EXAMENSDAGS!

Kan fortfarande inte fatta var tiden har tagit vägen. Det känns som att det var igår som jag var med Martin på min första medåkning i september.

På examensmorgonen blev jag testad på stressfronten minsann. Vi skulle vara i skolan klockan 10, och jag hade självklart lyckats pricka in att ett utsläpp 7.30 den morgonen. 20 hästar ska ut i hagarna, och det ska sopas och snyggas till. Det tar sin lilla tid kan jag lova! Särskilt då jag är helt ny i detta stallet, och varken vet vilken häst som är vilken eller vilken hage de tillhör. Som tur är kunde en kompis följa med och trots ett evigt virrande så var vi klara på en timme. Sen är jag ju tjej.. och en dryg meter hår tar några timmar att torka. Det ligger alltså en viss logistik bakom varenda dusch man tar. Och på examensmiddagen vill man helst inte se ut som en dränkt katt, så jag fick helt enkelt be till högre makter att jag inte hade några halmstrån i håret bara. När jag väl slängde mig in i bilen kunde jag äntligen andas ut! ”Nu har jag ”GOTT OM TID PÅ MIG ATT KÖRA” tänkte jag!

MEN.. det finns en anledning att jag trivs bra som tågchaffis. Mitt lokalsinne är helt värdelöst. Och då ljudet, utan min vetskap, var avstängt på GPS:en, så märkte jag inte att jag missat en avfart och körde till Hyllinge istället för Ängelholm. När jag sedan skulle hitta tillbaka till en motorvägspåfart hade jag virrat i 10 minuter utan att veta var jag egentligen skulle bli av. ”INTE så gott om tid på mig längre”.. Inne i Ängelholm var det vägarbete och GPS:en ledde om mig genom små kullerstensgator. Jag började tveka på om jag ens var kvar i Ängelholm efter en stund xD Ändå lyckades jag vara i skolan 09.59. DEN NI!

Väl framme hade vi en genomgång av vårt slutprov. Jag hade knappt pluggat. Förmodligen för att jag kände att ”detta ska sitta nu!” Jag ska inte behöva råplugga. Allt ska sitta! Och jag använde slutprovet för att avgöra detta.. Och det var skönt att få ut ett slutprov med högsta betyg. De fel jag gjort var övervägande riktigt korkade slarvfel. Kunde nästan bara skratta åt vissa. Med detta avklarat fick vi ta vårt klasskort, och sedan var vi ett litet gäng som tog en öl på ”Stationen” i Ängelholm. Efter detta väntade examensmiddag.

DET VAR SÅ GALET GOD MAAAT OCH EFTERRÄTT! Herregud! De som varit utbildningsansvariga för i år höll sina tal och skämtade om att ”ja, nu måste ju skolan ta ett års uppehåll och återhämta sig efter att ha haft er”. De fick ju inte tillstånd av YH-myndigheten att starta utbildning nästa år, vilket är så synd. Våra lärare pratade lite och de fick sina presenter av båda klasserna. De har varit guld värda! Så duktiga, pedagogiska, engagerade och humoristiska. Alltid kul att ha lektion med Linus och Gunnar! Tillslut var det dags att lämna ut examensbevisen och det var ju nästan lite skräckblandad förtjusning. Mest förtjusning dock!

Och när jag gör något, så lägger jag ofta hela min själ i det! Lugnt sagt. Min examensdag skulle bli bäst. För mig är detta nästan större än studenten, även om studenten är mer hypad och mer ”vanlig” att fira. Så hos mig hade vi ett riktigt examensfirande. Bara för att jag äntligen har hittat rätt bana (höhööö) här i livet. Vi var lite släkt, bästa vänner och gamla klasskompisar, så jag blev lite bortskämd. Hade önskat mig ett longerspö, och fick självklart två. Mamma och pappa betalade bland annat mitt ägarbyte hos SWB för Honey, och jag fick en helt egen järnväg. Det första som hände var att lok&vagnar körde fast på en bro med lövhalka.. attans!

