Dagarna efteråt

Nu har det gått två dagar. Två dagar sedan vi stod där i Maria och var helt ovetandes om hur framtiden skulle bli. Jag mår fortfarande bra, vilket jag är glad över. Igår började morgonen på Previa, där jag fick berätta för en läkare om händelsen. Han undrade hur jag sovit och om jag hade personer att få stöd av. Samt att jag skulle säga till direkt om jag kände att jag mådde dåligt. Därefter fick jag en ”stämpel i rumpan” att jag var frisk nog för att återgå till körningen. Alla tre har tagit händelsen bra och vi lämnade in våra intyg till Arriva och hoppade sedan på tåget till Maria. Det var väl egentligen något av det jobbigaste på hela denna tiden. Vi stod där på plattformskanten, precis där han stod. Vi såg tåget komma, i en hastighet så långsam att det gick kårar längs med ryggraden. Det blev påtagande på ett helt annat sätt.

Vi var hemma tidigt igen efter vår tur, och jag var verkligen hur trött som helst, fast vi inte gjort någonting ansträngande. Trots att jag mest legat still, så har jag träningsvärk i varenda muskel. Jag antar att det är ett sätt för min kropp att reagera. Jag vet faktiskt inte.

Imorse var jag äntligen uppe i ”sadeln” igen! 04.07 började vi, men det störde mig inte ett dugg! Vi hade en Förslöv och en Halmstad-tur på schemat, vilket innebar att vi skulle förbi Maria inte mindre än 4 gånger. Dagen har inte riktigt gått som en dans på rosor, om än det gått bra att köra. När vi passerat Kattarp och rullar upp mot Ängelholm i 160 knyck, hoppar det upp en stor, vacker Dovhjort på spåret. Den träffar rakt i fronten och studsar sedan under tåget. Man hör verkligen hur den slits i bitar, den stackars varelsen! Man blir inte skonad en sekund, men det är bara att stålsätta sig och tänka på annat. När vi sedan vänt och var på väg tillbaka till Helsingborg ringer fjärren. En häst hade setts lös i banvallen vid Ödåkra och jag fick kilometerangivelser, samt en uppmaning att ringa tillbaka om vi hittade den. Jag dog verkligen inombords. Ödåkra. Stället där jag under hela min uppväxt varit i stallet. Där ”min” älskade pålle bor. Just där går det en lös häst. FYFAN! Vi sänkte hastigheten till 40km/h och spejade ut i mörkret. Det är svårt att se när man inte vet mer än att det är ett löst djur. Tillslut tyckte Jörgen att vi skulle ringa tillbaka och säga att det såg bra ut, men just då ser jag något som inte var helt olikt en liten lurvboll med svans. Det var en ponny som stod några knappa meter från spåret och betade vid en gräskulle. Den lyfte inte ens på huvudet när tåget nästan smekte svansen på den. Jag ville för ett ögonblick bromsa, men tänkte att ljudet från bromsarna mycket väl kunde få den att flyga ut framför tåget istället. Jag är glad att vi bara rullade förbi den så tyst det gick och att den höll sig lugn. Det verkade inte vara första gången den var på vift vid gräset. HERREGUD! Man blir grillad i detta yrket! Och just nu har det hänt väldigt mycket, på väldigt kort tid. Jag hade behövt en riktigt solig dag för att smälta allt detta!

Imorgon är jag återigen ledig, innan helgens körningar drar igång. Och vad passar inte bättre än att åka tåg på sin lediga tid 😉

// Fanny

 

 

Annonser

5 reaktioner på ”Dagarna efteråt

  1. Hej Fanny. Jag tycker du gör precis helt rätt. Jag tyckte även ditt föregående inlägg om påkörningen var mycket, mycket bra skrivit. Du berättar utifrån din egen upplevelse och dina tankar och intryck. Sedan väljer folk hur dom vill uppfatta. Inget du kan påverka och jag hoppas att du inte tar till dig något av folks negativitet. Upp i sadeln igen och fortsätt lev livet. 🙂

    Gilla

  2. Du kommer (tyvärr) allt eftersom märka att många kommer ha åsikter om vad du väljer att dela med dig av, oavsett hur det är skrivet. Det finns tyvärr alltför många inom och utom kåren som ser sig som bättre lämpade att avgöra vad som är lämpligt eller ej att publicera på nätet.

    Personligen ser jag absolut inga problem i vad du beskrev i föregående inlägg och har själv skrivit ett liknande om min nära-händelse för några år sedan, bara för att även jag få höra ett och annat om huruvida det var en lämplig publicering eller ej.

    Stå på dig, fortsätt skriv så pass bra som du gör och lägg inte för mycket värderingar i vad proffstyckarna där ute anser, det är mer deras problem än ditt!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s