Min sista vecka!

Sista dagen på min LIA-1 var egentligen i fredags, men jag hade turen att få köra ett extra pass idag, pågrund av att jag missat en del timmar. Det kändes skönt att kunna lämna med flaggan i topp, då det flöt på väldigt bra. Jag kommer att sakna att denna utsikten, men om knappt två månader är det dags att styra kosan ut mot nya äventyr!

img_3795

Veckan har rullat på rätt bra. Mitt största problem har varit ”0P” i huvudindikatorn då vi kört mycket mellan Malmö-Lund. Med andra tåg framför och inga uppdateringar blir det lätt så!  Långsam körning och signaler som slår om till ”kör” precis när man bromsat ned inför stopp. För att passera måste vi ned under 40km/h, då ATCn fortfarande tror att signalen står i stopp. Eller så skriker ATCn att jag ska bromsa, och när jag väl bromsat får man en uppdatering till takhastighet igen. Det är en viss teknik & det kan absolut dra ut på tiden om man har ett långsamt fordon framför sig. Jag har även fått skriva mina två första ”riktiga” blanketter i veckan. Vi stod i Lund utan signal och när vi väl fick signal ringde fjärren och bad om en blankett 22. Balisöverensstämmelsefel i Flackarp med driftbroms, men vi klarade oss utan. Vidare var i Teckomatorp, där en vägskyddsförsignal eventuellt kunde vara släckt, vilket den också var. Lite kul att båda blanketterna kom på samma dag, med så tätt mellanrum. Jag klarade ut det ganska bra, trots att man blir lite pirrig första gången man gör det på riktigt och inte med klasskompisar.

Jag har haft full rulle hela veckan och helgen. Jag märker verkligen kontrasterna, fast ändå inte.. mellan mina arbeten. Den ena dagen sitter jag still, tänker och agerar. Andra dagen haltar man fram med skoskav & blödande fötter för att barnen ska få lära sig trava. På någon omöjligt vänster kan jag sadla en häst, samtidigt som jag instruerar en förälder om hur man tränsar. Samt håller koll på barnet som kratsar hovar och hindrar en fjärde häst från att bita en unge i armen. ”Oj…vilket..tålamod du har!” är nog helgens bästa kommentar! Dessa yrkena innebär båda 100% koll, hela tiden. Vare sig du sitter eller haltar!

Jag hann slänga ihop några kolakakor och en burk till Arrivas fina lokförare och tågvärdar. Kolakakor är ju tyvärr väldigt beroendeframkallande och burken var tömd efter vår Förslövstur idag 😉

Och nu! Nu är nyckelknippan bara hälften så tung. Arrivajackan hänger på sin krok och jag fick traska hem idag med en viss tomhet i hjärtat. Samtidigt är jag full av lärdomar och upplevelser som jag aldrig kunnat föreställa mig att få! Har träffat underbara människor och fått massor med lovord som värmer i hjärtat. För första gången på väldigt länge känner jag att jag är bra på något och inte bara ”halvdan”.

Tack för allt Arriva!img_3807

// Fanny

Annonser

Storlekens betydelse

Nu har jag gått en vecka på min nya utbildning och redan fått kommentarerna ”Du var inte stor du!”, ”Oj, du var minsann liten!” och när man sedan kommer hem till farmor på fika så säger hon (liksom de flesta andra mor/far-föräldrar) ”Men OOOOJ va mager du blivit! Du måste äta upp dig om du ska orka!”

SUCK!

Nej! Jag är inte speciellt stor! Jag är en tjej på 170cm och 50 kg. Jag är allt annat än stor, men vad har det med saken att göra? Vad jag vet var vi inte tvungna att fylla i vikt, längd och hur mycket man tar i bänkpress när vi sökte denna utbildningen. Eller missade jag kanske just det pappret?

Jag är inte så stor, men jag har egenskaper som jag uppskattar så mycket mer. Jag jobbar med hästar. Och det innebär inte att jag står och kammar på min älskling med en rosa borste om dagarna. Vi sköter en del av en verksamhet. Det ska mockas till 20 hästar, packas 400kg hö, fodras, passas upp och släpa djuren in och ut. VARJE DAG. Dessutom sysslar vi med sårvård, vilket jag är ytterst fascinerad av. Ni vet själv hur obehagligt det är med ett riktigt köttsår som ska tvättas. Ont gör det! Även på hästarna. Ändå står de (oftast) ganska snällt och låter oss tvätta ben, droppa i ögon, slita och dra. När de egentligen hade kunnat skada eller döda oss med en spark eller ett felkliv.

Jag brukar inte reflektera över vilka egentliga faror jag utsätter mig för med detta jobbet. Jag använder inte hjälm och skyddsskor när jag jobbar från marken längre. Man blir lat och tänker inte på vad en spark mot ens huvud kan göra. Man går med 500kg häst i ena handen och 500 i andra. Oftast går det bra. Och när dessa flyktdjur, på sammanlagt ett ton, blir rädda och kastar sig åt varsitt håll. Då spelar det ingen större roll om du är 50kg kvinna eller 90 kg man. Jo, du håller eventuellt lite längre som man. Kvinnor går av på mitten direkt. Vilket säkert kan ha sina fördelar! höhö..

NÄ! Det hela handlar om teknik. Planera, förutse och uppskatta. Kan jag förutse en fara, måste jag alltså agera innan något hunnit hända. Ser jag något som inte kommer gå att passera, får jag helt enkelt ta en annan väg. Eller så uppskattar jag att det bara går att ta en häst i taget just idag, eftersom de beter sig som galningar i hagen. Därför tror jag att järnvägen tilltalar mig. Det spelar ingen roll hur hårt jag drar i några spakar eller trycker på några knappar. Det spelar ytterst lite roll hur hårt jag hänger i grimskaftet på en livrädd häst, för den har redan glömt att jag är där. Båda yrkena handlar om att förutse hinder, faror och oväntade situationer. Det är galet stora krafter vi handskas med och man får bli lite smutsig om det krävs! Min storlek kommer säkert spela roll om jag ska ut släpa på tunga saker, men jag får väl fjäska till mig nån stor och stark karl den dagen. Detta är mina framtida jobb och jag älskar det! Varje dag!

Detta bildspel kräver JavaScript.

// Fanny