Jag hade ju önskat mig en tågtårta, men mina föräldrar sa att vi var alldeles för sent ute med att beställa. SÅ.. jag förväntade ju mig en vanlig tårta. Tills vi flyttade in från trädgården på kvällen för att äta efterrätt. Och till min stora förvåning står det ett PÅGATÅG på bordet. Jag stod nog bara och gapade en stund. Inte konstigt med tanke på hur grundlurad jag hade blivit. Nä men, ett pågatåg, med backspeglar, helljus och koppel fick förgylla den sista tiden av min kväll.

Vad ska man säga. Jag kommer sakna min klass. De har ofta varit ”pain in the ass”, men vi har skrattat så mycket! Sällan ”med varandra” utan snarare ”åt varandra”. Men det är också jargongen vi har i min klasshalva. Jag kommer sakna järnvägsskolan. Linus och Gunnar! Jag kommer sakna att köra godståg. Väldigt mycket. Men jag trivs grymt bra på pågatågen, så det känns helt rätt!

Nu är jag examinerad lokförare, med ett jobb som börjar på måndag och har en häst, som för tillfället är lite ledsen i bakbenen. Jag vände livet upp och ner på mindre än en vecka och nu börjar allvaret. Och det är inte förrän nu som jag insett att jag kommer tjäna pengar. Jag valde inte utbildningen för pengar och när folk nämner lön så ryggar jag nästan tillbaka. ”Shit, ska jag tjäna pengar? Få en ordentlig lön?” Det kommer kännas helskumt. På måndag är det dags för min första utbildningsdag på Arriva. Vi är tre tjejer från klassen som kommer jobba i Helsingborg, varav jag och Lottie börjar på växlingen redan nu. Pågatågen får passa sig. För här kommer… 😉NHAdJjuevo3UJnfS-Q30WnbuJQo-2.jpg

// Fanny

Annonser

Murphys law

”Om något kan gå fel kommer det förr eller senare att göra det.” Och idag var det återigen järnvägens tur att tacka för sig! Närmare bestämt kontaktledningen.

Imorse vaknade jag av ett trevligt Facebook-inlägg från min klasskompis! Signalen hade slått om till rött framför dem, så de hade åkt på en OSPA-B. Medan de står och fyller i blankett så bränns kontaktledningen av och lägger sig ovanpå tåget. Så där stod de i Arlöv och fick evakuera en trippel. HUH. Som tur är går jag på kvällsschema framöver, så jag hoppades på att det mesta skulle lugnat ner sig, då vi skulle köra till Ystad vid halv 4 på eftermiddagen.

Mycket riktigt så hade tågen börjat gå, om än med en del förseningar och Öresundstågen var inställda på sträckan. Vi ankom Ystad 5 minuter sent, så jäkligt okej med tanke på förmiddagens bravader. Vi delade vår mult och växlade undan mult1an i Ystad.

Jag är ju en såndär tänkande person, så efter att ha växlat undan vagnen så skänkte jag en tanke till alla insekter som sätter livet till när vi kommer farande i 160km/h. Samma känsla när man fäller upp och ner kåpan för kopplet. Man tar verkligen i ett helt lager av döda småkryp. Jag är ju så blödig när det gäller alla sorters djur! Har tyvärr inte tid för någon begravning för var och en av stackarna! De får sitta där de sitter!

IMG_6852

Upp till Malmö körde vi iallafall, för att efter en liten matpaus åka pass ned till Trelleborg. Här började faktiskt ett spännande äventyr! Vi stod nere vid spåret där tåget skulle ankomma. Dock visade sig tåget vara inställt uppifrån Helsingborg, och det skulle utgå från Malmö Övre. Vi traskade upp tillsammans med föraren som skulle köra tåget. Från Malmö Övre kör man via Östervärn & Persborg ner mot Trelleborg, istället för den vanliga vägen via Triangeln och Hyllie. Dock så stod den vanliga skyltningen ”Trelleborg via Triangeln” på plattformen. Den sena spårändringen gjorde att vi bara fått med fyra ynka passagerare när vi lämnade Malmö. Vi rullade försiktigt ner mot vår slutdestination, och när vi kommer förbi Persborg så ser jag att linjespänningen försvinner på mätaren. Hela tåget blir tyst. Vi rullar en bit, men ingenting händer. Tillslut bestämmer sig föraren för att stanna innan en signal i Lockarp för att ta reda på vad som hade hänt.

