EXAMENSDAGS!

Kan fortfarande inte fatta var tiden har tagit vägen. Det känns som att det var igår som jag var med Martin på min första medåkning i september.

På examensmorgonen blev jag testad på stressfronten minsann. Vi skulle vara i skolan klockan 10, och jag hade självklart lyckats pricka in att ett utsläpp 7.30 den morgonen. 20 hästar ska ut i hagarna, och det ska sopas och snyggas till. Det tar sin lilla tid kan jag lova! Särskilt då jag är helt ny i detta stallet, och varken vet vilken häst som är vilken eller vilken hage de tillhör. Som tur är kunde en kompis följa med och trots ett evigt virrande så var vi klara på en timme. Sen är jag ju tjej.. och en dryg meter hår tar några timmar att torka. Det ligger alltså en viss logistik bakom varenda dusch man tar. Och på examensmiddagen vill man helst inte se ut som en dränkt katt, så jag fick helt enkelt be till högre makter att jag inte hade några halmstrån i håret bara. När jag väl slängde mig in i bilen kunde jag äntligen andas ut! ”Nu har jag ”GOTT OM TID PÅ MIG ATT KÖRA” tänkte jag!

MEN.. det finns en anledning att jag trivs bra som tågchaffis. Mitt lokalsinne är helt värdelöst. Och då ljudet, utan min vetskap, var avstängt på GPS:en, så märkte jag inte att jag missat en avfart och körde till Hyllinge istället för Ängelholm. När jag sedan skulle hitta tillbaka till en motorvägspåfart hade jag virrat i 10 minuter utan att veta var jag egentligen skulle bli av. ”INTE så gott om tid på mig längre”.. Inne i Ängelholm var det vägarbete och GPS:en ledde om mig genom små kullerstensgator. Jag började tveka på om jag ens var kvar i Ängelholm efter en stund xD Ändå lyckades jag vara i skolan 09.59. DEN NI!

Väl framme hade vi en genomgång av vårt slutprov. Jag hade knappt pluggat. Förmodligen för att jag kände att ”detta ska sitta nu!” Jag ska inte behöva råplugga. Allt ska sitta! Och jag använde slutprovet för att avgöra detta.. Och det var skönt att få ut ett slutprov med högsta betyg. De fel jag gjort var övervägande riktigt korkade slarvfel. Kunde nästan bara skratta åt vissa. Med detta avklarat fick vi ta vårt klasskort, och sedan var vi ett litet gäng som tog en öl på ”Stationen” i Ängelholm. Efter detta väntade examensmiddag.

DET VAR SÅ GALET GOD MAAAT OCH EFTERRÄTT! Herregud! De som varit utbildningsansvariga för i år höll sina tal och skämtade om att ”ja, nu måste ju skolan ta ett års uppehåll och återhämta sig efter att ha haft er”. De fick ju inte tillstånd av YH-myndigheten att starta utbildning nästa år, vilket är så synd. Våra lärare pratade lite och de fick sina presenter av båda klasserna. De har varit guld värda! Så duktiga, pedagogiska, engagerade och humoristiska. Alltid kul att ha lektion med Linus och Gunnar! Tillslut var det dags att lämna ut examensbevisen och det var ju nästan lite skräckblandad förtjusning. Mest förtjusning dock!

Och när jag gör något, så lägger jag ofta hela min själ i det! Lugnt sagt. Min examensdag skulle bli bäst. För mig är detta nästan större än studenten, även om studenten är mer hypad och mer ”vanlig” att fira. Så hos mig hade vi ett riktigt examensfirande. Bara för att jag äntligen har hittat rätt bana (höhööö) här i livet. Vi var lite släkt, bästa vänner och gamla klasskompisar, så jag blev lite bortskämd. Hade önskat mig ett longerspö, och fick självklart två. Mamma och pappa betalade bland annat mitt ägarbyte hos SWB för Honey, och jag fick en helt egen järnväg. Det första som hände var att lok&vagnar körde fast på en bro med lövhalka.. attans!

Jag hade ju önskat mig en tågtårta, men mina föräldrar sa att vi var alldeles för sent ute med att beställa. SÅ.. jag förväntade ju mig en vanlig tårta. Tills vi flyttade in från trädgården på kvällen för att äta efterrätt. Och till min stora förvåning står det ett PÅGATÅG på bordet. Jag stod nog bara och gapade en stund. Inte konstigt med tanke på hur grundlurad jag hade blivit. Nä men, ett pågatåg, med backspeglar, helljus och koppel fick förgylla den sista tiden av min kväll.

Vad ska man säga. Jag kommer sakna min klass. De har ofta varit ”pain in the ass”, men vi har skrattat så mycket! Sällan ”med varandra” utan snarare ”åt varandra”. Men det är också jargongen vi har i min klasshalva. Jag kommer sakna järnvägsskolan. Linus och Gunnar! Jag kommer sakna att köra godståg. Väldigt mycket. Men jag trivs grymt bra på pågatågen, så det känns helt rätt!

Nu är jag examinerad lokförare, med ett jobb som börjar på måndag och har en häst, som för tillfället är lite ledsen i bakbenen. Jag vände livet upp och ner på mindre än en vecka och nu börjar allvaret. Och det är inte förrän nu som jag insett att jag kommer tjäna pengar. Jag valde inte utbildningen för pengar och när folk nämner lön så ryggar jag nästan tillbaka. ”Shit, ska jag tjäna pengar? Få en ordentlig lön?” Det kommer kännas helskumt. På måndag är det dags för min första utbildningsdag på Arriva. Vi är tre tjejer från klassen som kommer jobba i Helsingborg, varav jag och Lottie börjar på växlingen redan nu. Pågatågen får passa sig. För här kommer… 😉NHAdJjuevo3UJnfS-Q30WnbuJQo-2.jpg

// Fanny

Annonser

LIA-3, vad blir det av mig?

