Green Cargo – Vecka 4 & 5

Bättre sent än aldrig eller vad är det man brukar säga? Vecka 4, som plötsligt var för tre veckor sedan, blev en ganska händelserik vecka. Det är dock ovanligt lugna saker för att vara ”mig” det händer, men nog så lärorika.

Måndagen började i Helsingborg, varifrån vi skulle köra ett tåg till Nässjö. Tågex Helsingborg är alltid så roliga! Jag: -Hej, förarelev på 5166. Tågex: -Heeeeeeeej förareleven! Hur är det med dig idag? Jag: -Jodå, det rullar på. Tågex: -Nej det hoppas jag inte! Jag hoppas du står still därborta vid signalen. Ni ska strax få åka, vi väntar bara på ett pågatåg från den stora slöstaden Påarp!      Så underbart och långt ifrån TTJ:ns ”dialog och ordergivning” man kan komma :’)

Ut från Helsingborg rullade vi iallafall och upp till Älmhult gick det skapligt. Där hjälpte växlarna oss att hänga av våra vagnar, och 4 tomvagnar fick vi ihängda för den fortsatta färden. Satan vad bra ett tåg med lite tomvagnar bromsar i jämförelse mot vad jag precis hade kört. Godstågens motsvarighet till motorvagn 😉 Färden gick vidare och plötsligt ringer fjärren och undrar om jag hinner stanna innan nästa mellansignal. Med våra galet bra bromsar lyckades jag nog stanna en signal innan vad han hade tänkt, så han fick ringa tillbaka och be oss bad oss rulla fram till nästa mellansignal som han ställt i stopp åt oss. Vi släppte förbi ett Krösatåg, och rullade sedan in i Stockaryd där vi skulle gå på sidan. Tjoff, så började atc:n leva rövare. Ett balisfel, med broms och hela köret! Bara att ringa fjärren för att rapportera. Som tur är har jag börjat ta balisfelen med lite mer ro. De första gångerna studsade man ur stolen är började pipa och blinka i panelen. Efter att ha stått på sidan en stund rullar vi vidare varpå och hinner inte speciellt långt innan fjärren ringer och berättar att ett vägskydd vi snart kommer passera har larmat. Vi sänker hastigheten, smyger förbi, men ser inget fel. Precis när jag ska ringa tillbaka ringer det igen. Nästa vägskydd hade tydligen också larmat, så vi fortsätter krypa fram för att checka läget. Som tur är var både vägskydden i kontroll när vi nådde fram.

Väl framme i Nässjö studsar vi på ett pasståg ned till Alvesta och byter sedan för vidare färd till Älmhult där vi ska ha lite vila. Denna kvällen skulle jag bo på Ikea-hotellet och Viktoria i en av överliggningslägenheterna. Sådär småsliten lägger jag mig på sängen och försöker få igång endast sänglamporna för lite mer lagom belysning… *to be continued* Får plötsligt ett mess av en kompis som undrar om ”jag också har svårt att bestämma vilken krok jag ska använda?” För en sekund undrar jag om han sniffat för mycket kaffe på Trafikverket. Men nä, inte tusan har jag problem med några krokar. MEN LAMPORNA! Jag hade vid detta laget vickat och tryckt på varenda liten pryl jag kunde hitta på dedär IKEA-lamporna! Tillslut gav jag upp sänglampan och försökte få igång skrivbordslampan som var lika omöjlig. Jag följde sladdar, låg som en bilmekaniker på golvet, pillade i eluttag och svor i ren frustration. Tillslut hade jag inget annat val än att ”ringa en vän”, som skrattande tyckte att jag kunde ringa receptionen för att fråga hur man tände…. Det blev tillslut google på det hela! Självklart skulle man snurra på den lilla ”vinkla lampan rätt-pinnen” på sänglampan… SNURRA… seriöst… Och om någon vet hur man tänder skrivbordslampan, lämna en kommentar. Jag kan fortfarande inte släppa denna kvällen!

Hem från Älmhult hade vi en Rd2, med en Td i transport + vagnar. Växlarna i Älmhult är så snälla att de gjorde iordning tåget åt oss så vi kunde komma iväg några timmar tidigare än planerat. Alltid spännande att se om man får åka hela vägen när man avgår så pass ”för tidigt” eller om man blir stående vid infarten i Malmö och väntar in sin riktiga tid. Vi hade dock tur! Det tog en stund innan vi fick signal i Älmhult, men annars gick det skapligt smidigt hela vägen ned. I Hässleholm stod vi och väntade en stund, varpå vi tillsist fick ”kör 40 varsamhet” i huvuddvärgen framför oss. Några meter innan vi ska passera dvärgen ringer fjärren: ”Heeeej, hinn… det hann du inte nä”. Han såg alltså att jag passerade signalen i samma sekund som han skulle fråga om jag kunde stanna. Den situationen har man ju hört ska hända en del gånger, och det lät ungefär lika kul som jag föreställt mig!

