Green Cargo – Vecka 9 & 10

Vecka 9 hade Viktoria semester och jag fick köra med en av Green Cargos instruktörer. Lite småpirrigt till en början men det gick absolut bra när jag blev lite varm i kläderna. Vi började med en tur upp till Nässjö, där det blev mycket träning på att bromsa mot signaler i stopp, både på vägen upp och på vägen ned. Nästa tur gick först med ensamt lok upp till Helsingborg på Råå-banan. Där fick jag mig en liten ”omajgaad”-upplevelse när jag av någon anledning inte såg en ”kör 80 vänta stopp” signal innan vi var precis vid den. Sen bromsade jag lite mesigt, och poff så hade ATC:n haffat mig och vi stod still. Inte alls likt mig att agera så pass sent, men absolut lärorikt att man ibland inte är helt med på noterna. Då var man lite glad att det var ensamt lok som bromsar bra. På de där små banorna kan det ju också vara väldigt kort mellan signalerna och det gäller att hålla tungan rätt i mun. Vidare från Helsingborg körde vi ett tåg till Älmhult för trafikutbyte och sedan nya vagnar upp till Nässjö. Vi åkte sedan ett X2000 tillbaka till Älmhult där vi skulle sova. Jag var så galet trött under passresan. Satt och gäspade upp syret för hela vagnen tror jag :’) Men.. jag har ju lärt mig under dessa 10 veckorna att det är betydligt lättare att ”dygna” än att sova när det är ljust ute. Så direkt när jag la mig på hotellrummet så var jag klarvaken och sov inte en blund. Dock hade vi tur att vårt tåg var klart tidigt i Älmhult, redan innan midnatt faktiskt, så vi kunde tuffa hem redan då.

På vägen hem var det dimmigt som tusan, och vi låg med 0P i förindikatorn hela vägen. Körde i knappt 65km/h på slutet, men kom ikapp gång på gång. Som tur var slog signalen om från ”vänta stopp” till ”vänta kör” precis framför näsan på oss flera gånger så vi slapp för det mesta gå ned och trilskas med 40-övervakade signaler. Det charmigaste med GC måste nog vara att pappret i princip kommer ut ur skrivaren med tillhörande oljefläck! Eller ja, det tar inte många sekunder innan den sitter där iallafall 😀

Min sista vecka var Viktoria tillbaka och vi började med en passresa upp till Halmstad. Där skulle vi som vanligt klargöra lok och grundbromsprova våra vagnar. Jag erbjöd mig att gå bromsprovet då Josef kom på besök. Jag har ju världens mest udda teknik när jag bromsprovar.. Jag går inte ett bromsprov. Jag galopperar 200 meter ”broms till” och 200meter ”broms från”!  Tur att det inte är allt för mycket folk i Halmstad som kan titta snett på en. Men när jag kom tillbaka till hytten satt där två stycken och skrattade åt mig iallafall!

 

Vår sista tur körde vi tåg från Malmö till Sävenäs. Dessa tågen skulle instruktören gillat veckan innan, då han tyckte vi hade haft för korta tåg och att jag behövde lite mer utmaning. Och ja, som ett brev på posten fick vi 600 meter tåg både upp och hem den sista turen!

Hem från Sävenäs hade vi avgång vid 03 på natten. Viktoria konstaterade att tåget var färdigt redan vid midnatt, så vi gick ut tidigare, omedvetna om att ha missat en liten (eller ganska stor) detalj. I vår iver att komma hem tidigare kan vi kanske ha missat att kolla om loket hade kommit in i stall. STANDARD! Vi smög in till lokväxlaren som konstaterade att loket hade en timme kvar till Sävenäs. Det började diskuteras om vi kanske skulle kunna ta ett annat lok, MEN, det var ett Rm-lok vi skulle köra, vilket måste ersättas med två andra lok för att få dra lika mycket. Så det var bara att snällt knata upp till överliggningen, sätta sig framför TV:n och vänta. Det gick dock ganska fort och snart hade vi växlat runt och var påväg med 600 nya meter ner mot Helsingborg.

Detta var ju också den sista turen på min LIA-2. Oj vilken mystisk känsla det var att inse att: ”nästa vecka sitter jag i skolbänken”. Och nörd som jag är.. så har sorterat upp alla körplaner och uppgifter från turerna vi har kört, i veckoordning. Och där har jag klottrat allt matnyttigt som finns att veta. Värdefull mapp detdär! 10 veckors kunskap!

