag nog lagt mig på golvet och bara skrattat. Och nog tusan stod jag och flinade när förare och tågklarerare gjorde ”premiärevakuering” på blankett 28. Och dessutom begärde hjälpfordon som skulle hämta passagerarna, istället för vårt tåg.

Självklart var folket inte speciellt muntra efter så lång tid på tåget utan ordentlig prognos eftersom vi inte hade någon information att ge. Annat än att ”det är spänningslöst och inte en människa vet hur länge till..”. Dessutom fanns det folk som inte skulle till Trelleborg från första början, utan till Hyllie. Inte lätt att veta när det står skyltat som vanligt. När det blev klart att passagerarna skulle klättra ut i makadamen för att hoppa ombord i den minimala hytten på ett bullrande lok, så kändes allt helt overkligt. Och även om passagerarna var lite småbuttra efter allt väntande, så tyckte de nog det var rätt häftigt att få åka diesellok. Järnvägen är häftig att se när man aldrig sett den framifrån, utan bara genom sidofönstren.  I våra 40km/h bullrade vi sakta med säkert in på Malmö övre. Och på skyltningen stod det så vackert ”Ankommande tåg från Stockholm” när vi rullade in och stannade. Då skrattade faktiskt alla. Herregud, vilken story att berätta egentligen. Det är inget som händer sådär överdrivet ofta. Men man tager vad man haver, och idag blev det ett Mertz-lok med två glada grabbz, som fick rädda vår kväll.

Det blev inte mycket av vår fortsatta tur, utan på Malmö Central mötte vi Jörgen (min handledare från LIA-1) och min klasskompis Lottie. De hade befunnit sig i tunneln in mot Malmö när spänningen försvann, men lyckats rulla in till plattformen. Allihopa skulle ta Taxi upp till Helsingborg. Men mitt i kaoset var det inte många Taxibilar tillgängliga. När vi väl fått tag på en var alla så trötta att vi bara pratade i munnen på varandra och tjattrade som en eller annan hönsgård. Taxichaffören gjorde klart för oss att han minsann behövde en kopp kaffe om han skulle orka köra till Helsingborg, varpå Jörgen seriöst bjöd honom på en kaffe när vi körde inom en bensinmack för att tanka. PJUH! Nä. Det är mycket som händer ute i spåren denna veckan. Imorgon ska vi köra samma tur igen, så jag får hoppas på att det går någorlunda bättre då. Och kom ihåg. Åk mycket tåg! Har ni riktig (o)tur kanske ni får åka diesellok.

// Fanny

 

LIA-3, vad blir det av mig?

Såå! Nu har jag äntligen skrivit mina sista grundläggande prov i skolan och gett mig ut på min sista LIA. Vi är ju ett gäng på 34 stycken oslipade diamanter som om TrettioTvå dagar tar examen. Ehm. Okej? Vad hände? Hur kan tiden ens gå såhär fort?

Och min sista LIA blev på självaste Arriva Helsingborg. De flesta har faktiskt gissat på att det skulle bli Green Cargo. Eller snarare ALLA som inte vetat, har gissat på Green Cargo. Och jag trivdes verkligen superbra med körningen på GC och det kändes lite vemodigt att tacka nej till en anställning där. Samtidigt så känns det väldigt rätt att vara här på Arriva också. Det känns bra att ha en positiv känsla från båda företagen man varit på. Jag har iallafall hunnit göra min första vecka och även skrivit kontrakt på timanställning för i sommar. Det ser ju lite annorlunda ut då Arriva inte påbörjar sin utbildning av lokförare förrän i September. Jag har varit lite påstridig på den fronten och verkligen inte velat sitta sysslolös i sommar. Och nu blev det bestämt att jag och en klasskompis ska få vara på växlingen i sommar, och få lokförarbiten i höst. Det bästa av situationen helt enkelt! Och det känns super!

Min första vecka har varit väldigt lärorik. De tre första dagarna tillbringade jag med Philip på växlingen. Lite klurigt. Helt nytt tankesätt med planeringen och mycket ringande hit och dit när allt inte klaffar. Men det ska nog gå att få rätsida på detta med!