Såå! Nu har jag äntligen skrivit mina sista grundläggande prov i skolan och gett mig ut på min sista LIA. Vi är ju ett gäng på 34 stycken oslipade diamanter som om TrettioTvå dagar tar examen. Ehm. Okej? Vad hände? Hur kan tiden ens gå såhär fort?

Och min sista LIA blev på självaste Arriva Helsingborg. De flesta har faktiskt gissat på att det skulle bli Green Cargo. Eller snarare ALLA som inte vetat, har gissat på Green Cargo. Och jag trivdes verkligen superbra med körningen på GC och det kändes lite vemodigt att tacka nej till en anställning där. Samtidigt så känns det väldigt rätt att vara här på Arriva också. Det känns bra att ha en positiv känsla från båda företagen man varit på. Jag har iallafall hunnit göra min första vecka och även skrivit kontrakt på timanställning för i sommar. Det ser ju lite annorlunda ut då Arriva inte påbörjar sin utbildning av lokförare förrän i September. Jag har varit lite påstridig på den fronten och verkligen inte velat sitta sysslolös i sommar. Och nu blev det bestämt att jag och en klasskompis ska få vara på växlingen i sommar, och få lokförarbiten i höst. Det bästa av situationen helt enkelt! Och det känns super!

IMG_6440ab.jpg

Min första vecka har varit väldigt lärorik. De tre första dagarna tillbringade jag med Philip på växlingen. Lite klurigt. Helt nytt tankesätt med planeringen och mycket ringande hit och dit när allt inte klaffar. Men det ska nog gå att få rätsida på detta med!

I fredags började jag min körning på linjen. Och jag blev allt lite glad när jag insåg vem jag skulle köra med. Nämligen den första som jag någonsin körde ett pågatåg med! Efter min första ”medåkningsvecka” på Green Cargo, så ordnade ju Martin så att jag fick köra Pågatåg till Helsingborg med hans gamla handledare Mats. Och självklart är det just Mats som jag ska tillbringa lite tid med nu.

Under vår första tur så kände jag mig verkligen som Bambi på hal is! Hela känslan som jag hade fått från LIA-1. Att bromsa mjukt, men ändå komma in mot plattformarna med hastighet för att inte tappa. Äh, det var som bortblåst. WAAAH! ATC:n piper och byter hastighetsbesked stup i kvarten. 10-övervakningarna ligger och lurar jämt och ständigt. Ojojoj, vilken tvärvändning det blev för min nu väldigt ingrodda godshjärna. MEN! Shit vilken framförhållning jag har i min körning nu! Tackar mina tio veckor med Viktoria och godståg för det! Soligt var det iallafall när vi begav oss upp mot några breddgrader jag aldrig besökt med Pågatåg. Nämligen Kristianstad, Bromölla och Karlshamn. Och det var klurigt. Ny bromsteknik. Nya banor och nya ställen att lära sig bromspunkter på. Det blev en uppvärmningsdag som jag inte var sådär jättenöjd med direkt, men jag MÅSTE börja inse att man inte kan lära sig allt på en minut eller två.

Igår körde vi ned till Ystad där jag faktiskt började på tillbaka lite feeling i ”bromshanden”. Sedan begav vi oss ned mot Simrishamn, där jag inte heller varit så den banan var stängd under hela min första LIA. Det var spännande med lite system M, då vi endast läst om det i TTJ:n. Hela grejen med K-möte, ankomstanmälan och detta ytterst moderna sätt att köra tåg på är ju lite kul. Dock kändes det betydligt mer hightech än jag tänkt mig, så nog tusan löste det sig bra.

Idag hade vi 3 vändor till Hässleholm, vilket faktiskt är bra då jag måste nöta, nöta & nöta in alla bromspunkter. Idag kändes det väldigt bra med körningen. Jag har fått tillbaka min lilla känsla för mjuka inbromsningar igen och har även börjat varva med att köra med vänsterhanden för att få lite utmaning. Första vändan upp till Hässleholm gick bra. Men andra vändan ringer fjärren och säger att vi kommer få stå till i Perstorp då det är en trafikstörning längre fram. Efter en stund får vi veta att det är obehöriga i spåret längre fram på sträckan, och vi var tillslut tvungna att vända på vårt tåg och för att köra tillbaka enligt tidtabellen på andra hållet. Det blir ju alltid ett visst tumult. ”Men jag ska till Stockholm!”, ”Vad händer nu?”, ”När kommer bussen?” och man vet i princip ingenting förutom att bussar är beställda. Sedan är det inte alltid att svenska hjälper i alla lägen!  ”Det är obehöriga i spåret. Du måste omboka din SJ-biljett” är inget man kläcker ur sig på Spanska direkt. Tillslut fick de använda en ”Translate-app” för att översätta. Man får ju hoppas på att det blir en någorlunda ordagrann översättning med tanke på att man inte förstår ett ord av vad som står på det andra språket.

Tredje rundan började med en 5 minuters försening. Vi var klara för avgång 14.17 och vår tågvärd hade ”vridit” för att vi skulle få tågväg ut från Helsingborg. Dock kom där ingen signal. Och till vår förvåning såg vi att Öresundståget bredvid oss hade fått signal trots att det inte verkade vara någon lokförare på plats ens. Tillslut, vilket kändes som en evighet, rullade de iväg och tågex ringde till vårt tåg och förklarade sig. ”Jag blev lurad! Öresundståget ”vred” så tidigt att jag trodde att de skulle hinna rulla innan er”. ÄSCH! Sånt som händer och det var bara att jaga tid så gott det gick, trots att våra tågmöten på vägen upp blev flyttade och det inte flöt på så bra som det hade kunnat göra.

