Green Cargo – Vecka 9 & 10

Vecka 9 hade Viktoria semester och jag fick köra med en av Green Cargos instruktörer. Lite småpirrigt till en början men det gick absolut bra när jag blev lite varm i kläderna. Vi började med en tur upp till Nässjö, där det blev mycket träning på att bromsa mot signaler i stopp, både på vägen upp och på vägen ned. Nästa tur gick först med ensamt lok upp till Helsingborg på Råå-banan. Där fick jag mig en liten ”omajgaad”-upplevelse när jag av någon anledning inte såg en ”kör 80 vänta stopp” signal innan vi var precis vid den. Sen bromsade jag lite mesigt, och poff så hade ATC:n haffat mig och vi stod still. Inte alls likt mig att agera så pass sent, men absolut lärorikt att man ibland inte är helt med på noterna. Då var man lite glad att det var ensamt lok som bromsar bra. På de där små banorna kan det ju också vara väldigt kort mellan signalerna och det gäller att hålla tungan rätt i mun. Vidare från Helsingborg körde vi ett tåg till Älmhult för trafikutbyte och sedan nya vagnar upp till Nässjö. Vi åkte sedan ett X2000 tillbaka till Älmhult där vi skulle sova. Jag var så galet trött under passresan. Satt och gäspade upp syret för hela vagnen tror jag :’) Men.. jag har ju lärt mig under dessa 10 veckorna att det är betydligt lättare att ”dygna” än att sova när det är ljust ute. Så direkt när jag la mig på hotellrummet så var jag klarvaken och sov inte en blund. Dock hade vi tur att vårt tåg var klart tidigt i Älmhult, redan innan midnatt faktiskt, så vi kunde tuffa hem redan då.

På vägen hem var det dimmigt som tusan, och vi låg med 0P i förindikatorn hela vägen. Körde i knappt 65km/h på slutet, men kom ikapp gång på gång. Som tur var slog signalen om från ”vänta stopp” till ”vänta kör” precis framför näsan på oss flera gånger så vi slapp för det mesta gå ned och trilskas med 40-övervakade signaler. Det charmigaste med GC måste nog vara att pappret i princip kommer ut ur skrivaren med tillhörande oljefläck! Eller ja, det tar inte många sekunder innan den sitter där iallafall 😀

Min sista vecka var Viktoria tillbaka och vi började med en passresa upp till Halmstad. Där skulle vi som vanligt klargöra lok och grundbromsprova våra vagnar. Jag erbjöd mig att gå bromsprovet då Josef kom på besök. Jag har ju världens mest udda teknik när jag bromsprovar.. Jag går inte ett bromsprov. Jag galopperar 200 meter ”broms till” och 200meter ”broms från”!  Tur att det inte är allt för mycket folk i Halmstad som kan titta snett på en. Men när jag kom tillbaka till hytten satt där två stycken och skrattade åt mig iallafall!

 

Vår sista tur körde vi tåg från Malmö till Sävenäs. Dessa tågen skulle instruktören gillat veckan innan, då han tyckte vi hade haft för korta tåg och att jag behövde lite mer utmaning. Och ja, som ett brev på posten fick vi 600 meter tåg både upp och hem den sista turen!

Hem från Sävenäs hade vi avgång vid 03 på natten. Viktoria konstaterade att tåget var färdigt redan vid midnatt, så vi gick ut tidigare, omedvetna om att ha missat en liten (eller ganska stor) detalj. I vår iver att komma hem tidigare kan vi kanske ha missat att kolla om loket hade kommit in i stall. STANDARD! Vi smög in till lokväxlaren som konstaterade att loket hade en timme kvar till Sävenäs. Det började diskuteras om vi kanske skulle kunna ta ett annat lok, MEN, det var ett Rm-lok vi skulle köra, vilket måste ersättas med två andra lok för att få dra lika mycket. Så det var bara att snällt knata upp till överliggningen, sätta sig framför TV:n och vänta. Det gick dock ganska fort och snart hade vi växlat runt och var påväg med 600 nya meter ner mot Helsingborg.