IMG_6860.JPG

Vi fick veta att det brann på Malmö Godsbangård och att det skulle vara spänningslöst på obestämd tid. Våra fyra passagerare meddelades, och vi satt och hoppades på bra nyheter. I HD läste jag om ett godståg som hade havererat i Åkarp, och kunde inte för mitt liv begripa hur allting hängde ihop. Jag som har vänner som sitter på lite ”inside information” gav mig uppgifter om en metallbro som blivit strömförande. Nä ni ska veta hur det snurrade i huvudet på mig! Brand, godståg, metallbro, spänningslöst. What da hell?

Efter lite utredning visade det sig att hela södra Skånes järnväg stod stilla. Ett elfel hade orsakat en brand i en byggnad, varpå man befarade att metallbron i anslutning kunde vara strömförande. Därav tågstopp och spänningslös kontaktledning. Samtidigt hade ett godståg havererat mellan Åkarp och Malmö där det nu är enkelspår pågrund av morgonens nedrivna kontaktledning. Jag är fortfarande inte helt säker på allt dethär eländet stämmer, men en sak vet jag. VI KOM INGENSTANS och vår vagn började bli trött utan spänning. OCH vi stod dumt till, mitt på en bro över motorvägen. Staket runt om oss och det skulle bli en ordentlig vandring om vi valde att evakuera och gå in till Persborg. Tillslut började fjärren överväga att vi skulle få hjälplok för att dra oss in till plattform. Istället kom detta smått tossiga påhitt. Efter mycket vridande och vändande, bestämdes det att det skulle komma ett diesellok och hämta passagerare inklusive personal. Vår vagn skulle stängas och stå kvar där den stod. Asså. Hade jag inte varit så förvirrad över hela situationen så hade jag nog lagt mig på golvet och bara skrattat. Och nog tusan stod jag och flinade när förare och tågklarerare gjorde ”premiärevakuering” på blankett 28. Och dessutom begärde hjälpfordon som skulle hämta passagerarna, istället för vårt tåg.

Självklart var folket inte speciellt muntra efter så lång tid på tåget utan ordentlig prognos eftersom vi inte hade någon information att ge. Annat än att ”det är spänningslöst och inte en människa vet hur länge till..”. Dessutom fanns det folk som inte skulle till Trelleborg från första början, utan till Hyllie. Inte lätt att veta när det står skyltat som vanligt. När det blev klart att passagerarna skulle klättra ut i makadamen för att hoppa ombord i den minimala hytten på ett bullrande lok, så kändes allt helt overkligt. Och även om passagerarna var lite småbuttra efter allt väntande, så tyckte de nog det var rätt häftigt att få åka diesellok. Järnvägen är häftig att se när man aldrig sett den framifrån, utan bara genom sidofönstren.  I våra 40km/h bullrade vi sakta med säkert in på Malmö övre. Och på skyltningen stod det så vackert ”Ankommande tåg från Stockholm” när vi rullade in och stannade. Då skrattade faktiskt alla. Herregud, vilken story att berätta egentligen. Det är inget som händer sådär överdrivet ofta. Men man tager vad man haver, och idag blev det ett Mertz-lok med två glada grabbz, som fick rädda vår kväll.

IMG_6873.jpg

Det blev inte mycket av vår fortsatta tur, utan på Malmö Central mötte vi Jörgen (min handledare från LIA-1) och min klasskompis Lottie. De hade befunnit sig i tunneln in mot Malmö när spänningen försvann, men lyckats rulla in till plattformen. Allihopa skulle ta Taxi upp till Helsingborg. Men mitt i kaoset var det inte många Taxibilar tillgängliga. När vi väl fått tag på en var alla så trötta att vi bara pratade i munnen på varandra och tjattrade som en eller annan hönsgård. Taxichaffören gjorde klart för oss att han minsann behövde en kopp kaffe om han skulle orka köra till Helsingborg, varpå Jörgen seriöst bjöd honom på en kaffe när vi körde inom en bensinmack för att tanka. PJUH! Nä. Det är mycket som händer ute i spåren denna veckan. Imorgon ska vi köra samma tur igen, så jag får hoppas på att det går någorlunda bättre då. Och kom ihåg. Åk mycket tåg! Har ni riktig (o)tur kanske ni får åka diesellok.