IMG_6132.jpg

Och ja..  Jag har lärt mig så galet- överdrivet- oförståeligt- jätte- super- duper- mega- mycket! Det går nog inte riktigt fatta hur mycket jag egentligen har lärt mig under denna tiden. Jag tror det var runt vecka 5-6 som det började klinga duktigt i huvudet, för där började polletterna falla ned på riktigt! Och jag är världens gladaste som fått köra med Viktoria alla dessa veckorna! Och att hon stod ut med att ha med, trots att folk skakade på huvudet och tyckte att ”man kan ju inte köra med samma elev så länge!!”. I min värld har det varit det bästa för mig. Alla kör ju inte på samma sätt och blir väldigt osäker i migsjälv om jag måste ställa om mig. Dock så är det ju positivt att plocka lärdom av många olika personer, men denna LIAn ville jag bara fokusera på att gå ner på djupet i allt som jag inte har förstått innan. Och då har jag absolut haft rätt handledare! 10 veckor är ju lika länge som ett sommarlov, men det har gått så galet fort. Jag kommer sakna att lära mig sååå mycket, om allting!

Nu väntar tre veckor i skolan. I torsdags hade jag uppkörning i simulatorn, där man kör från Knutpunkten till Åstorp, via Kattarp.  Det var lite halvklurigt när upplösningen är kaos på skärmen och man får sitta & kisa för att se om det är orienteringstavla eller kanske en vägförsignal. Sen sitter man ju på helspänn för att man vet att det kommer dyka upp fel förr eller senare på den korta biten. Mitt i körningen så hängde sig dessutom hela simulatorn, så det var bara att starta om hela maskineriet! Den har ju några år på nacken så att säga..  och videon man kör i är ju från innan Maria station byggdes. Bortsett från lite tekniskt kaos så gick körningen bra, förutom att jag fick en liten tankevurpa när jag fick en order om hastighetsnedsättning utan signalering. Jag ställde ned ATC:n och precis när jag passerade utfartsblockssignalen så tänker jag att ”nu ska jag ringa till fjärren och säga att jag passerat”. Gör jag det? Nej. Jag ringer vid nästa utfartsblock i Hasslarp. Haha, jag insåg mitt misstag i samma sekund som jag gjorde det, så jag är nöjd iallafall! Fick bra kritik om att jag inger ett lugn när jag kör och att jag sätter säkerheten i första hand. Och det är ju så jag vill uppfattas, så jag är glad :’)

Om två veckor ger jag mig ut på LIA-3 som förhoppningsvis lägger grund för en anställning. Sååå gott folk! Kan ni gissa vart denna tågnörden kommer tillbringa sina sista veckor? 😉

// Fanny

Annonser

Arriva – Dag 1

Jag har haft en bra första dag på LIAn! Ett höjdarpass på 10 timmar, så har provat på en hel del sträckor. Helsingborg-Trelleborg. Trelleborg-Malmö. Malmö-Teckomatorp- Hbg. Hbg-Förslöv. Hbg – Halmstad. Jag var pigg och koncentrerad hela dagen, till och med när jag kom hem. Men imorse när jag vaknade så kände jag ändå lite ”träningsvärk i hjärnan”.

Helsingborgs Central ”Knutpunkten” har satt upp en riktgt fancy bild på en av sina hissar. Synd bara att hissen inte fungerade! :’) Jag la lite tid i Trelleborg på att få koll på LIA-handboken. Där ska man ju skriva in vilka turer man kört och vad man tränat på. Rutan till detta rymmer 5 ord i normal handstil. Antingen vill de att man tränar på så lite som möjligt, eller så får jag gå ned några storlekar, till en oläslig handstil.

 

Minns ni att jag skrev om min klasskompis som råkat missa en bit av Burlöv och fått backa! Detdär stället Burlöv är en plats där all världens karma samlats! Igår skulle vi ta över ett tåg i Malmö för att köra via Teckomatorp till Helsingborg. Vi stod vid 80-tavlan på centralen, när Jörgen ser att det för ovanlighetens skull är ett multat Pågis som kommer. Vi skyndar oss fram till 160-tavlan istället, för att snabbt kunna hoppa in då det var någon minut sent. Den förra föraren bad oss ringa fjärren, då det tydligen skulle orderges om något balisfel. Vi närmar oss Burlöv, Jörgen har precis pratat färdigt med fjärren och ber mig stanna vid 80-tavlan. Jag bromsar ned, men min magkänsla samtycker inte riktigt. Vi stannar, men något känns fortfarande fel. Något med tavlan stämmer inte! Jag ser i backspegeln att tågvärden ser smått förvirrad ut! Sen kommer verkligheten ikapp mig! ”MEN! Är vi inte en mult?!” utbrister jag. Dat ögonblick! Vi stänger dörrarna, Jörgen ropar ut att vi ska köra fram en bit. Väl framme öppnar vi dörrarna igen, men som tur är verkar mult2an tom och ingen ska av. JÄVLA BURLÖV! Men smått skrattretande var det. Stackars körlärare som ska hålla koll på 500 saker samtidigt. Är så glad att någon orkar med att lära mig saker! Jag ska börja lita mer på min magkänsla för den stämmer 99% av gångerna!