I fredags började jag min körning på linjen. Och jag blev allt lite glad när jag insåg vem jag skulle köra med. Nämligen den första som jag någonsin körde ett pågatåg med! Efter min första ”medåkningsvecka” på Green Cargo, så ordnade ju Martin så att jag fick köra Pågatåg till Helsingborg med hans gamla handledare Mats. Och självklart är det just Mats som jag ska tillbringa lite tid med nu.

Under vår första tur så kände jag mig verkligen som Bambi på hal is! Hela känslan som jag hade fått från LIA-1. Att bromsa mjukt, men ändå komma in mot plattformarna med hastighet för att inte tappa. Äh, det var som bortblåst. WAAAH! ATC:n piper och byter hastighetsbesked stup i kvarten. 10-övervakningarna ligger och lurar jämt och ständigt. Ojojoj, vilken tvärvändning det blev för min nu väldigt ingrodda godshjärna. MEN! Shit vilken framförhållning jag har i min körning nu! Tackar mina tio veckor med Viktoria och godståg för det! Soligt var det iallafall när vi begav oss upp mot några breddgrader jag aldrig besökt med Pågatåg. Nämligen Kristianstad, Bromölla och Karlshamn. Och det var klurigt. Ny bromsteknik. Nya banor och nya ställen att lära sig bromspunkter på. Det blev en uppvärmningsdag som jag inte var sådär jättenöjd med direkt, men jag MÅSTE börja inse att man inte kan lära sig allt på en minut eller två.

Igår körde vi ned till Ystad där jag faktiskt började på tillbaka lite feeling i ”bromshanden”. Sedan begav vi oss ned mot Simrishamn, där jag inte heller varit så den banan var stängd under hela min första LIA. Det var spännande med lite system M, då vi endast läst om det i TTJ:n. Hela grejen med K-möte, ankomstanmälan och detta ytterst moderna sätt att köra tåg på är ju lite kul. Dock kändes det betydligt mer hightech än jag tänkt mig, så nog tusan löste det sig bra.

Idag hade vi 3 vändor till Hässleholm, vilket faktiskt är bra då jag måste nöta, nöta & nöta in alla bromspunkter. Idag kändes det väldigt bra med körningen. Jag har fått tillbaka min lilla känsla för mjuka inbromsningar igen och har även börjat varva med att köra med vänsterhanden för att få lite utmaning. Första vändan upp till Hässleholm gick bra. Men andra vändan ringer fjärren och säger att vi kommer få stå till i Perstorp då det är en trafikstörning längre fram. Efter en stund får vi veta att det är obehöriga i spåret längre fram på sträckan, och vi var tillslut tvungna att vända på vårt tåg och för att köra tillbaka enligt tidtabellen på andra hållet. Det blir ju alltid ett visst tumult. ”Men jag ska till Stockholm!”, ”Vad händer nu?”, ”När kommer bussen?” och man vet i princip ingenting förutom att bussar är beställda. Sedan är det inte alltid att svenska hjälper i alla lägen!  ”Det är obehöriga i spåret. Du måste omboka din SJ-biljett” är inget man kläcker ur sig på Spanska direkt. Tillslut fick de använda en ”Translate-app” för att översätta. Man får ju hoppas på att det blir en någorlunda ordagrann översättning med tanke på att man inte förstår ett ord av vad som står på det andra språket.

Tredje rundan började med en 5 minuters försening. Vi var klara för avgång 14.17 och vår tågvärd hade ”vridit” för att vi skulle få tågväg ut från Helsingborg. Dock kom där ingen signal. Och till vår förvåning såg vi att Öresundståget bredvid oss hade fått signal trots att det inte verkade vara någon lokförare på plats ens. Tillslut, vilket kändes som en evighet, rullade de iväg och tågex ringde till vårt tåg och förklarade sig. ”Jag blev lurad! Öresundståget ”vred” så tidigt att jag trodde att de skulle hinna rulla innan er”. ÄSCH! Sånt som händer och det var bara att jaga tid så gott det gick, trots att våra tågmöten på vägen upp blev flyttade och det inte flöt på så bra som det hade kunnat göra.