// Fanny

 

Green Cargo – Vecka 7 & 8

Vecka 7 började med att Viktoria hade handledarkurs, varpå jag fick vara på lokväxlingen med Tobias. Det första som händer… (flyt som man alltid har) är att jag står öga mot öga med 1290 som ska köras till verkstaden. Så även om det inte blev en lång färd så har jag nu kört 1290 TVÅÅÅÅ gånger i mitt 20åriga liv! *stolt tågnörd*

Sedan är jag ju en galet frågvis person. Jag vill veta allt, hur orelevant det än må vara vissa dagar! Så efter att ha gått rundor i loken och verkligen haft tid att inspektera varenda liten vrå så hade jag ju lyckats slänga fram en del invecklade funderingar. Tillslut så lyckades jag få Tobias att (något uppgivet) utbrista: ”Vad är det för frågor du ställer?!” Jag ba: ”TÄNK att Viktoria stått ut med detta i 6 veckor redan” 😉 Lite överanalysering har aldrig skadat någon. Tror jag!IMG_5665

På onsdagen körde vi ett tåg till Halmstad. Påväg upp från Malmö sprang det upp en lös hund på spåret, och ja. Vissa dagar får man uppleva det negativa med detta yrket! Iallafall när man får stå ut med den hemska uppgiften att köra på folks husdjur! Eller köra på något överhuvudtaget! INTE KUL och lider verkligen med familjen som inte fick hem sin vovve den dagen ❤ Påväg mot Åstorp ringde fjärren och ville skriva en blankett om hastighetsnedsättning mellan Åstorp och Ängelholm. Pågrund av fel spårläge fick vi rulla i den respektingivande hastigheten 40km/h hela vägen. Det går i en ryslig fart ska ni veta! Hade man lutat sig ut genom fönstret hade man nog lyckats skruva ned diverse skyltar längs med banan med skruvdragare. Hade blivit en fin samling! Väl uppe i Halmstad fick vi en liten rast, innan det var dags att grundprova vårt nya tåg. Jag tog på mig uppgiften att sparka på bromsarna då Viktoria var snäll och gjorde det sist. 100 meter tåg hade bromsarna till och 100 meter tåg tillbaka hade bromsarna loss. När jag kom tillbaka till hytten fick jag dock komma till insikt med att jag inte scannat av om slutsignalerna satt där dem skulle. Så det var bara att springa tillbaka längst bak igen. MEN SOM TUR ÄR… så hade vi bara 100 meter tåg. Ett 200meterslopp på bangård är aldrig fel att springa sådär vid lunchtid! Det kunde varit en hel kilometer om man haft otur liksom 😉

I veckorna har vi ju studerat galet mycket TTJ också! Jag tror jag kommer vara ganska bra trimmad när jag kommer tillbaka till skolan! När jag satt med ett frågehäfte med järnvägsskyltar fick jag ju idéen att göra ett eget kollage. SAGT OCH GJORT! Den bor på min vägg full med hästbilder 😉 Udda nykomling i samlingen!

IMG_5702

Under vecka 8 lyckades jag åka på världens förkylning! Hela huset låg hemma med feber. Det var en oändlig ledighet kan jag lova. Längesedan jag hade så tråkigt, med tanke på hur kul jag brukar ha med Viktoria xD Denna veckan blev alltså bara två arbetsdagar lång.