Detta var ju också den sista turen på min LIA-2. Oj vilken mystisk känsla det var att inse att: ”nästa vecka sitter jag i skolbänken”. Och nörd som jag är.. så har sorterat upp alla körplaner och uppgifter från turerna vi har kört, i veckoordning. Och där har jag klottrat allt matnyttigt som finns att veta. Värdefull mapp detdär! 10 veckors kunskap!

IMG_6132.jpg

Och ja..  Jag har lärt mig så galet- överdrivet- oförståeligt- jätte- super- duper- mega- mycket! Det går nog inte riktigt fatta hur mycket jag egentligen har lärt mig under denna tiden. Jag tror det var runt vecka 5-6 som det började klinga duktigt i huvudet, för där började polletterna falla ned på riktigt! Och jag är världens gladaste som fått köra med Viktoria alla dessa veckorna! Och att hon stod ut med att ha med, trots att folk skakade på huvudet och tyckte att ”man kan ju inte köra med samma elev så länge!!”. I min värld har det varit det bästa för mig. Alla kör ju inte på samma sätt och blir väldigt osäker i migsjälv om jag måste ställa om mig. Dock så är det ju positivt att plocka lärdom av många olika personer, men denna LIAn ville jag bara fokusera på att gå ner på djupet i allt som jag inte har förstått innan. Och då har jag absolut haft rätt handledare! 10 veckor är ju lika länge som ett sommarlov, men det har gått så galet fort. Jag kommer sakna att lära mig sååå mycket, om allting!

Nu väntar tre veckor i skolan. I torsdags hade jag uppkörning i simulatorn, där man kör från Knutpunkten till Åstorp, via Kattarp.  Det var lite halvklurigt när upplösningen är kaos på skärmen och man får sitta & kisa för att se om det är orienteringstavla eller kanske en vägförsignal. Sen sitter man ju på helspänn för att man vet att det kommer dyka upp fel förr eller senare på den korta biten. Mitt i körningen så hängde sig dessutom hela simulatorn, så det var bara att starta om hela maskineriet! Den har ju några år på nacken så att säga..  och videon man kör i är ju från innan Maria station byggdes. Bortsett från lite tekniskt kaos så gick körningen bra, förutom att jag fick en liten tankevurpa när jag fick en order om hastighetsnedsättning utan signalering. Jag ställde ned ATC:n och precis när jag passerade utfartsblockssignalen så tänker jag att ”nu ska jag ringa till fjärren och säga att jag passerat”. Gör jag det? Nej. Jag ringer vid nästa utfartsblock i Hasslarp. Haha, jag insåg mitt misstag i samma sekund som jag gjorde det, så jag är nöjd iallafall! Fick bra kritik om att jag inger ett lugn när jag kör och att jag sätter säkerheten i första hand. Och det är ju så jag vill uppfattas, så jag är glad :’)

Om två veckor ger jag mig ut på LIA-3 som förhoppningsvis lägger grund för en anställning. Sååå gott folk! Kan ni gissa vart denna tågnörden kommer tillbringa sina sista veckor? 😉

// Fanny

Annonser

Att leva på en kant!

Ännu en simulatorvecka har börjat, vilket medför en hel del självstudiedagar. Igår fuskade jag lite med plugget och åkte på ingenjörsuppdrag med min gamla klasskompis, G. Vi sökte lokförarutbildningen samtidigt, men tyvärr kunde vi inte påbörja utbildningen tillsammans. Istället får vi umgås på alla andra ”järnvägsnördiga” sätt som finns. Igår åkte vi till Kävlinge för att göra en uppgift de har i kursen ”Järnväg i ett europeiskt perspektiv”

img_3173

Snyggaste stationsbyggnaden än så länge!