Viktoria har ju lärt mig vikten av att kolla direktbromsens verkan vid hyttbyte och körning med loken. Man ska alltså försäkra sig om att loket bromsar som det ska. Jag drar ju alltid paralleller mellan tågkörning och ridning. Jag tycker det är väldigt mycket som är lika. MEN just denna veckan glömde jag denna lilla detaljen med bromsens verkan.. Häst var helt övertaggad och jag tänkte att hon skulle få springa av sig redan från början. Och när jag väl insåg att det gick lite för fort, fanns ingen direktbroms i sikte. I full 190 lär man sig läxan att ALLTID kolla direktbromsens verkan! Varesig det är lok eller djur! Och eftersom ”jag är jag”, så råkade jag hitta ett träns för 1749:- på Granngården. Nu kom ju den lilla haken att jag redan har för många träns, så jag höll mig faktiskt den här gången! FEM gånger gick jag fram och kollade på prislappen och varje gång blev jag lika förvånad över att priset inte sjunkit en krona :’) Önsketänkande kan man aldrig få för mycket av!

Nästa dag styrdes kosan mot Helsingborg. Viktoria är grym på att få min hjärna att slå knut på sigsjälv! TTJ brukar jag vara ganska uppdaterad på, men det är de där simpla frågorna som får en att få tunghäfta! Typ: ”vad visade den förra signalen?”, ”Vilken km är vi på?”, ”Hur långt är det till nästa signal?”. Sånt som är lätt om man bara svarar rent instinktivt, men blir svårt när man börjar övertänka.

Två vändor till Trelleborg stod på schemat nästa dag. Ned var inga problem, men på vägen upp till Malmö ville Östra Grevie inte alls som oss! Vid en av mellansignalerna fick vi två fasta nollor i ATC:n, trots att signalen stod i kör. Atc:n levde dessutom ett helt nytt liv som jag aldrig sett förr!  Hjärnan var väl ungefär i läge: WHAT DA FACK!? Det var helt enkelt ett balisöverensstämmelsefel, då baliserna gav oss ett restriktivare besked än signalen. Bara att ringa och skriva en blankett 21, då detta räknas som en OSPA-B. Vi fick också tillstånd att passera signalen vi redan passerat, så allt skulle gå rätt till. När vi kom ned till Trelleborg nästa gång ville tkl skriva en order på en blankett 22. När vi kommer till punkt 5, tågskyddssystem säger tkl: ”balisinformationsfe..” och jag hinner avbryta med ”..överensstämmelsefel var det faktiskt” Han: ”Hah! Det har du rätt i!” Det är bra att sammarbeta i alla lägen tycker jag :’)

Vi hann även med en sväng till Nässjö denna veckan. Körningen upp gick bra och morgonen därpå hade jag & handledare bestämt oss för att göra datortester på TTJn. Vi var faktiskt riktigt duktiga och de enda fel vi hade var de där frågorna var felformulerade. (Kaxigt men sant 😉 ÅH! Under vårt besök på Willys visade Viktoria prov på hur förvirrad man kan vara som lokis! Hon köpte plocksallad och la sedan ned en förpackning plastbestick i korgen. Framme vid kassan visade det sig dock att det inte alls var några bestick hon lagt ned, utan bara plastpåsen de ska ligga i. Var mäkta imponerad över att hon lyckats missa den  detaljen :’)

Hem från Nässjö var vi tidiga och mitt mål var att hinna se Melodifestivalen hemma. Sen insåg jag att man aldrig ska ha ett mål med siktet inställt på tid i denna branschen!  Efter att ha hängt av våra vagnar på Mgb kunde vi inte köra loket i stall. Ett DB-lok hade råkat dejta ett par spårspärrar som var uppfällda och hindrade vår väg. Turligt nog hade spärrarna lyckats gå ned, och loket stod kvar på spåret med spärrarna mellan de främre och bakre hjulen. Där fick det vackert stå tills olyckan var utredd. Vi hade dock turen att det fanns plats att parkera bredvid vallen, så hem kom vi, om än lite sent.