Lördagen bjöd på Trelleborg tur och retur. Trippla gånger dessutom, Det händer nästan alltid mystiska saker när vi kör ner där. Med första tåget vi körde ner fick vi ett ett balisinformationsfel med broms, varpå ATC-panelen släcks och man får köra efter signaler. Vi väntade med att ringa in felet tills vi kommit fram till Trelleborg då det inte var så långt kvar dit. Det var en lite förvirrad fjtkl som undrade varför vi ringde till honom när vi kommit fram till Trelleborg. Stackarn fick den härliga uppgiften att tillsammans med en förvirrad mig, lista ut var dessa baliser kan ha varit. När vi sedan växlar runt för att köra tillbaka till Malmö, ringer tkl i Trelleborg: ”HEEEJ, jag har en blankett 22 åt dig”. Jag och Viktoria tittar på varandra och bara DÖR! Och mycket riktigt ska vi skriva blankett på ett balisinformationsfel. Typiskt Trelleborg som bjuder på dessa underbara blanketter!  När vi passerar samma ställe på vägen upp börjar det tjuta i ATC-panelen igen, varpå vi får samma fel. Som på beställning ringer fjärren direkt efter och undrar om det hade hänt igen. Vi konstaterade till sist att det var vårt lilla lok som spökade då Pågatågen inte fick några fel där. Andra rundan ned hände inget, men tredje svängen fick vi minsann ett till balisfel på samma ställe! (I skrivande stund sitter jag och svär över att min dator vägrar inse att ”balisinformationsfel” är ett ord..)

På söndagen skulle vi köra ett tåg till Älmhult. Morgonen började med att multen vi skulle ha inte hade hunnit bli helt klargjord. När vi sedan körde för att gå emot vagnarna tog det lite tid och vi avgick 10 minuter sent. Kan ni gissa vad som händer när vi lämnar Mgb? Kan det kanske vara ett.. BALISINFORMATIONSFEEEL! Och självklart hade vi sedan stopp i tunneln i Arlöv, så där fick vi stå en bra stund och släppa förbi några tåg som går betydligt snabbare än oss 😉 När vi tillsist fick körtillstånd igen tyckte jag att det kändes mystiskt att pådraget dog vid 40. Jag kopplade faktiskt inte alls vad loket höll på med. Tills Viktoria finurligt undrade var hastighetsreferensen stod på… Loket vi körde från brukar gå på vallen, och hade referensen inställd på 40km/h… Loket slutar alltså ge pådrag vid 40. Jag älskar när det händer sånnadär småsaker som kan vara sjukt kluriga att lista ut själv, just för att de är så ”enkla”.

Vi kom sent upp till Älmhult och missade därför vårt tilltänkta pasståg ned till Helsingborg.  Där var det tänkt att vi skulle göra iordning ett tåg att köra ned till Malmö. Men då vi var sena erbjöd sig Stoffe att åka ned till bangården och fixa tåget, så vi slapp avgå för sent. Viktoria tyckte inte att han behövde det, men nog tusan gör dessa tågfolk allt för lite tåg 😉  Efter en stund ringer Stoffe och har en ”nyhet”. Han hade ringt efter vagnslistor och det hade nämnts något om ett ”lätt tåg”. Något som Stoffe inte höll med om då tåget var fullastat. Det visade sig att tåget egentligen skulle ha lastats av i Karlshamn, men det hade inte gått att lasta av. Det hade då fått köras ned till Helsingborg ”sålänge”, och skulle tillbaka upp till Karlshamn för ett nytt avlastningsförsök. Det var helt enkelt bara för honom att stänga ned hela alltet igen. Och för oss var det bara att packa ihop och åka hem då tåget inte skulle köras till Malmö :’) Detta yrket tar hastiga vändningar vissa dagar.

// Fanny

 

Green Cargo – Vecka 6

Måndagen började med en tur upp till Nässjö. Körandes i inget annat denna vackra Rc4 med tillhörande hål och smutsränder.

IMG_5533

Denna kvällen sov jag på Högland och Viktoria på GC. Nästa morgon körde vi hem 45517, alltså ett rejält tåg. Dessutom rullar dessa nästan 3000ton iprincip av sig själv. Jag och Viktoria är ALDRIG överens om hur banprofilen ser ut. När jag anser att det ungefär samma uppförslutning som upp för en berg- och dalbana, då säger experten att det lutar nedåt. Eller snarare: ”Alltid” när jag säger: ”Nu lutar det väl ändå uppåt?” så lutar det självklart nedåt. Tillslut laddade vi ned en app med vattenpass för att kunna reda ut detta eviga samtalsämne.