All järnväg strävar ju som vanligt efter en EU-standard. Deras smått flummiga uppgift var att mäta perronghöjder, utrymmen och se över kontrastmarkeringar mm. Till detta hade vi också en ljusmätare, en vindmätare och några andra konstiga mätmojänger. Jag vet inte om TSD, eller ”EU:s tekniska specifikationer för driftskompatibilitet”, som det så vackert heter, har några synpunkter på hur mycket det får blåsa på Skånes perronger.. Vi kunde iallafall konstatera att det blåste en del och de personer som såg oss, kunde konstatera att vi såg smått rubbade ut. Tillsist utbrast G: ”JAG HOPPAS att någon kommer fram och undrar vad jag gör!”. ”Jasså? Varför då?” svarade jag. ”För då tänker jag svara: -Jo, jag tycker ju att järnväg är så hiiiimla intressant!.. Just nu går jag och mäter hela Kävlinge station för att gå hem och rita upp den i AutoCad med exakta mått. Mitt mål är ju att göra hela Lund Central, men det får bli i vår, för det är ett alldeles för stort projekt!” Och ja.. räcker att någon hade sett oss sitta med tumstock och mätverktyg vid perrongkanten för att förstå att vi nog saknade några viktiga pusselbitar 😉

För övrigt har denna veckan varit ganska dålig 😀 Alltid lika kul att vara taggad på en ny, lärorik vecka, varpå man vaknar nästan morgon med en DUNDERFÖRKYLNING. Jag brukar vara förkyld knappa 2 gånger om året, och jag hade precis återhämtat mig från min obligatoriska ”skolstartsförkylning”. Förhoppningsvis har jag avverkat alla sjukligheter för hela året efter detta!

Imorse hade vi körning i den STOOORA simulatorn, Helsingborg-Åstorp, för första gången. Lite småskavanker finns fortfarande, då den hänger sig lite titt som tätt och hydrauliken funkar inte heller. Jag var först ut idag och hade med mig en lärare, varpå den andra läraren och två klasskompisar satt en våning upp för att leka fjärr/simulera lite kuligheter. Jag tror de flesta har upplevt den där bubblan man ibland hamnar i när man är förkyld. Lock för öronen, ögonen är för trötta för att uppfatta vad som sker och hjärnan är på annan ort. Jag hade pluggat ATC hela förra veckan, men när läraren frågade mig om de mest basic sakerna så hade jag inget svar. Vi startade upp och jag konstaterade att säkerhetsgreppet inte fungerade, vilket också var en av skavankerna på simulatorn. Hann köra förbi Ödåkra och göra ett retardationstest, varpå hela alltet hängde sig. Var bara att göra om hela uppstarten och denna gången började det pipa och blinka. Vi insåg att en kvittering av säkerhetsgreppet behövdes. ”Men.. den funkade ju inte för nån minut sen!?” Lärare: ”hmm.. jag tror jag vet..Det satt en pappersbit fastkilad i knappen på handgreppet, så den har nog varit intryckt hela tiden! Gör inte så om du vill ha jobbet kvar”. Lärorikt…

Jag kom iväg på nytt och vi bestämde oss för att inte göra någon retardation för att slippa att datorn hängde sig igen. Simulatorns video är ju inspelad innan Maria- & Ödåkra station byggdes, så utanför nuvarande Maria fanns en halvutrustad nedsättning. På nån vänster lyckades jag fippla med höjningsknappen så jag tryckte för tidigt och fick sitta och räkna stolpar hela tåglängden! Men ja…lärorikt!