Mello á la lokisstyle påväg hem!

img_5394

Vecka 5 blev en kort vecka, med så överdrivet mycket som EN tur! Denna förgylldes dock med den flummigaste passresa jag varit med om! Ett par GC-lokisar och en tågvärd, sedan hade jag skrattat färdigt för detta året! Visste ni att de flesta kemister är lokförare i grunden? :’) Ned från Sävenäs körde vi ett Rm-lok och det var halt och förjävligt rent ut sagt. In i Åstorp råkade jag bromsa lite väl, då det dessutom lutar uppåååttttt. Det var ju en spännande upplevelse. På med helventilation, sanda, sanda och styra ned slirningarna. Rullade gjorde vi, men hastighetsmätaren tickade inte ens så långsamt det gick :’) Det blev ungefär: ”Hej fjärren.. räkna inte med att vi rör oss på era skärmar de kommande dygnen..”. Tillslut kom vi upp för backen med vårt rejäla tåg. Det var nog ett av de svåraste tågen jag kört, då bromsen inte tog ett dugg på på något som kändes som en evighet. Sedan händer självklart allt när man tillsist känner att NU MÅSTE JAG FÖRFAN BROMSA!!!! Gäller att ha is i magen, men man vill ju vara på den säkra sidan! Växlarna i Helsingborg hade förresten ritat en Anka(?) som jag kände mig tvungen att föreviga! NJUT!

Måste avsluta detta inlägget med att skriva att: VÅRKÄNSLOR ÄR DET BÄSTA NÅGONSIN

// Fanny

Annonser

Två steg bak

En sak jag blivit påmind om på sistone är hur mycket skitkommentarer folk slänger ur sig. Hur mycket onödiga, dåligt genomtänka saker man får uppleva för att man älskar sitt djur på fyra ben. ”Öhhe..hamburgare”. ”..man leker inte med maten”. ”..ni är djurplågare, ni slår dem!”. ”..det är bögigt att rida!”.  Kommentarer man levt med hela grundskolan. Under gymnasietiden försvann det helt eftersom alla levde för hästarna. När man hamnar i en klass med medelålders män inser man plötsligt, igen, att förståelsen är minimal. Det är svårt att förstå att min själsfrände är ett djur. Hon är ju en hamburgare. Det är såå tråkigt att lyssna på. Då jag dessutom förlorat 4 gamla trotjänare de senaste månaderna så tar detdär extra hårt. Garanterat läggs kommentarerna med glimten i ögat, MEN.. knappast att de är de första raketforskarna i mitt liv som säger dessa sakerna. Någonstans ska jag inte behöva upplysa om hur tjatigt det blir. Hade jag velat ha bild på en påkörd häst upptryckt i ansiktet, så hade jag garanterat bett om det. Annars NEJ. En del saker är för självklara för att behöva en förklaring.

Igår tillbringade jag min dag i stallet, varpå pojkvän ringer och undrar om jag ridit klart. Ridit klart? Vad snackade han om. Jag hade inte ens plockat fram sadeln eller hunnit linda arbetsbandage! Han påpekade att det gått över en timme sedan han lämnade mig. Just där och då fick jag mig nog en liten tankeställare. Det som är så självklart för mig, är i andras ögon helt ologiskt. Vad gör man egentligen i en timme, utan att ens hinna få på grundläggande utrustning? Inte en människa hade förstått om jag sa att ”Jag kan inte rykta färdigt, för min häst pussas. Hela, hela hela tiden!”. Så jag satte upp mobilen på en pall, så jag kan visa vad jag egentligen gör. I alla timmar.

Känner inte att mitt humör är på topp efter denna veckan, men imorrn börjar en ny. EN BRA!

// Fanny

 

Fredagsmys!

Skolveckan över, kladdkaka i ugnen och ett avslag från CSN i handen.. Det är nog dags att ta helg och jobba ihop lite levebröd för 9 veckor framöver :’)

Längtar tills jag kan få bjuda på lite äventyr här på bloggen. Än så länge är det mycket teori i skolan, MEN jag misströstar icke! Denna veckan har vi fått ut bibeln, TTJ:n. Hade jag fått en sånhär bunte papper på min gamla utbildning så hade jag garanterat behövt någon sorts lugnande medel. Nu känns det bara kul! Vill lära mig allt, allt, allt, nu, nu, nu, fort, fort, fort! Som min klasskompis sa när han tryckte ned pärmen i väskan: ”Det känns att det blivit lite TYNGD i utbildningen nu..”. Och det kan jag bara hålla med om. Längtar till skolan varje dag. Har nog inte känt såhär sedan hopplektionerna på gymnasiet.

Sammanfattning av veckan: Första mötet med TTJ:n och en väldigt lugn och harmonisk häst. Känns ofattbart att denna hästen inte kunde galoppera med mig på ryggen en gång i tiden. Nu kan jag bara stå upp och njuta. Till och med släppa tyglarna.


Hittade min gamla kamera som varit borttappad ett tag. Den har alltid bjudit på toppenkvalitet när det gäller filmandet. När jag förde över videorna till datorn blev jag allt lite ledsen då de till synes är helt blurriga och oskarpa. Är ju inget teknikfreak, men visst ser det ut som en dammig lins på galoppvideorna?