Mina största problem har varit att få till dedär perfekta bromsningarna som helst ska sitta på första försöket 😉 Och att slå på helljuset! Ibland får jag till det, men om jag blinkat på en kollega eller bländat av för ett stopp så glömmer jag 70% av gångerna att sätta igång det igen. Otåliga jag är på krigsstigen! Det var dock lite småkul när jag skulle stanna vid en perrong och letade efter en U-tavla. Framför mig stod ett Öresundståg, med helljuset på, och jag såg inte ett skit efter att ha råkat titta in i lamporna. Insåg sedan att det var en klasskompis som körde och skrattade för migsjälv. Okej.. Vi är på samma nivå.. Våra hjärnor går på högvarv idag. Det är kul att bli bländad för en gångs skull! Jag har själv bländat en del stackare antar jag. På onsdag kör vi igen. Jag längtar massor!

// Fanny

 

Några dagars vila

Provet avklarat! Kändes mycket bättre än jag någonsin kunnat förvänta mig med tanke på mängden! På 85 frågor är det 1 fråga som jag med säkerhet vet att jag missat. ”Hur ser du att du trycker in stoppassage-knappen?” ÖHHH.. Det har garanterat nämnts i förbifarten någon gång. Vissa hade snappat upp det men vi var många som inte hade det. Jag skrev två stora nollor i huvudindikatorn, för att ha något relevant att skriva trots att det är fel. Tydligen är det växlingslampan som ska lysa. Retligt!

Efter provet skapade klassen snabbt ”700km/h gruppen”. Vi hade nämligen en uppgift där vi skulle ta fram ett tågsätts STH i linjeboken och fylla i ATCns tumhjul rätt. 70km/h var hastigheten och jag skrev 07 (70km/h) i ATC:n. Det tog inte lång tid förrän vissa insåg att de skrivit 70 (alltså 700km/h) ”Amen de förstår ju vad vi menar iallafall, det går ju inte ens att knappa in i verkligheten” vilket Kalle kontrade med ”Jo, för 630km/h bjuder de garanterat på!” :’)

I torsdags hade vi en förmiddag med seminarium där representanter från räddningstjänst, polis, trafikledning, präst och kamratstödjare fanns på plats. Olyckshantering på schemat alltså! Som vår lärare Ewe uttryckte det: ”Ett mynt har två sidor.. även de nya mynten som kommer nu!”. Lokföraryrket är ett bra yrke, men vi vet alla vad den mörka sidan innebär. Jag tycker att Ewe skötte detta fantastisk bra! Han kom in och bad folk att stänga av telefonerna eftersom detta är viktig information. Han daltade inte utan sa precis som det är. Han tryckte på hur viktigt det är att informera sina anhöriga om vad som kan hända. Om att man aldrig vet hur man kommer reagera när det händer, utan det beror på dagsformen. Räddningstjänsten och polisen förklarade grundligt hur deras arbete går till. Att de är ansvariga för att spola tåget för att inga resenärer ska få se hemska syner. Det är inget trevligt jobb de stackarna har ute i spåret! Jobbet är en roll de måste gå in i, trots att det är känslomässigt tungt. Som sagt, ett mynt har två sidor. Kamratstödjaren var ny och hade inte varit ute på något ärende än, men hon berättade om deras roll i det hela. Sjukhusprästen från Ängelholms lasarett myntade till sist några fina ord om att det bästa sättet att gå vidare och bearbeta, är genom att hålla fast vid de saker som betyder någonting i livet. Visa ord som känns väldigt rätt!

3624

Nu har jag avnjutit 50% pluggfri helg, vilket känns lite annorlunda. Det firades för ovanlighetens skull (eller inte) med att 4-gänget åkte och turade. ”Tura” är ett fantastisk ord! Folk som inte har kopplingar till Skåne ser alltid ut som fågelholkar när man säger det. Man tar en tura när man åker fram och tillbaka på båten Helsingborg-Helsingör. Till detta ingår obligatoriskt ”2 röda, en grön”, alltså röd pölsa och öl. Nu är vi dock en deprimerande syn då jag dricker vatten, Amy dricker Pepsi och de andra två ser plågade ut över ölen. Vi är dagens ungdomar! Vi förstör traditioner! Men.. det är trevligt att inte alltid vara umgås hemma. Och alla vet att om Fanny fått bestämma hade vi stått på en bortglömd bro ute i skogen och tittat på förbipasserande tåg. Inte undra på att jag aldrig får en syl i vädret när det gäller att hitta på saker! 😉

På måndag ger jag mig ut i verkligheten! LIA-1 med Jörgen.