Imorgon väntar en till sväng med Mats innan han tar en veckas semester och jag ska åka med instruktör, samt en annan körlärare ett par dagar. Vi får se hur detta går! ”Som på räls” hoppas jag 😉

// Fanny

Green Cargo – Vecka 7 & 8

Vecka 7 började med att Viktoria hade handledarkurs, varpå jag fick vara på lokväxlingen med Tobias. Det första som händer… (flyt som man alltid har) är att jag står öga mot öga med 1290 som ska köras till verkstaden. Så även om det inte blev en lång färd så har jag nu kört 1290 TVÅÅÅÅ gånger i mitt 20åriga liv! *stolt tågnörd*

Sedan är jag ju en galet frågvis person. Jag vill veta allt, hur orelevant det än må vara vissa dagar! Så efter att ha gått rundor i loken och verkligen haft tid att inspektera varenda liten vrå så hade jag ju lyckats slänga fram en del invecklade funderingar. Tillslut så lyckades jag få Tobias att (något uppgivet) utbrista: ”Vad är det för frågor du ställer?!” Jag ba: ”TÄNK att Viktoria stått ut med detta i 6 veckor redan” 😉 Lite överanalysering har aldrig skadat någon. Tror jag!IMG_5665

På onsdagen körde vi ett tåg till Halmstad. Påväg upp från Malmö sprang det upp en lös hund på spåret, och ja. Vissa dagar får man uppleva det negativa med detta yrket! Iallafall när man får stå ut med den hemska uppgiften att köra på folks husdjur! Eller köra på något överhuvudtaget! INTE KUL och lider verkligen med familjen som inte fick hem sin vovve den dagen ❤ Påväg mot Åstorp ringde fjärren och ville skriva en blankett om hastighetsnedsättning mellan Åstorp och Ängelholm. Pågrund av fel spårläge fick vi rulla i den respektingivande hastigheten 40km/h hela vägen. Det går i en ryslig fart ska ni veta! Hade man lutat sig ut genom fönstret hade man nog lyckats skruva ned diverse skyltar längs med banan med skruvdragare. Hade blivit en fin samling! Väl uppe i Halmstad fick vi en liten rast, innan det var dags att grundprova vårt nya tåg. Jag tog på mig uppgiften att sparka på bromsarna då Viktoria var snäll och gjorde det sist. 100 meter tåg hade bromsarna till och 100 meter tåg tillbaka hade bromsarna loss. När jag kom tillbaka till hytten fick jag dock komma till insikt med att jag inte scannat av om slutsignalerna satt där dem skulle. Så det var bara att springa tillbaka längst bak igen. MEN SOM TUR ÄR… så hade vi bara 100 meter tåg. Ett 200meterslopp på bangård är aldrig fel att springa sådär vid lunchtid! Det kunde varit en hel kilometer om man haft otur liksom 😉

I veckorna har vi ju studerat galet mycket TTJ också! Jag tror jag kommer vara ganska bra trimmad när jag kommer tillbaka till skolan! När jag satt med ett frågehäfte med järnvägsskyltar fick jag ju idéen att göra ett eget kollage. SAGT OCH GJORT! Den bor på min vägg full med hästbilder 😉 Udda nykomling i samlingen!

IMG_5702

Under vecka 8 lyckades jag åka på världens förkylning! Hela huset låg hemma med feber. Det var en oändlig ledighet kan jag lova. Längesedan jag hade så tråkigt, med tanke på hur kul jag brukar ha med Viktoria xD Denna veckan blev alltså bara två arbetsdagar lång.

Lördagen bjöd på Trelleborg tur och retur. Trippla gånger dessutom, Det händer nästan alltid mystiska saker när vi kör ner där. Med första tåget vi körde ner fick vi ett ett balisinformationsfel med broms, varpå ATC-panelen släcks och man får köra efter signaler. Vi väntade med att ringa in felet tills vi kommit fram till Trelleborg då det inte var så långt kvar dit. Det var en lite förvirrad fjtkl som undrade varför vi ringde till honom när vi kommit fram till Trelleborg. Stackarn fick den härliga uppgiften att tillsammans med en förvirrad mig, lista ut var dessa baliser kan ha varit. När vi sedan växlar runt för att köra tillbaka till Malmö, ringer tkl i Trelleborg: ”HEEEJ, jag har en blankett 22 åt dig”. Jag och Viktoria tittar på varandra och bara DÖR! Och mycket riktigt ska vi skriva blankett på ett balisinformationsfel. Typiskt Trelleborg som bjuder på dessa underbara blanketter!  När vi passerar samma ställe på vägen upp börjar det tjuta i ATC-panelen igen, varpå vi får samma fel. Som på beställning ringer fjärren direkt efter och undrar om det hade hänt igen. Vi konstaterade till sist att det var vårt lilla lok som spökade då Pågatågen inte fick några fel där. Andra rundan ned hände inget, men tredje svängen fick vi minsann ett till balisfel på samma ställe! (I skrivande stund sitter jag och svär över att min dator vägrar inse att ”balisinformationsfel” är ett ord..)

På söndagen skulle vi köra ett tåg till Älmhult. Morgonen började med att multen vi skulle ha inte hade hunnit bli helt klargjord. När vi sedan körde för att gå emot vagnarna tog det lite tid och vi avgick 10 minuter sent. Kan ni gissa vad som händer när vi lämnar Mgb? Kan det kanske vara ett.. BALISINFORMATIONSFEEEL! Och självklart hade vi sedan stopp i tunneln i Arlöv, så där fick vi stå en bra stund och släppa förbi några tåg som går betydligt snabbare än oss 😉 När vi tillsist fick körtillstånd igen tyckte jag att det kändes mystiskt att pådraget dog vid 40. Jag kopplade faktiskt inte alls vad loket höll på med. Tills Viktoria finurligt undrade var hastighetsreferensen stod på… Loket vi körde från brukar gå på vallen, och hade referensen inställd på 40km/h… Loket slutar alltså ge pådrag vid 40. Jag älskar när det händer sånnadär småsaker som kan vara sjukt kluriga att lista ut själv, just för att de är så ”enkla”.