I Hässleholm ringde också mobiSIRen, varpå tågklareraren i andra änden säger: ”FjärrenMalmö” så snabbt att jag knappt hinner uppfatta att han börjat prata innan han slutat. Det första jag kom att tänka på efter vårt samtal var att: ”om han mockar lika snabbt som han pratar, då är hans fru väldigt lyckligt lottad” Somsagt, Hästbrud och lokförare. Alla tider på dygnet!

Jag fick även visa prov på mina ornitolog-kunskaper på denna resan! Innan ridlärar- och ingenjörsspåret, så var jag ju faktiskt fågelskådare! Eller kanske inte!.. Vi körde förbi en fluffig sak med lång hals & långa ben, varpå jag utbrister: ”-ÅH, titta en stork!!” Körlärare viker sig dubbel och säger: ”-Detdär var en trana!”  I samma sekund är jag ytterst stolt att jag inte kläckte ur mig typ”-Titta en struts” eller ännu värre.. ”en flamingo”!  I skrivande stund har jag dock även kört förbi en riktig stork. Så helt fel på det var jag inte! Bara lite färgblind. Typ.

PicMonkey Image.jpg

Torsdagen bjöd på två turer till Trelleborg. Första turen bjöd på tåg med multat Rc4/Rd2. Föraren vi tog över efter hade haft problem med att han inte fick någon indikering på ”lokbroms från”. Lampan ”lokbroms till” släcktes, men ”lokbroms från” tändes inte. Viktoria förmodade att det var ”tjuvbroms” på Rdn som vi hade bak. Efter lite om & men, samt dubbelcheck, så fick vi gå bak i Rd:n och lossa bromsarna i maskinrummet. Och efter lite mer ”meckande” med tågbromsen framme i Rc:n kom äntligen indikering på”lokbroms från”.  Färden ned gick bekymmersfritt och jag hann till och med hoppa ut och ta en bild på plattformen i Västra Ingelstad. Färden hem gick med de ensamma, multade loken och då fick jag prova att köra med Atc:n förtäckt. Hjärnan fick sig direkt en tankeställare, ögonen vaknade till lite extra och man blev på alerten. Dock var det smått obehagligt att höra atc:n pipa utan att veta vad den visade!

Ned till Trelleborg igen körde vi ett ensamt lok och för att hämta vagnar upp till Mgb! Det var en.. långsam upplevelse. Det lutar rätt bra upp från Trelleborg, och när Atc:n visar 90, men vi rörde oss i knappt 30km/h trots fullt pådrag och inget slirande. Vi överladdade och kollade i backspeglarna så inget såg konstigt ut. När vi tillslut nådde plan mark provade vi att bara rulla för att känna att tåget rullade som det skulle. Viktoria konstaterade till sist att det helt enkelt bara var något som jag valt att döpa till STT!  Nämligen ”SKIT-TUNGT-TÅG” (uttalat med beslutsam, norrländsk dialekt) Vilken tur att det inte regnade den dagen :’)

I söndags körde vi ett tåg till Helsingborg för att sedan passa ner till Malmö igen. Därefter skulle vi köra ett tåg till Sävenäs. När vi kom till Malmö på morgonen var folk lite missnöjda.. Låter bilden tala för sig själv, men citerar min kära handledare: ”När bangården är full, går dansken hem”. Viktoria som har utbildning på EG-loken, erbjöd sig att köra bort det när vi kom från Helsingborg igen, men tillslut fick man tag på en förare, som skulle komma om ”40 minuter”. Annars hade det varit ett spännande äventyr ju!

IMG_5613.jpg

Upp till Sävenäs körde Viktoria och jag satt med övningsuppgifter. JAG ÄLSKAR UPPGIFTER! Hur tråkigt det än kan låta. Särskilt när man sitter i samma lok som Viktoria, för VI TVÅ är nog en kategori för oss själva vissa stunder. Snacka om att vrida och vända på varenda skylt, signal och litet begrepp i hela TTJ:n. Vi överanalyserar, grottar ner oss och slår tillslut så många knutar på oss själva att det bara finns en utväg! ”Vi får ringa Stoffe!”. (Instruktör på GC) Jag vet inte hur många gånger jag har hört: ”-Hej.. ehm..du!..” och varje gång kommer nån ny fluffig fråga. Allt från: ”Hur brett är ett lok” till ”varför ser spårspärrskärmen ”passera” likadan ut som en växelsignal i rakläge”. ”Varför är det signalerat ditt” och ”varför har man satt skylten datt”. ”Hur fungerar detta och kan man inte göra såhär istället?” MEN! Nuförtiden faller det ner så många poletter att det klingar duktigt i mitt huvud!