Imorgon väntar en till sväng med Mats innan han tar en veckas semester och jag ska åka med instruktör, samt en annan körlärare ett par dagar. Vi får se hur detta går! ”Som på räls” hoppas jag 😉

// Fanny

Green Cargo – Vecka 9 & 10

Vecka 9 hade Viktoria semester och jag fick köra med en av Green Cargos instruktörer. Lite småpirrigt till en början men det gick absolut bra när jag blev lite varm i kläderna. Vi började med en tur upp till Nässjö, där det blev mycket träning på att bromsa mot signaler i stopp, både på vägen upp och på vägen ned. Nästa tur gick först med ensamt lok upp till Helsingborg på Råå-banan. Där fick jag mig en liten ”omajgaad”-upplevelse när jag av någon anledning inte såg en ”kör 80 vänta stopp” signal innan vi var precis vid den. Sen bromsade jag lite mesigt, och poff så hade ATC:n haffat mig och vi stod still. Inte alls likt mig att agera så pass sent, men absolut lärorikt att man ibland inte är helt med på noterna. Då var man lite glad att det var ensamt lok som bromsar bra. På de där små banorna kan det ju också vara väldigt kort mellan signalerna och det gäller att hålla tungan rätt i mun. Vidare från Helsingborg körde vi ett tåg till Älmhult för trafikutbyte och sedan nya vagnar upp till Nässjö. Vi åkte sedan ett X2000 tillbaka till Älmhult där vi skulle sova. Jag var så galet trött under passresan. Satt och gäspade upp syret för hela vagnen tror jag :’) Men.. jag har ju lärt mig under dessa 10 veckorna att det är betydligt lättare att ”dygna” än att sova när det är ljust ute. Så direkt när jag la mig på hotellrummet så var jag klarvaken och sov inte en blund. Dock hade vi tur att vårt tåg var klart tidigt i Älmhult, redan innan midnatt faktiskt, så vi kunde tuffa hem redan då.

På vägen hem var det dimmigt som tusan, och vi låg med 0P i förindikatorn hela vägen. Körde i knappt 65km/h på slutet, men kom ikapp gång på gång. Som tur var slog signalen om från ”vänta stopp” till ”vänta kör” precis framför näsan på oss flera gånger så vi slapp för det mesta gå ned och trilskas med 40-övervakade signaler. Det charmigaste med GC måste nog vara att pappret i princip kommer ut ur skrivaren med tillhörande oljefläck! Eller ja, det tar inte många sekunder innan den sitter där iallafall 😀

Min sista vecka var Viktoria tillbaka och vi började med en passresa upp till Halmstad. Där skulle vi som vanligt klargöra lok och grundbromsprova våra vagnar. Jag erbjöd mig att gå bromsprovet då Josef kom på besök. Jag har ju världens mest udda teknik när jag bromsprovar.. Jag går inte ett bromsprov. Jag galopperar 200 meter ”broms till” och 200meter ”broms från”!  Tur att det inte är allt för mycket folk i Halmstad som kan titta snett på en. Men när jag kom tillbaka till hytten satt där två stycken och skrattade åt mig iallafall!

 

Vår sista tur körde vi tåg från Malmö till Sävenäs. Dessa tågen skulle instruktören gillat veckan innan, då han tyckte vi hade haft för korta tåg och att jag behövde lite mer utmaning. Och ja, som ett brev på posten fick vi 600 meter tåg både upp och hem den sista turen!

Hem från Sävenäs hade vi avgång vid 03 på natten. Viktoria konstaterade att tåget var färdigt redan vid midnatt, så vi gick ut tidigare, omedvetna om att ha missat en liten (eller ganska stor) detalj. I vår iver att komma hem tidigare kan vi kanske ha missat att kolla om loket hade kommit in i stall. STANDARD! Vi smög in till lokväxlaren som konstaterade att loket hade en timme kvar till Sävenäs. Det började diskuteras om vi kanske skulle kunna ta ett annat lok, MEN, det var ett Rm-lok vi skulle köra, vilket måste ersättas med två andra lok för att få dra lika mycket. Så det var bara att snällt knata upp till överliggningen, sätta sig framför TV:n och vänta. Det gick dock ganska fort och snart hade vi växlat runt och var påväg med 600 nya meter ner mot Helsingborg.