// Fanny

 

 

Att leva på en kant!

Ännu en simulatorvecka har börjat, vilket medför en hel del självstudiedagar. Igår fuskade jag lite med plugget och åkte på ingenjörsuppdrag med min gamla klasskompis, G. Vi sökte lokförarutbildningen samtidigt, men tyvärr kunde vi inte påbörja utbildningen tillsammans. Istället får vi umgås på alla andra ”järnvägsnördiga” sätt som finns. Igår åkte vi till Kävlinge för att göra en uppgift de har i kursen ”Järnväg i ett europeiskt perspektiv”

img_3173

Snyggaste stationsbyggnaden än så länge!

All järnväg strävar ju som vanligt efter en EU-standard. Deras smått flummiga uppgift var att mäta perronghöjder, utrymmen och se över kontrastmarkeringar mm. Till detta hade vi också en ljusmätare, en vindmätare och några andra konstiga mätmojänger. Jag vet inte om TSD, eller ”EU:s tekniska specifikationer för driftskompatibilitet”, som det så vackert heter, har några synpunkter på hur mycket det får blåsa på Skånes perronger.. Vi kunde iallafall konstatera att det blåste en del och de personer som såg oss, kunde konstatera att vi såg smått rubbade ut. Tillsist utbrast G: ”JAG HOPPAS att någon kommer fram och undrar vad jag gör!”. ”Jasså? Varför då?” svarade jag. ”För då tänker jag svara: -Jo, jag tycker ju att järnväg är så hiiiimla intressant!.. Just nu går jag och mäter hela Kävlinge station för att gå hem och rita upp den i AutoCad med exakta mått. Mitt mål är ju att göra hela Lund Central, men det får bli i vår, för det är ett alldeles för stort projekt!” Och ja.. räcker att någon hade sett oss sitta med tumstock och mätverktyg vid perrongkanten för att förstå att vi nog saknade några viktiga pusselbitar 😉

För övrigt har denna veckan varit ganska dålig 😀 Alltid lika kul att vara taggad på en ny, lärorik vecka, varpå man vaknar nästan morgon med en DUNDERFÖRKYLNING. Jag brukar vara förkyld knappa 2 gånger om året, och jag hade precis återhämtat mig från min obligatoriska ”skolstartsförkylning”. Förhoppningsvis har jag avverkat alla sjukligheter för hela året efter detta!

Imorse hade vi körning i den STOOORA simulatorn, Helsingborg-Åstorp, för första gången. Lite småskavanker finns fortfarande, då den hänger sig lite titt som tätt och hydrauliken funkar inte heller. Jag var först ut idag och hade med mig en lärare, varpå den andra läraren och två klasskompisar satt en våning upp för att leka fjärr/simulera lite kuligheter. Jag tror de flesta har upplevt den där bubblan man ibland hamnar i när man är förkyld. Lock för öronen, ögonen är för trötta för att uppfatta vad som sker och hjärnan är på annan ort. Jag hade pluggat ATC hela förra veckan, men när läraren frågade mig om de mest basic sakerna så hade jag inget svar. Vi startade upp och jag konstaterade att säkerhetsgreppet inte fungerade, vilket också var en av skavankerna på simulatorn. Hann köra förbi Ödåkra och göra ett retardationstest, varpå hela alltet hängde sig. Var bara att göra om hela uppstarten och denna gången började det pipa och blinka. Vi insåg att en kvittering av säkerhetsgreppet behövdes. ”Men.. den funkade ju inte för nån minut sen!?” Lärare: ”hmm.. jag tror jag vet..Det satt en pappersbit fastkilad i knappen på handgreppet, så den har nog varit intryckt hela tiden! Gör inte så om du vill ha jobbet kvar”. Lärorikt…

Jag kom iväg på nytt och vi bestämde oss för att inte göra någon retardation för att slippa att datorn hängde sig igen. Simulatorns video är ju inspelad innan Maria- & Ödåkra station byggdes, så utanför nuvarande Maria fanns en halvutrustad nedsättning. På nån vänster lyckades jag fippla med höjningsknappen så jag tryckte för tidigt och fick sitta och räkna stolpar hela tåglängden! Men ja…lärorikt!