Tillslut svängde spåret av mot Åstorp och det kom ”vänta stopp” i förindikatorn. Där satt jag i min bubbla och av någon anledning började jag inte bromsa ordentligt förrän alldeles för sent. Tillslut ser jag den röda signalen i fjärran och inser att jag kommer alldeles för fort. ASSÅ SHIT!! Trots att det är simulerat så tror jag mitt hjärta stannade för en sekund! La på mer broms och satt och väntade på det oundvikliga.. ”JAG ORKAR INTEEEE!!!!!!!” utbrast jag, varpå tåget, helt orealistiskt, stannar några knappa meter innan signalen. Fortfarande uppe i varv, smått förvirrad ringer jag ”fjärren” och berättar att jag har rött i Kattarp L2. ”Fjärren” som suttit och sett hela min färd på sin datorskärm svarar: ”hah, detdär var årets bromsning! Jag förberedde en OSPA, men då får vi väl ta en blankett 21 istället”. Efter detta tyckte jag att inget mer kunde gå fel, tills den sekund jag missar U-tavlan i Åstorp och stannar mitt på övergången till gångfållan, DOCK innan signalen. MHH.. lärorikt!

Idag körde jag alltså enligt ”living on the edge”, vilket jag aldrig hoppas att jag gör om igen! ”Better safe than sorry” är mitt eviga motto, varesig jag sitter på hästryggen, i en bil eller i ett lok. Även om jag är i skolan för att lära mig så är jag smått besviken på hur jag kunde missa 9 av 10 tillfällen att tänka klart idag. En del saker tycker jag ska sitta vid detta laget, men jag kanske tycker för mycket! Återstår att se nästa vecka, för då ska vi på det  igen!

 

// Fanny

Vindarna vänder!

Har jag sagt att förra veckan var bra?  Massor med gånger!  Och det var ju tur att jag fick det sagt, för denna veckan har än så länge gått käpprätt åt skogen! 😀 Och det har ju absolut ingenting att göra med otrevliga sjuksköterskor, bilister som nästan klipper en över knäna eller apotekets nya robot som slutar fungera i samma sekund som JAG kliver fram till disken.. Nu börjar det kännas som vanligt igen :’) Förra veckan var nog bara en illusion.

På tapeten just nu är väl hur många ”mil” folk kört när vi var ute. Hur många mil!! Jag har inte ens reflekterat över det! Jag tror ju fortfarande att Malmö-Göteborg är typ.. 5 mil? Enligt mig har jag då kört runt 20 mil, men redan där måste hela sverigekartan ha fallerat och Gauss-Krüger gubbarna vänder sig i graven. Jag har ett väldigt typiskt kvinnligt drag. Det gäller väl inte alla, men många.. Mitt lokalsinne är nämligen planterat i min vänstra lilltå. Alltså inte speciellt nära till hands.

I veckan har vi mycket ledigt då andra gruppen är ute på medåkning. Det är bara att dyka ned i TJJ:ns värld och trycka in alla begreppen i något ledigt fack. Lite lättare nu när man sett en hel del med egna ögon, men plötsligt blev det också betydligt mycket tråkigare än veckan innan medåkningen. Allt har sina för- och nackdelar! Än så länge har jag mest problem med att lära mig skyltnamnen. Betydelsen sitter redan, men att ordagrant kunna namnge dem är ju inte min starka sida! Tur att jag har en trogen kompis med mig om kvällarna. Har ni inte redan förstått att jag är galen, så intygas det härmed officiellt! 😉

hah

Idag hade jag faktiskt en lektion schemalagd på eftermiddagen. Eftersom hela Helsingborg är en byggarbetsplats, dyker inte en enda buss upp på rätt plats vid rätt tidpunkt. Bestämde mig för att traska ned till stan i det härliga vädret, vilket alltid är uppskattat. Halvvägs ned inser jag att jag gått hemifrån en timme för tidigt.. SÅKLART! Jag är definitivt en tidspessimist, men en hel timme var väl lite i värsta laget. Och för att göra det bästa av situationen så bestämde mig för att gå till Campus för att överraska min gamla klasskompisar. Det är inte svårt att beskriva känslan när jag gick in genom dörrarna och möttes av den överfulla cafeterian och de ekande trapporna. Det var ren ångest som kom sköljande över mig! Självklart var kul att se klasskompisarna igen, men jag ångrar inte mitt karriärsbyte för en sekund! Jag är så glad!!!