Detta var ju också den sista turen på min LIA-2. Oj vilken mystisk känsla det var att inse att: ”nästa vecka sitter jag i skolbänken”. Och nörd som jag är.. så har sorterat upp alla körplaner och uppgifter från turerna vi har kört, i veckoordning. Och där har jag klottrat allt matnyttigt som finns att veta. Värdefull mapp detdär! 10 veckors kunskap!

Och ja..  Jag har lärt mig så galet- överdrivet- oförståeligt- jätte- super- duper- mega- mycket! Det går nog inte riktigt fatta hur mycket jag egentligen har lärt mig under denna tiden. Jag tror det var runt vecka 5-6 som det började klinga duktigt i huvudet, för där började polletterna falla ned på riktigt! Och jag är världens gladaste som fått köra med Viktoria alla dessa veckorna! Och att hon stod ut med att ha med, trots att folk skakade på huvudet och tyckte att ”man kan ju inte köra med samma elev så länge!!”. I min värld har det varit det bästa för mig. Alla kör ju inte på samma sätt och blir väldigt osäker i migsjälv om jag måste ställa om mig. Dock så är det ju positivt att plocka lärdom av många olika personer, men denna LIAn ville jag bara fokusera på att gå ner på djupet i allt som jag inte har förstått innan. Och då har jag absolut haft rätt handledare! 10 veckor är ju lika länge som ett sommarlov, men det har gått så galet fort. Jag kommer sakna att lära mig sååå mycket, om allting!

Nu väntar tre veckor i skolan. I torsdags hade jag uppkörning i simulatorn, där man kör från Knutpunkten till Åstorp, via Kattarp.  Det var lite halvklurigt när upplösningen är kaos på skärmen och man får sitta & kisa för att se om det är orienteringstavla eller kanske en vägförsignal. Sen sitter man ju på helspänn för att man vet att det kommer dyka upp fel förr eller senare på den korta biten. Mitt i körningen så hängde sig dessutom hela simulatorn, så det var bara att starta om hela maskineriet! Den har ju några år på nacken så att säga..  och videon man kör i är ju från innan Maria station byggdes. Bortsett från lite tekniskt kaos så gick körningen bra, förutom att jag fick en liten tankevurpa när jag fick en order om hastighetsnedsättning utan signalering. Jag ställde ned ATC:n och precis när jag passerade utfartsblockssignalen så tänker jag att ”nu ska jag ringa till fjärren och säga att jag passerat”. Gör jag det? Nej. Jag ringer vid nästa utfartsblock i Hasslarp. Haha, jag insåg mitt misstag i samma sekund som jag gjorde det, så jag är nöjd iallafall! Fick bra kritik om att jag inger ett lugn när jag kör och att jag sätter säkerheten i första hand. Och det är ju så jag vill uppfattas, så jag är glad :’)

Om två veckor ger jag mig ut på LIA-3 som förhoppningsvis lägger grund för en anställning. Sååå gott folk! Kan ni gissa vart denna tågnörden kommer tillbringa sina sista veckor? 😉

// Fanny

Green Cargo – Vecka 7 & 8

Vecka 7 började med att Viktoria hade handledarkurs, varpå jag fick vara på lokväxlingen med Tobias. Det första som händer… (flyt som man alltid har) är att jag står öga mot öga med 1290 som ska köras till verkstaden. Så även om det inte blev en lång färd så har jag nu kört 1290 TVÅÅÅÅ gånger i mitt 20åriga liv! *stolt tågnörd*

Sedan är jag ju en galet frågvis person. Jag vill veta allt, hur orelevant det än må vara vissa dagar! Så efter att ha gått rundor i loken och verkligen haft tid att inspektera varenda liten vrå så hade jag ju lyckats slänga fram en del invecklade funderingar. Tillslut så lyckades jag få Tobias att (något uppgivet) utbrista: ”Vad är det för frågor du ställer?!” Jag ba: ”TÄNK att Viktoria stått ut med detta i 6 veckor redan” 😉 Lite överanalysering har aldrig skadat någon. Tror jag!