Vi kom sent upp till Älmhult och missade därför vårt tilltänkta pasståg ned till Helsingborg.  Där var det tänkt att vi skulle göra iordning ett tåg att köra ned till Malmö. Men då vi var sena erbjöd sig Stoffe att åka ned till bangården och fixa tåget, så vi slapp avgå för sent. Viktoria tyckte inte att han behövde det, men nog tusan gör dessa tågfolk allt för lite tåg 😉  Efter en stund ringer Stoffe och har en ”nyhet”. Han hade ringt efter vagnslistor och det hade nämnts något om ett ”lätt tåg”. Något som Stoffe inte höll med om då tåget var fullastat. Det visade sig att tåget egentligen skulle ha lastats av i Karlshamn, men det hade inte gått att lasta av. Det hade då fått köras ned till Helsingborg ”sålänge”, och skulle tillbaka upp till Karlshamn för ett nytt avlastningsförsök. Det var helt enkelt bara för honom att stänga ned hela alltet igen. Och för oss var det bara att packa ihop och åka hem då tåget inte skulle köras till Malmö :’) Detta yrket tar hastiga vändningar vissa dagar.

// Fanny

 

Green Cargo – Vecka 6

Måndagen började med en tur upp till Nässjö. Körandes i inget annat denna vackra Rc4 med tillhörande hål och smutsränder.

IMG_5533

Denna kvällen sov jag på Högland och Viktoria på GC. Nästa morgon körde vi hem 45517, alltså ett rejält tåg. Dessutom rullar dessa nästan 3000ton iprincip av sig själv. Jag och Viktoria är ALDRIG överens om hur banprofilen ser ut. När jag anser att det ungefär samma uppförslutning som upp för en berg- och dalbana, då säger experten att det lutar nedåt. Eller snarare: ”Alltid” när jag säger: ”Nu lutar det väl ändå uppåt?” så lutar det självklart nedåt. Tillslut laddade vi ned en app med vattenpass för att kunna reda ut detta eviga samtalsämne.

I Hässleholm ringde också mobiSIRen, varpå tågklareraren i andra änden säger: ”FjärrenMalmö” så snabbt att jag knappt hinner uppfatta att han börjat prata innan han slutat. Det första jag kom att tänka på efter vårt samtal var att: ”om han mockar lika snabbt som han pratar, då är hans fru väldigt lyckligt lottad” Somsagt, Hästbrud och lokförare. Alla tider på dygnet!

Jag fick även visa prov på mina ornitolog-kunskaper på denna resan! Innan ridlärar- och ingenjörsspåret, så var jag ju faktiskt fågelskådare! Eller kanske inte!.. Vi körde förbi en fluffig sak med lång hals & långa ben, varpå jag utbrister: ”-ÅH, titta en stork!!” Körlärare viker sig dubbel och säger: ”-Detdär var en trana!”  I samma sekund är jag ytterst stolt att jag inte kläckte ur mig typ”-Titta en struts” eller ännu värre.. ”en flamingo”!  I skrivande stund har jag dock även kört förbi en riktig stork. Så helt fel på det var jag inte! Bara lite färgblind. Typ.

PicMonkey Image.jpg

Torsdagen bjöd på två turer till Trelleborg. Första turen bjöd på tåg med multat Rc4/Rd2. Föraren vi tog över efter hade haft problem med att han inte fick någon indikering på ”lokbroms från”. Lampan ”lokbroms till” släcktes, men ”lokbroms från” tändes inte. Viktoria förmodade att det var ”tjuvbroms” på Rdn som vi hade bak. Efter lite om & men, samt dubbelcheck, så fick vi gå bak i Rd:n och lossa bromsarna i maskinrummet. Och efter lite mer ”meckande” med tågbromsen framme i Rc:n kom äntligen indikering på”lokbroms från”.  Färden ned gick bekymmersfritt och jag hann till och med hoppa ut och ta en bild på plattformen i Västra Ingelstad. Färden hem gick med de ensamma, multade loken och då fick jag prova att köra med Atc:n förtäckt. Hjärnan fick sig direkt en tankeställare, ögonen vaknade till lite extra och man blev på alerten. Dock var det smått obehagligt att höra atc:n pipa utan att veta vad den visade!

Ned till Trelleborg igen körde vi ett ensamt lok och för att hämta vagnar upp till Mgb! Det var en.. långsam upplevelse. Det lutar rätt bra upp från Trelleborg, och när Atc:n visar 90, men vi rörde oss i knappt 30km/h trots fullt pådrag och inget slirande. Vi överladdade och kollade i backspeglarna så inget såg konstigt ut. När vi tillslut nådde plan mark provade vi att bara rulla för att känna att tåget rullade som det skulle. Viktoria konstaterade till sist att det helt enkelt bara var något som jag valt att döpa till STT!  Nämligen ”SKIT-TUNGT-TÅG” (uttalat med beslutsam, norrländsk dialekt) Vilken tur att det inte regnade den dagen :’)

I söndags körde vi ett tåg till Helsingborg för att sedan passa ner till Malmö igen. Därefter skulle vi köra ett tåg till Sävenäs. När vi kom till Malmö på morgonen var folk lite missnöjda.. Låter bilden tala för sig själv, men citerar min kära handledare: ”När bangården är full, går dansken hem”. Viktoria som har utbildning på EG-loken, erbjöd sig att köra bort det när vi kom från Helsingborg igen, men tillslut fick man tag på en förare, som skulle komma om ”40 minuter”. Annars hade det varit ett spännande äventyr ju!

IMG_5613.jpg

Upp till Sävenäs körde Viktoria och jag satt med övningsuppgifter. JAG ÄLSKAR UPPGIFTER! Hur tråkigt det än kan låta. Särskilt när man sitter i samma lok som Viktoria, för VI TVÅ är nog en kategori för oss själva vissa stunder. Snacka om att vrida och vända på varenda skylt, signal och litet begrepp i hela TTJ:n. Vi överanalyserar, grottar ner oss och slår tillslut så många knutar på oss själva att det bara finns en utväg! ”Vi får ringa Stoffe!”. (Instruktör på GC) Jag vet inte hur många gånger jag har hört: ”-Hej.. ehm..du!..” och varje gång kommer nån ny fluffig fråga. Allt från: ”Hur brett är ett lok” till ”varför ser spårspärrskärmen ”passera” likadan ut som en växelsignal i rakläge”. ”Varför är det signalerat ditt” och ”varför har man satt skylten datt”. ”Hur fungerar detta och kan man inte göra såhär istället?” MEN! Nuförtiden faller det ner så många poletter att det klingar duktigt i mitt huvud!