I skolan var vi bara tre personer idag, vilket innebar att det var simulatordags! Stora simulatorn är självklart sönder, så vi får köra ”lillen”, en X55b, så länge. Jag fick börja med en genomgång av ATC:n i T43:an med lärare1, medan de två andra grabbarna körde med lärare2. Har haft turen att lära mig sååå mycket under min medåkning så det mesta var repetition, men lite nytt satte sig allt. Sedan var det dags för mig att gå in till simulatorn där de andra inte kört klart än. Klasskompis som körde berättade att han och hans handledare missat att stanna vid en perrong förra veckan och fått backa. ”Den stationen missar jag aldrig igen” säger han, varpå det dyker upp en perrong på simulatorskärmen, han missar  U-tavlan med några meter och får backa tillbaka! HAHA! Är det inte ironiskt! Läraren berättar sedan att han råkat trycka på en knapp under morgonen som gjorde att alla träden i simulatorn försvann. Sånna saker kan få mig att dö av skratt! Måste dock varit snabbväxande träd för alla var på plats igen när vi kom på eftermiddagen.

Smått annorlunda när läraren kan ”stay the moment” och förklara eller fråga saker. Hade behövts även i verkligheten ibland tycker jag. Gick himla bra att köra, så på slutet fick jag mest prova att busa, så körde för fort och OSPAde lite vackert vid en 40övervakning. Bättre att prova på låtsats än på riktigt 😀 Och påtal om att prova, så hittade jag denna roliga omröstningsgrejen.  

// Fanny

Dagen D

Jag hade verkligen sett fram emot denna dagen hela sommaren, men när jag vaknade imorse ville jag inte alls. Alarmet skrek, kroppen skrek och snooze:n skrek ännu mer. Ironiskt nog var det förseningar i tågtrafiken och jag satt stilla och stirrade ut genom fönstret i 10 minuter. En riktigt kass morgon helt enkelt!

Väl i Ängelholm mötte jag två gamla klasskompisar som skulle ha omtenta i signalteknik. Ute på skolgården träffade jag Peter, utvecklingsansvarig, som cyklade rundor och guidade folk rätt. Han ska verkligen ha cred då han skött mejl och kontakt briljant! Det känns verkligen att det finns ett engagemang bakom denna utbildningen. Sedan är det alltid en speciell känsla att samlas i en ny byggnad, träffa nya ansikten och få alla dessa nya intryck. Det är stort! Den största förändringen från tidigare utbildningar är de stora åldersskillnaderna. Ovant, men det ska bli kul! Verkar ha hamnat i en väldigt humoristisk klass som tur är. Och jag med ett öga för detaljer sammanfattar klassen som ”många vigselringar och mycket snus” 😀

Dagen bestod av presentationer, klädutdelning och rundvandring. Peter sa att det brukar vara en brokig skara av personer på utbildningen, men att många brukar ha jobbat som brevbärare. Galet nog så stämde detta påstående in på många, plus en som skickat breven till brevbärarna (asgarv). Vi kollade även runt i anläggningens alla skrymslen och vrår. Allt från svets till signal, bana, el och simulatorn. Sedan fick vi klart kolla på poolen, gymmet, biljardborden mm. Det känns skönt att redan kunna stället utan och innan. Lyckades dessutom mynta uttrycket ”Den poolen är lika kall som en isvak på sommaren”. Logisk som alltid!

Dagen var alltså över förväntan, men det var inte förrän Peter sa: ”.. jag cyklade rundor här innan och försökte haffa lokförare, men det enda jag hittade var två järnvägsingenjörer som gick med tunga steg mot sin omtenta”. DÅÅÅÅ! Då kände jag verkligen hur glad jag var! Jag slipper kämpa i den eviga motvinden på LTH. Jag sitter på världens coolaste utbildning och kommer få världens häftigaste jobb.

Vad mer ska man säga? Jag känner mig så  ”jaaaaa, så pass tokigt bra jag mår idag!”

IMG_3774c kopia.jpg

// Fanny