På onsdagen körde vi ett tåg till Halmstad. Påväg upp från Malmö sprang det upp en lös hund på spåret, och ja. Vissa dagar får man uppleva det negativa med detta yrket! Iallafall när man får stå ut med den hemska uppgiften att köra på folks husdjur! Eller köra på något överhuvudtaget! INTE KUL och lider verkligen med familjen som inte fick hem sin vovve den dagen ❤ Påväg mot Åstorp ringde fjärren och ville skriva en blankett om hastighetsnedsättning mellan Åstorp och Ängelholm. Pågrund av fel spårläge fick vi rulla i den respektingivande hastigheten 40km/h hela vägen. Det går i en ryslig fart ska ni veta! Hade man lutat sig ut genom fönstret hade man nog lyckats skruva ned diverse skyltar längs med banan med skruvdragare. Hade blivit en fin samling! Väl uppe i Halmstad fick vi en liten rast, innan det var dags att grundprova vårt nya tåg. Jag tog på mig uppgiften att sparka på bromsarna då Viktoria var snäll och gjorde det sist. 100 meter tåg hade bromsarna till och 100 meter tåg tillbaka hade bromsarna loss. När jag kom tillbaka till hytten fick jag dock komma till insikt med att jag inte scannat av om slutsignalerna satt där dem skulle. Så det var bara att springa tillbaka längst bak igen. MEN SOM TUR ÄR… så hade vi bara 100 meter tåg. Ett 200meterslopp på bangård är aldrig fel att springa sådär vid lunchtid! Det kunde varit en hel kilometer om man haft otur liksom 😉

I veckorna har vi ju studerat galet mycket TTJ också! Jag tror jag kommer vara ganska bra trimmad när jag kommer tillbaka till skolan! När jag satt med ett frågehäfte med järnvägsskyltar fick jag ju idéen att göra ett eget kollage. SAGT OCH GJORT! Den bor på min vägg full med hästbilder 😉 Udda nykomling i samlingen!

Under vecka 8 lyckades jag åka på världens förkylning! Hela huset låg hemma med feber. Det var en oändlig ledighet kan jag lova. Längesedan jag hade så tråkigt, med tanke på hur kul jag brukar ha med Viktoria xD Denna veckan blev alltså bara två arbetsdagar lång.

Lördagen bjöd på Trelleborg tur och retur. Trippla gånger dessutom, Det händer nästan alltid mystiska saker när vi kör ner där. Med första tåget vi körde ner fick vi ett ett balisinformationsfel med broms, varpå ATC-panelen släcks och man får köra efter signaler. Vi väntade med att ringa in felet tills vi kommit fram till Trelleborg då det inte var så långt kvar dit. Det var en lite förvirrad fjtkl som undrade varför vi ringde till honom när vi kommit fram till Trelleborg. Stackarn fick den härliga uppgiften att tillsammans med en förvirrad mig, lista ut var dessa baliser kan ha varit. När vi sedan växlar runt för att köra tillbaka till Malmö, ringer tkl i Trelleborg: ”HEEEJ, jag har en blankett 22 åt dig”. Jag och Viktoria tittar på varandra och bara DÖR! Och mycket riktigt ska vi skriva blankett på ett balisinformationsfel. Typiskt Trelleborg som bjuder på dessa underbara blanketter!  När vi passerar samma ställe på vägen upp börjar det tjuta i ATC-panelen igen, varpå vi får samma fel. Som på beställning ringer fjärren direkt efter och undrar om det hade hänt igen. Vi konstaterade till sist att det var vårt lilla lok som spökade då Pågatågen inte fick några fel där. Andra rundan ned hände inget, men tredje svängen fick vi minsann ett till balisfel på samma ställe! (I skrivande stund sitter jag och svär över att min dator vägrar inse att ”balisinformationsfel” är ett ord..)