Uppe på Sävenäs började jakten på 3 bromsskor för att säkra vagnarna mot rullning. Det gick ändå ganska smidigt, trots att vi inte hade en sko i sikte de första minuterna. Jag fick dessutom se hur spolarvätskan kan skumma när den inte är på humör! Jag blir ju som ett barn på julafton! SKUUUUUM!

Jag har dessutom väntat hur länge som helst på att komma ihåg att fota dessa reflexerna som sitter i rälslivet. Vad är de till för och varför sitter de där de gör? Kör man norrut finns dessa efter Varberg och sedan innan Värö om vi inte är fel på det. Guldstjärna till den som löser mitt reflexmysterium!

IMG_5644

Idag är det måndag. Vecka 6 är schlutt och vecka 7 har börjat. Att vara lokförare är lite som när man hade sommarlov som barn. Man vet aldrig vilken veckodag det är. Inte om det är frukost, lunch eller kvällsmat man äter. Man vet bara vilken tid man ska vara hemma!

Och jag som trodde att våren var här..Får fortsätta att drömma några veckor till!

IMG_7961aa

// Fanny

Green Cargo – Vecka 4 & 5

Bättre sent än aldrig eller vad är det man brukar säga? Vecka 4, som plötsligt var för tre veckor sedan, blev en ganska händelserik vecka. Det är dock ovanligt lugna saker för att vara ”mig” det händer, men nog så lärorika.

Måndagen började i Helsingborg, varifrån vi skulle köra ett tåg till Nässjö. Tågex Helsingborg är alltid så roliga! Jag: -Hej, förarelev på 5166. Tågex: -Heeeeeeeej förareleven! Hur är det med dig idag? Jag: -Jodå, det rullar på. Tågex: -Nej det hoppas jag inte! Jag hoppas du står still därborta vid signalen. Ni ska strax få åka, vi väntar bara på ett pågatåg från den stora slöstaden Påarp!      Så underbart och långt ifrån TTJ:ns ”dialog och ordergivning” man kan komma :’)

Ut från Helsingborg rullade vi iallafall och upp till Älmhult gick det skapligt. Där hjälpte växlarna oss att hänga av våra vagnar, och 4 tomvagnar fick vi ihängda för den fortsatta färden. Satan vad bra ett tåg med lite tomvagnar bromsar i jämförelse mot vad jag precis hade kört. Godstågens motsvarighet till motorvagn 😉 Färden gick vidare och plötsligt ringer fjärren och undrar om jag hinner stanna innan nästa mellansignal. Med våra galet bra bromsar lyckades jag nog stanna en signal innan vad han hade tänkt, så han fick ringa tillbaka och be oss bad oss rulla fram till nästa mellansignal som han ställt i stopp åt oss. Vi släppte förbi ett Krösatåg, och rullade sedan in i Stockaryd där vi skulle gå på sidan. Tjoff, så började atc:n leva rövare. Ett balisfel, med broms och hela köret! Bara att ringa fjärren för att rapportera. Som tur är har jag börjat ta balisfelen med lite mer ro. De första gångerna studsade man ur stolen är började pipa och blinka i panelen. Efter att ha stått på sidan en stund rullar vi vidare varpå och hinner inte speciellt långt innan fjärren ringer och berättar att ett vägskydd vi snart kommer passera har larmat. Vi sänker hastigheten, smyger förbi, men ser inget fel. Precis när jag ska ringa tillbaka ringer det igen. Nästa vägskydd hade tydligen också larmat, så vi fortsätter krypa fram för att checka läget. Som tur är var både vägskydden i kontroll när vi nådde fram.

Väl framme i Nässjö studsar vi på ett pasståg ned till Alvesta och byter sedan för vidare färd till Älmhult där vi ska ha lite vila. Denna kvällen skulle jag bo på Ikea-hotellet och Viktoria i en av överliggningslägenheterna. Sådär småsliten lägger jag mig på sängen och försöker få igång endast sänglamporna för lite mer lagom belysning… *to be continued* Får plötsligt ett mess av en kompis som undrar om ”jag också har svårt att bestämma vilken krok jag ska använda?” För en sekund undrar jag om han sniffat för mycket kaffe på Trafikverket. Men nä, inte tusan har jag problem med några krokar. MEN LAMPORNA! Jag hade vid detta laget vickat och tryckt på varenda liten pryl jag kunde hitta på dedär IKEA-lamporna! Tillslut gav jag upp sänglampan och försökte få igång skrivbordslampan som var lika omöjlig. Jag följde sladdar, låg som en bilmekaniker på golvet, pillade i eluttag och svor i ren frustration. Tillslut hade jag inget annat val än att ”ringa en vän”, som skrattande tyckte att jag kunde ringa receptionen för att fråga hur man tände…. Det blev tillslut google på det hela! Självklart skulle man snurra på den lilla ”vinkla lampan rätt-pinnen” på sänglampan… SNURRA… seriöst… Och om någon vet hur man tänder skrivbordslampan, lämna en kommentar. Jag kan fortfarande inte släppa denna kvällen!

Hem från Älmhult hade vi en Rd2, med en Td i transport + vagnar. Växlarna i Älmhult är så snälla att de gjorde iordning tåget åt oss så vi kunde komma iväg några timmar tidigare än planerat. Alltid spännande att se om man får åka hela vägen när man avgår så pass ”för tidigt” eller om man blir stående vid infarten i Malmö och väntar in sin riktiga tid. Vi hade dock tur! Det tog en stund innan vi fick signal i Älmhult, men annars gick det skapligt smidigt hela vägen ned. I Hässleholm stod vi och väntade en stund, varpå vi tillsist fick ”kör 40 varsamhet” i huvuddvärgen framför oss. Några meter innan vi ska passera dvärgen ringer fjärren: ”Heeeej, hinn… det hann du inte nä”. Han såg alltså att jag passerade signalen i samma sekund som han skulle fråga om jag kunde stanna. Den situationen har man ju hört ska hända en del gånger, och det lät ungefär lika kul som jag föreställt mig!