Tillslut svängde spåret av mot Åstorp och det kom ”vänta stopp” i förindikatorn. Där satt jag i min bubbla och av någon anledning började jag inte bromsa ordentligt förrän alldeles för sent. Tillslut ser jag den röda signalen i fjärran och inser att jag kommer alldeles för fort. ASSÅ SHIT!! Trots att det är simulerat så tror jag mitt hjärta stannade för en sekund! La på mer broms och satt och väntade på det oundvikliga.. ”JAG ORKAR INTEEEE!!!!!!!” utbrast jag, varpå tåget, helt orealistiskt, stannar några knappa meter innan signalen. Fortfarande uppe i varv, smått förvirrad ringer jag ”fjärren” och berättar att jag har rött i Kattarp L2. ”Fjärren” som suttit och sett hela min färd på sin datorskärm svarar: ”hah, detdär var årets bromsning! Jag förberedde en OSPA, men då får vi väl ta en blankett 21 istället”. Efter detta tyckte jag att inget mer kunde gå fel, tills den sekund jag missar U-tavlan i Åstorp och stannar mitt på övergången till gångfållan, DOCK innan signalen. MHH.. lärorikt!

Idag körde jag alltså enligt ”living on the edge”, vilket jag aldrig hoppas att jag gör om igen! ”Better safe than sorry” är mitt eviga motto, varesig jag sitter på hästryggen, i en bil eller i ett lok. Även om jag är i skolan för att lära mig så är jag smått besviken på hur jag kunde missa 9 av 10 tillfällen att tänka klart idag. En del saker tycker jag ska sitta vid detta laget, men jag kanske tycker för mycket! Återstår att se nästa vecka, för då ska vi på det  igen!

 

// Fanny

Me, myself and I

I skrivande stund är jag en tjej på 21 år, bosatt i Skaunska Helsingborg. Sprallig, glad, pratar antingen hela tiden eller ingenting alls. Beror helt på vem ”du” är! 2014 tog jag studenten från Helsingborgs Ridgymnasium. JA ETT RIDGYMNASIUM! 😉 Därför är jag också ständigt hästtokig, hästtänkande, hästnööörd!!! Har min älskade Honey de la Vic på ridskolan, som mitt mål är att köpa en vacker dag.

För två år sedan påbörjade jag en ”järnvägsingenjörsutbildning” (pjuh vilket ord) på Campus i Helsingborg. Två år gick utan att jag riktigt hamnade rätt. Det var för mycket matte, för lite tåg. För mycket tråkigt lyssnande, för lite praktiskt. När jag insåg att jag inte skulle klara tillräckligt poäng för att börja det tredje året kände jag att det var dags att tänka om.. Lättare sagt än gjort, PUNKT!

En dag stod jag på Lund C och såg en lokförare som hoppat ur sin hytt på ett Pågatåg. Han stod på perrongen och betraktade folket som rusade förbi honom. Folk som kom springandes i 180 för att inte missa tåget. Ingen reflekterade över att lokföraren stod lugnt och sansat utanför tåget. Våra blickar möttes, vi flinade åt varandra. Sen var det kört. JAG SKULLE BLI LOKFÖRARE!

Samma dag gjorde jag en intresseanmälan till föredetta ”Järnvägsskolan” numera ”Trafikverkskolan” i Ängelholm. Jag läste på, checkade runt. Insåg snabbt att… Detta var nog mer dröm än verklighet. Tyvärr! 35 personer tog de in till utbildningen. De gick mycket på arbetslivserfarenhet. Jag hade inget. Eller hjälpte det med ”tappsko-kompetens” tro?..  Folk avrådde mig. ”Det är för svårt”, ”det är inte lönt”. Men någonstans kände jag att man måste våga satsa för att vinna, eller vad är det man säger? Så jag sökte!

OCH HÄR ÄR JAG! Intagen. SJUKT! Helt ovetandes om vad jag egentligen gett mig in på! Det är nog därför jag startar denna sidan. Jag måste få reflektera, tänka & skriva av mig. Även om ingen läser! Jag är ensam IGEN, på mina egna ben IGEN. Men här är min dröm, mina mål. Här ska jag reda ut om det ens går att kombinera ett liv som lokförare med ett hästliv. Kan man köpa häst som 20-åring, samtidigt som man pusslar ihop resten av livets alla bitar? Det återstår att se!

Ha det super!

// Fanny

Bjuder på en vacker bild från PixaBay där jag hämtar de flesta av mina järnvägsbilder från.