På söndagen skulle vi köra ett tåg till Älmhult. Morgonen började med att multen vi skulle ha inte hade hunnit bli helt klargjord. När vi sedan körde för att gå emot vagnarna tog det lite tid och vi avgick 10 minuter sent. Kan ni gissa vad som händer när vi lämnar Mgb? Kan det kanske vara ett.. BALISINFORMATIONSFEEEL! Och självklart hade vi sedan stopp i tunneln i Arlöv, så där fick vi stå en bra stund och släppa förbi några tåg som går betydligt snabbare än oss 😉 När vi tillsist fick körtillstånd igen tyckte jag att det kändes mystiskt att pådraget dog vid 40. Jag kopplade faktiskt inte alls vad loket höll på med. Tills Viktoria finurligt undrade var hastighetsreferensen stod på… Loket vi körde från brukar gå på vallen, och hade referensen inställd på 40km/h… Loket slutar alltså ge pådrag vid 40. Jag älskar när det händer sånnadär småsaker som kan vara sjukt kluriga att lista ut själv, just för att de är så ”enkla”.

Vi kom sent upp till Älmhult och missade därför vårt tilltänkta pasståg ned till Helsingborg.  Där var det tänkt att vi skulle göra iordning ett tåg att köra ned till Malmö. Men då vi var sena erbjöd sig Stoffe att åka ned till bangården och fixa tåget, så vi slapp avgå för sent. Viktoria tyckte inte att han behövde det, men nog tusan gör dessa tågfolk allt för lite tåg 😉  Efter en stund ringer Stoffe och har en ”nyhet”. Han hade ringt efter vagnslistor och det hade nämnts något om ett ”lätt tåg”. Något som Stoffe inte höll med om då tåget var fullastat. Det visade sig att tåget egentligen skulle ha lastats av i Karlshamn, men det hade inte gått att lasta av. Det hade då fått köras ned till Helsingborg ”sålänge”, och skulle tillbaka upp till Karlshamn för ett nytt avlastningsförsök. Det var helt enkelt bara för honom att stänga ned hela alltet igen. Och för oss var det bara att packa ihop och åka hem då tåget inte skulle köras till Malmö :’) Detta yrket tar hastiga vändningar vissa dagar.

// Fanny

 

Green Cargo – Vecka 6

Måndagen började med en tur upp till Nässjö. Körandes i inget annat denna vackra Rc4 med tillhörande hål och smutsränder.

Denna kvällen sov jag på Högland och Viktoria på GC. Nästa morgon körde vi hem 45517, alltså ett rejält tåg. Dessutom rullar dessa nästan 3000ton iprincip av sig själv. Jag och Viktoria är ALDRIG överens om hur banprofilen ser ut. När jag anser att det ungefär samma uppförslutning som upp för en berg- och dalbana, då säger experten att det lutar nedåt. Eller snarare: ”Alltid” när jag säger: ”Nu lutar det väl ändå uppåt?” så lutar det självklart nedåt. Tillslut laddade vi ned en app med vattenpass för att kunna reda ut detta eviga samtalsämne.

I Hässleholm ringde också mobiSIRen, varpå tågklareraren i andra änden säger: ”FjärrenMalmö” så snabbt att jag knappt hinner uppfatta att han börjat prata innan han slutat. Det första jag kom att tänka på efter vårt samtal var att: ”om han mockar lika snabbt som han pratar, då är hans fru väldigt lyckligt lottad” Somsagt, Hästbrud och lokförare. Alla tider på dygnet!

Jag fick även visa prov på mina ornitolog-kunskaper på denna resan! Innan ridlärar- och ingenjörsspåret, så var jag ju faktiskt fågelskådare! Eller kanske inte!.. Vi körde förbi en fluffig sak med lång hals & långa ben, varpå jag utbrister: ”-ÅH, titta en stork!!” Körlärare viker sig dubbel och säger: ”-Detdär var en trana!”  I samma sekund är jag ytterst stolt att jag inte kläckte ur mig typ”-Titta en struts” eller ännu värre.. ”en flamingo”!  I skrivande stund har jag dock även kört förbi en riktig stork. Så helt fel på det var jag inte! Bara lite färgblind. Typ.