Viktoria har ju lärt mig vikten av att kolla direktbromsens verkan vid hyttbyte och körning med loken. Man ska alltså försäkra sig om att loket bromsar som det ska. Jag drar ju alltid paralleller mellan tågkörning och ridning. Jag tycker det är väldigt mycket som är lika. MEN just denna veckan glömde jag denna lilla detaljen med bromsens verkan.. Häst var helt övertaggad och jag tänkte att hon skulle få springa av sig redan från början. Och när jag väl insåg att det gick lite för fort, fanns ingen direktbroms i sikte. I full 190 lär man sig läxan att ALLTID kolla direktbromsens verkan! Varesig det är lok eller djur! Och eftersom ”jag är jag”, så råkade jag hitta ett träns för 1749:- på Granngården. Nu kom ju den lilla haken att jag redan har för många träns, så jag höll mig faktiskt den här gången! FEM gånger gick jag fram och kollade på prislappen och varje gång blev jag lika förvånad över att priset inte sjunkit en krona :’) Önsketänkande kan man aldrig få för mycket av!

Nästa dag styrdes kosan mot Helsingborg. Viktoria är grym på att få min hjärna att slå knut på sigsjälv! TTJ brukar jag vara ganska uppdaterad på, men det är de där simpla frågorna som får en att få tunghäfta! Typ: ”vad visade den förra signalen?”, ”Vilken km är vi på?”, ”Hur långt är det till nästa signal?”. Sånt som är lätt om man bara svarar rent instinktivt, men blir svårt när man börjar övertänka.

Två vändor till Trelleborg stod på schemat nästa dag. Ned var inga problem, men på vägen upp till Malmö ville Östra Grevie inte alls som oss! Vid en av mellansignalerna fick vi två fasta nollor i ATC:n, trots att signalen stod i kör. Atc:n levde dessutom ett helt nytt liv som jag aldrig sett förr!  Hjärnan var väl ungefär i läge: WHAT DA FACK!? Det var helt enkelt ett balisöverensstämmelsefel, då baliserna gav oss ett restriktivare besked än signalen. Bara att ringa och skriva en blankett 21, då detta räknas som en OSPA-B. Vi fick också tillstånd att passera signalen vi redan passerat, så allt skulle gå rätt till. När vi kom ned till Trelleborg nästa gång ville tkl skriva en order på en blankett 22. När vi kommer till punkt 5, tågskyddssystem säger tkl: ”balisinformationsfe..” och jag hinner avbryta med ”..överensstämmelsefel var det faktiskt” Han: ”Hah! Det har du rätt i!” Det är bra att sammarbeta i alla lägen tycker jag :’)

Vi hann även med en sväng till Nässjö denna veckan. Körningen upp gick bra och morgonen därpå hade jag & handledare bestämt oss för att göra datortester på TTJn. Vi var faktiskt riktigt duktiga och de enda fel vi hade var de där frågorna var felformulerade. (Kaxigt men sant 😉 ÅH! Under vårt besök på Willys visade Viktoria prov på hur förvirrad man kan vara som lokis! Hon köpte plocksallad och la sedan ned en förpackning plastbestick i korgen. Framme vid kassan visade det sig dock att det inte alls var några bestick hon lagt ned, utan bara plastpåsen de ska ligga i. Var mäkta imponerad över att hon lyckats missa den  detaljen :’)

Hem från Nässjö var vi tidiga och mitt mål var att hinna se Melodifestivalen hemma. Sen insåg jag att man aldrig ska ha ett mål med siktet inställt på tid i denna branschen!  Efter att ha hängt av våra vagnar på Mgb kunde vi inte köra loket i stall. Ett DB-lok hade råkat dejta ett par spårspärrar som var uppfällda och hindrade vår väg. Turligt nog hade spärrarna lyckats gå ned, och loket stod kvar på spåret med spärrarna mellan de främre och bakre hjulen. Där fick det vackert stå tills olyckan var utredd. Vi hade dock turen att det fanns plats att parkera bredvid vallen, så hem kom vi, om än lite sent.

Mello á la lokisstyle påväg hem!

img_5394

Vecka 5 blev en kort vecka, med så överdrivet mycket som EN tur! Denna förgylldes dock med den flummigaste passresa jag varit med om! Ett par GC-lokisar och en tågvärd, sedan hade jag skrattat färdigt för detta året! Visste ni att de flesta kemister är lokförare i grunden? :’) Ned från Sävenäs körde vi ett Rm-lok och det var halt och förjävligt rent ut sagt. In i Åstorp råkade jag bromsa lite väl, då det dessutom lutar uppåååttttt. Det var ju en spännande upplevelse. På med helventilation, sanda, sanda och styra ned slirningarna. Rullade gjorde vi, men hastighetsmätaren tickade inte ens så långsamt det gick :’) Det blev ungefär: ”Hej fjärren.. räkna inte med att vi rör oss på era skärmar de kommande dygnen..”. Tillslut kom vi upp för backen med vårt rejäla tåg. Det var nog ett av de svåraste tågen jag kört, då bromsen inte tog ett dugg på på något som kändes som en evighet. Sedan händer självklart allt när man tillsist känner att NU MÅSTE JAG FÖRFAN BROMSA!!!! Gäller att ha is i magen, men man vill ju vara på den säkra sidan! Växlarna i Helsingborg hade förresten ritat en Anka(?) som jag kände mig tvungen att föreviga! NJUT!

Måste avsluta detta inlägget med att skriva att: VÅRKÄNSLOR ÄR DET BÄSTA NÅGONSIN

// Fanny

Green Cargo – Vecka 2

Ett lite försenat inlägg efter min andra vecka på Green Cargo, vecka 7.