I skolan har jag för övrigt fått några nya ord att bekanta mig med. Och inga järnvägsord inte! I min klass används nu orden ”vabbar” och ”försäkringskassan” mycket flitigt. För mig som nittiotalist är det minst sagt ovanliga ord. Man kan tydligen göra ett konto, anmäla kidzen och i bästa fall få pengar. Låter som någon slags spelsida för trötta (snart sjuka) föräldrar 😉 NÅJA! Någon dag får kanske även jag uppleva att ha nummer 174 i en telefonkö på rasten..

På måndag tar jag ett studs ut i verkligheten och har min medåkning på GC med Martin. Vilken lyxplats jag fått! De flesta av mina classmates kommer åka två och två med sina handledare på de andra företagen. Vissa har bara fått två dagars medåkning på några timmar. Kommer bli kul att se något annat än Skåne, från ett annat perspektiv än bilrutan.

// Fanny

Det bästa livet har att ge

Igår råkade vi dra ihop en kräftskiva hos Amy och Jesper. Det är nog det bästa med dem! Man bara råkar! Nu är ju kräftsäsongen den bästa på året så det var extra bra råkat just denna gången. Jag och Jesper, som vanligtvis äter som möss, fick visa vad vi går för vid matbordet. Amy o Henrik önskade sig nog snarare varsin oxfilé, men vi klagar inte! Fler rödingar till oss bara!

IMG_2471.jpg

Mitt i all glädje har sommaren varit lite tung. Två trotjänare har fått lämna jordelivet efter ett mysigt sommarlov på betet. Både ridskolans Blitz och ridgymnasiet Lill-Gurra har fått vandra vidare till de evigt gröna ängarna. Båda två efter skador i nått ben som inte läker. Det känns alltid så tungt när gamla läromästare lämnar. Båda två är hästar som ena dagen kan lära nybörjare rida hur tryggt som helst och nästa dag go all in på tävling. Man är så van vid att de alltid finns. Och nästa dag är de borta för alltid. Sov gott stjärnor!13739_1292708852.jpg 13938477_1451940051499517_4246156416167797447_n.jpg

Händelser som dessa får en också att reflektera över hur snabba vändningar livet kan ta. Jag älskar alla djur och vill inte se något djur fara illa. Men att vakna upp en morgon med vetskapen att just någon av mina bästisar inte finns längre. Vad gör man? Jag vet inte. Har aldrig upplevt det på riktigt. Vill aldrig! Våra husdjur är det bästa livet har att ge!

”We speak a different language. One built in silence!” 

IMG_0707 kopia 10313357_869969089696619_5724525690233652807_n kopia

// Fanny

Hästbiten då?

Har ni känt dendär känslan när man verkligen älskar någon? Ögonen kan tåras helt okontrollerat. Hjärtat slår extra hårt. Tankarna skenar iväg och man måste bita sig i läppen för att fatta att det är på riktigt. För personen, eller i detta fallet ”individen”, är det vackraste man sett i hela sitt liv!

IMG_7002

Exakt den känslan har jag för denna stora, bruna häst med sin vita bläs i pannan. Honey de la Vic. Hennes man är spretig, hennes pannlugg består av några enstaka hårstrån och lite skavanker kan man finna här och var. Hon är ingen fin dressyr eller hopphäst, men hon är perfekt på sitt egna lilla vis! I år påbörjas vårt fjärde år tillsammans. Hon var en svår häst när hon kom till ridskolan. Var hon inte på humör så for folk i backen. Och detta lockade mig att lägga all min tid, pengar och energi på henne! Idag, efter år av grubblande, vet jag att hon bara var en missförstådd häst, med mycket egen vilja. Och nu, när vi verkligen öppnat upp för varandra. Nu är hon underbar! För mig finns ingen annan!

I dagsläget är Honey 16 år. Något/några år till, sedan går hon i pension från ridskolan där jag rider henne. OCH JUST HÄR.. Börjar mitt eviga grubblande. Mitt helvete! Jag är livrädd för att hon ska komma till någon som inte förstår henne. Personer utan tålamod som sliter henne i munnen och sparkar henne i magen när hon inte lyssnar på första försöket. Och detta är vad som tynger mitt hjärta 99% av min vakna tid. Jag har ingen aning om hur min framtid ser ut. Det skulle vara egoistiskt och rent utsagt idiotiskt att köpa en häst innan man vet att man har tid och pengar. Men jag tror aldrig att jag skulle kunna leva med migsjälv om hon försvinner utan att jag vet var. Om det bara varit längre fram i tiden så hade det varit enklare. Men nu krockar många stora pusselbitar i mitt liv, och jag vet inte hur jag ska prioritera..

 

10629727_961462120547315_445273002334028914_n

// Fanny