Torsdagen bjöd på två turer till Trelleborg. Första turen bjöd på tåg med multat Rc4/Rd2. Föraren vi tog över efter hade haft problem med att han inte fick någon indikering på ”lokbroms från”. Lampan ”lokbroms till” släcktes, men ”lokbroms från” tändes inte. Viktoria förmodade att det var ”tjuvbroms” på Rdn som vi hade bak. Efter lite om & men, samt dubbelcheck, så fick vi gå bak i Rd:n och lossa bromsarna i maskinrummet. Och efter lite mer ”meckande” med tågbromsen framme i Rc:n kom äntligen indikering på”lokbroms från”.  Färden ned gick bekymmersfritt och jag hann till och med hoppa ut och ta en bild på plattformen i Västra Ingelstad. Färden hem gick med de ensamma, multade loken och då fick jag prova att köra med Atc:n förtäckt. Hjärnan fick sig direkt en tankeställare, ögonen vaknade till lite extra och man blev på alerten. Dock var det smått obehagligt att höra atc:n pipa utan att veta vad den visade!

Ned till Trelleborg igen körde vi ett ensamt lok och för att hämta vagnar upp till Mgb! Det var en.. långsam upplevelse. Det lutar rätt bra upp från Trelleborg, och när Atc:n visar 90, men vi rörde oss i knappt 30km/h trots fullt pådrag och inget slirande. Vi överladdade och kollade i backspeglarna så inget såg konstigt ut. När vi tillslut nådde plan mark provade vi att bara rulla för att känna att tåget rullade som det skulle. Viktoria konstaterade till sist att det helt enkelt bara var något som jag valt att döpa till STT!  Nämligen ”SKIT-TUNGT-TÅG” (uttalat med beslutsam, norrländsk dialekt) Vilken tur att det inte regnade den dagen :’)

I söndags körde vi ett tåg till Helsingborg för att sedan passa ner till Malmö igen. Därefter skulle vi köra ett tåg till Sävenäs. När vi kom till Malmö på morgonen var folk lite missnöjda.. Låter bilden tala för sig själv, men citerar min kära handledare: ”När bangården är full, går dansken hem”. Viktoria som har utbildning på EG-loken, erbjöd sig att köra bort det när vi kom från Helsingborg igen, men tillslut fick man tag på en förare, som skulle komma om ”40 minuter”. Annars hade det varit ett spännande äventyr ju!

Upp till Sävenäs körde Viktoria och jag satt med övningsuppgifter. JAG ÄLSKAR UPPGIFTER! Hur tråkigt det än kan låta. Särskilt när man sitter i samma lok som Viktoria, för VI TVÅ är nog en kategori för oss själva vissa stunder. Snacka om att vrida och vända på varenda skylt, signal och litet begrepp i hela TTJ:n. Vi överanalyserar, grottar ner oss och slår tillslut så många knutar på oss själva att det bara finns en utväg! ”Vi får ringa Stoffe!”. (Instruktör på GC) Jag vet inte hur många gånger jag har hört: ”-Hej.. ehm..du!..” och varje gång kommer nån ny fluffig fråga. Allt från: ”Hur brett är ett lok” till ”varför ser spårspärrskärmen ”passera” likadan ut som en växelsignal i rakläge”. ”Varför är det signalerat ditt” och ”varför har man satt skylten datt”. ”Hur fungerar detta och kan man inte göra såhär istället?” MEN! Nuförtiden faller det ner så många poletter att det klingar duktigt i mitt huvud!

Uppe på Sävenäs började jakten på 3 bromsskor för att säkra vagnarna mot rullning. Det gick ändå ganska smidigt, trots att vi inte hade en sko i sikte de första minuterna. Jag fick dessutom se hur spolarvätskan kan skumma när den inte är på humör! Jag blir ju som ett barn på julafton! SKUUUUUM!

Jag har dessutom väntat hur länge som helst på att komma ihåg att fota dessa reflexerna som sitter i rälslivet. Vad är de till för och varför sitter de där de gör? Kör man norrut finns dessa efter Varberg och sedan innan Värö om vi inte är fel på det. Guldstjärna till den som löser mitt reflexmysterium!

Idag är det måndag. Vecka 6 är schlutt och vecka 7 har börjat. Att vara lokförare är lite som när man hade sommarlov som barn. Man vet aldrig vilken veckodag det är. Inte om det är frukost, lunch eller kvällsmat man äter. Man vet bara vilken tid man ska vara hemma!

Och jag som trodde att våren var här..Får fortsätta att drömma några veckor till!

// Fanny