Första turen gick från Malmö rätt sent på måndagen, varpå vi skulle övernatta i Nässjö och köra hem på förmiddagen, nästkommande dag. Upp körde vi inget mindre än Rc4 1157, alltså ”Svarta Änkan”. Det är ett testlok med ombyggd förarpanel och moderniserad förarhytt. Och självklart är just ”svart” temat i denna modellen.

Hela färden upp var kantad av en hel del stopp tycks jag minnas. Vi kom inte många meter innan vi blev stående för att vänta. Sedan rullade det på ganska snyggt upp till infarten i Eslöv där vi möter ett Öresundståg. Kort därpå ringer det i mobiSIRen. Viktoria svarar. Och i nästa sekund slänger hon sig över D3an och drar en fullbroms. Vi rullar in bredvid perrongen och då nödar hon ut helt. För en sekund var min enda tanke: ”…inte en till?!” Sedan inser jag att det såg tomt ut i spåret framför oss. Jag börjar speja efter signaler, men ser att den framför oss fortfarande står i grönt. Godståg stannar rätt fort när man nödar ut dem kan jag lova. Signalen lades om till rött när vi stannat, och det visade sig vara en obehörig i spåret som rapporterats in till fjärren. De visste dock bara att han var vid en plattform och att vi snart skulle närma oss en plattform. Så det blev tvärstopp för vår del. Vad hände med nödsamtal i sånnahär situationer kan man dock undra. En viss omväg för ett meddelande att gå inom fjärren. Personen i fråga blev omhändertagen på en av plattformarna, medan vi stod på behörigt avstånd och kände hur Eslöv fylldes med lukten av bromsat godståg. Cirka 15 minuter senare fick vi rulla vidare, och färden upp gick utan större svårigheter.

Nästa morgon rullar vi hem med underbart väder och fortfarande ett litet snötäcke efter snöchocken veckan innan. Här passade jag på att visa ett typiskt exempel på hur det går när jag pratar först och tänker sen. Vi kör förbi en sjö där det sitter några och pimplar på isen. Viktoria: ”ÅH! Jag vill också pimpla!” Jag: ”ÅHHH!…men… Om det är is på sjön.. Hur kan fiskarna få luft?” *trumvirvel* Behövde väl bara se minen på min handledare för att påminnas om att bilden jag precis fått upp i huvudet.. av hur fiskarna försöker simma upp till ytan för att ta luft, men gång på gång stöter i isen.. Det är inte så det går till i verkligheten utan endast i mitt morgontrötta huvud.

Vackert med snö, solsken och järnväg!

img_5033a

På torsdagen körde vi återigen upp till Nässjö. Jag glider ibland iväg med tankar och frågor som känns otroligt relevanta för mig, men som man nog ytterst sällan reflekterar över som lokförare. Påväg upp satt jag och funderade över hur brett ett lok är, varpå jag tillslut frågar min allvetande handledare. Jag tittar framåt på banan igen en stund, och när jag sedan vänder mig mot Viktoria så är hon puts väck. Poff! Försvunnen! ”Vad i heeela?!”, hinner jag tänka, innan jag hör ett pustande från golvet och sänker blicken. Och där ligger hon. På golvet. Och försöker jämföra lokbredden med sin egen längd. ”1.70 + lite till.. så cirka tre meter!” kom hon fram till. 3,1 meter var rätt svar. Man får inte vara dum inte!

Sånna här turer kommer bli en stor utmaning för mig! Att komma fram på eftermiddagen och hinna återhämta sig innan 12 på natten. Man ska sova fram till tiden då man vanligtvis somnar. Att försöka ”tvångssöva” sigsjälv vid 18.00 var svårare än jag någonsin trott! Jag råkade först brodera i 3 timmar. Sen råkade jag kolla på ”Stjärnkusken” vid 20.00. Sedan råkade jag hamna i en glödhet diskussion på Facebook om hur sexuellt utnyttjande av ungdomar får gå obemärkt förbi inom ridsporten. Plötsligt var klockan för mycket för att hinna sova. Och plötsligt var det bara att sätta sig i tåget hem.

När jag blir för trött för att sova blir jag pigg. Så 6 timmars sömn på 2 dygn tyckte jag kändes lagom när lördagsmorgonen nalkades. Vi begav oss till Malmö 04 på morgonen. Lite småseg var man, men piggnar till när jag får något att göra. Vi hade tre turer till Trelleborg, vilket ändå är en rolig tur. Dock blev tredje turen ner inställd, då tåget inte nått fram till Malmö. Trots min sömnbrist tycker jag att det börjar gå allt mer skapligt för var dag som går. Fortfarande består godståg av så många fler moment än persontåg. Jag får försöka att lägga ett långsamt pussel med oändligt många bitar dessa veckorna! Sedan råkar man såklart bjuda på lite förvirring ibland. Typ: ”-Förarelev på 1144” *viftande handledare* ”Nä… 4411 menar jag ju!” Fjärren: Haha! Jadu det var en jäkla skillnad”

Denna nyutlagda rälsen mellan Vislanda – Mosselund är ju så häftig. Man får passa sig så man inte blir hypnotiserad av att se järn kringla sig sådär. Som ”Kolasnören” :’)  Och i helgen bjöd hästarna på vårkänslor! Håller hårt i hatten så jag slipper ännu ett angenämt besök på akuten.

// Fanny

”Varför händer det alltid dig?”

Ja.. Det kan man ju fråga sig. Kanske är det bra att 2016 snart är över. Detta året började med en himla tur! Jag kom in på min drömutbildning & har fått träffa massor med fantastiska människor. Men jag har också stött på en del motgångar. Gårdagen satte ännu ett litet hinder på min väg.

Kan börja med att säga att helgen verkligen har varit hur perfekt som helst egentligen! Jag tillbringade en mysdag i stallet hos ”min” älskade pålle. Jag har länge känt ett litet kall efter att klättra lite högre än vanligt och nu gjorde jag det! Så jävla häftig känsla att veta att jag kan stå där uppe och vifta. På ett halvt ton flyktdjur. Och hon bryr sig inte. Vi litar på varandra!  IMG_7130<z.jpg

Igår var jag som vanligt på Ridgymnasiet och jobbade med mina gamla skolhästar. Eftersom jag och min kollega brukar bli färdiga med stallsysslorna rätt tidigt brukar vi fördriva tiden med att powerwalka i skogen med varsitt energiknippe. Man inser verkligen hur liten man är när dessa gigantiska djur har för mycket energi för att hålla benen i styr. Vi skrattade mest och tyckte att det är kul att hästarna är så levnadsglada!

Klockan tre börjar vi ta in resten av hästarna från hagarna. Allt flyter på som vanligt och de värsta odågorna kommer in utan problem, trots lite studs och stegringar som hör vardagen till. Vi hade bara några pållar kvar när jag går in och ska hämta en av våra minsta, snällaste hästar. Där och då kom ju vändningen på den dagen!

Hästen råkar slå nosen i eltråden, kastar sig mot mig och skallar mig rakt på näsan så jag flyger med huvudet ner i marken. Det gick så fort att jag inte ens hann uppfatta vad som hände. Jag reser mig upp, håller mig för ansiktet och lyckas få tag på hästen med andra handen. Hon har panik & springer runt som en tok. Jag vinglar runt och försöker lugna henne, samtidigt som jag inser att jag blöder och har svårt att andas. Lyckas få in hästen, sen svartnar det för ögonen och jag får hjälp att lägga mig ner på golvet. Lyckades på något sätt ringa min pojkvän och be honom komma. Helst för 5 minuter sedan. Jag kunde varken stå eller gå så han fick bära ut mig till bilen. Det enda jag kunde få fram var typ ”Baksätet! Baksätet!” Så jag låg där, halvt avtuppad i baksätet hela vägen ner till akuten. Mådde galet illa, det snurrade och jag kunde inte ha ögonen öppna. Jag fick total ångest för att jag inte visste hur jag såg ut i ansiktet. Tjej som man är 😉 Jag insåg att jag nog skulle komma att missa hela skolveckan med diesellära. Allt var bara för kaos för att vara sant! Detta är min första hästrelaterade ”hanteringsolycka” någonsin. Ren jäkla onödig olycka. Jag började hantera hingstar redan som 16åring. Men igår insåg jag väl att skenet kan bedra. Det är inte alltid de största, värsta hästarna som får en att stupa i backen.

Vi fick köra ambulansintaget med bilen och en sköterska lyckades få ut smutsiga mig ur sätet och upp på en säng, varpå jag blev uppkopplad till halva världens sladdar. Hon började snöra upp mina skor och jag minns bara att jag mumlade:  ”Öhhe.. SMUTSIGA!!!”.  ”Jo.. Jag kände precis att de var lite leriga” svarade hon. När hon tillslut lyckats få upp snörningen och ska dra av dem så utbrast jag: ”Det är värre inuti!” 😀 Efter att ha mockat 10 boxar och packat 500kg hö, så brukar skorna innehålla en smärre lantbruksbutik ungefär. Och det stämde tydligen.

En specialistläkare kikade på mitt ansikte och det var för svullet för att se ordentligt, men han gissade på en spricka i näsbenet. Sen har jag självklart dragit på mig en rejäl hjärnskakning, men har inga blödningar i huvudet som tur är. Jag minns inte sist jag hade så jäkla ont! Eller jo, när jag bröt svanskotan, men en sånhär smärta i ansiktet och huvudet har jag aldrig upplevt. De ville sätta kanyl med smärtstillande, men jag vägrade det. Ser ingen mening med ta smärtstillande på akuten, då jag inte kan svara på var det gör ont xD Efter 9 timmars väntan på kirurgläkare blev jag bara less på det och bad om tabletter så jag kunde få sova, vilket jag ändå inte kunde. Efter 10 timmar dök läkaren upp och jag fick göra sånnadär standard grejer. ”Kan du stå på tå?” ”Kan du sträcka på fingrarna?” ”Ser du här, hör du där?” Läkaren sa åt mig att vila och att jag förmodligen kommer ha lite svårt med koncentrationen framöver. Men klockan 01 fick jag äntligen tillåtelse att åka hem och vila, om Henrik väckte mig några gånger under natten.

Nu har jag bara en lugn vecka framför mig. Vila, plugga lite lagom och hoppas att svullnaden i mitt ansikte lägger sig snart. Jag är galet glad att denna olyckan inte blev värre! Jag hade kunnat bli trampad och sparkad, men jag hade tur! Även om det gör galet ont, hade det kunnat göra ännu ondare. Jag har lite svårt att äta för det gör så ont att tugga, men får väl dricka desto mer de kommande dagarna. Man får se det positiva i allt och jag får helt enkelt ta nya tag i helgen! Sen är det ju lite tradigt att jag fick smällen i ansiktet. Det första man ser på en person.. Men jag antar att det läker till sig.

Delar lite sanna ord från ett av de bästa citaten jag vet!

”Du hästtjej! Vet du? Du är antagligen otroligt envis. Du har ett jäkla driv och inget, inget kan stoppa dig från att göra det du älskar. Troligtvis tål du smärta mer än de flesta och står ut i tystnad med sådant som andra skulle gå till doktorn för. Du är stark i både kropp och själ. Din mentala kapacitet når inga gränser. Din fysiska kapacitet är mer mental än rent fysisk. Fysisk styrka handlar om hur stark man tror att man är. Du hugger i och jobbar hårt trots att kroppen ibland säger emot. Du är fantastisk!

Jag vill bara säga, ta hand om dig. Det finns gränser. Hästtjej är ett fenomen inom smärtsjukvård. Några av oss hamnar där och de säger ”Jaså, du är en hästtjej. Oöm. Tuff. Ambitiös.” Jodå. Det ska gudarna veta. Upp och hoppa! 
  
Än en gång, ta hand om dig. Vi vet att du gör allt för din häst. Gör du allt för dig själv?

Ta hand om er!

// Fanny