Uppe på Sävenäs började jakten på 3 bromsskor för att säkra vagnarna mot rullning. Det gick ändå ganska smidigt, trots att vi inte hade en sko i sikte de första minuterna. Jag fick dessutom se hur spolarvätskan kan skumma när den inte är på humör! Jag blir ju som ett barn på julafton! SKUUUUUM!

Jag har dessutom väntat hur länge som helst på att komma ihåg att fota dessa reflexerna som sitter i rälslivet. Vad är de till för och varför sitter de där de gör? Kör man norrut finns dessa efter Varberg och sedan innan Värö om vi inte är fel på det. Guldstjärna till den som löser mitt reflexmysterium!

IMG_5644

Idag är det måndag. Vecka 6 är schlutt och vecka 7 har börjat. Att vara lokförare är lite som när man hade sommarlov som barn. Man vet aldrig vilken veckodag det är. Inte om det är frukost, lunch eller kvällsmat man äter. Man vet bara vilken tid man ska vara hemma!

Och jag som trodde att våren var här..Får fortsätta att drömma några veckor till!

IMG_7961aa

// Fanny

Green Cargo – Vecka 4 & 5

Bättre sent än aldrig eller vad är det man brukar säga? Vecka 4, som plötsligt var för tre veckor sedan, blev en ganska händelserik vecka. Det är dock ovanligt lugna saker för att vara ”mig” det händer, men nog så lärorika.

Måndagen började i Helsingborg, varifrån vi skulle köra ett tåg till Nässjö. Tågex Helsingborg är alltid så roliga! Jag: -Hej, förarelev på 5166. Tågex: -Heeeeeeeej förareleven! Hur är det med dig idag? Jag: -Jodå, det rullar på. Tågex: -Nej det hoppas jag inte! Jag hoppas du står still därborta vid signalen. Ni ska strax få åka, vi väntar bara på ett pågatåg från den stora slöstaden Påarp!      Så underbart och långt ifrån TTJ:ns ”dialog och ordergivning” man kan komma :’)

Ut från Helsingborg rullade vi iallafall och upp till Älmhult gick det skapligt. Där hjälpte växlarna oss att hänga av våra vagnar, och 4 tomvagnar fick vi ihängda för den fortsatta färden. Satan vad bra ett tåg med lite tomvagnar bromsar i jämförelse mot vad jag precis hade kört. Godstågens motsvarighet till motorvagn 😉 Färden gick vidare och plötsligt ringer fjärren och undrar om jag hinner stanna innan nästa mellansignal. Med våra galet bra bromsar lyckades jag nog stanna en signal innan vad han hade tänkt, så han fick ringa tillbaka och be oss bad oss rulla fram till nästa mellansignal som han ställt i stopp åt oss. Vi släppte förbi ett Krösatåg, och rullade sedan in i Stockaryd där vi skulle gå på sidan. Tjoff, så började atc:n leva rövare. Ett balisfel, med broms och hela köret! Bara att ringa fjärren för att rapportera. Som tur är har jag börjat ta balisfelen med lite mer ro. De första gångerna studsade man ur stolen är började pipa och blinka i panelen. Efter att ha stått på sidan en stund rullar vi vidare varpå och hinner inte speciellt långt innan fjärren ringer och berättar att ett vägskydd vi snart kommer passera har larmat. Vi sänker hastigheten, smyger förbi, men ser inget fel. Precis när jag ska ringa tillbaka ringer det igen. Nästa vägskydd hade tydligen också larmat, så vi fortsätter krypa fram för att checka läget. Som tur är var både vägskydden i kontroll när vi nådde fram.

Väl framme i Nässjö studsar vi på ett pasståg ned till Alvesta och byter sedan för vidare färd till Älmhult där vi ska ha lite vila. Denna kvällen skulle jag bo på Ikea-hotellet och Viktoria i en av överliggningslägenheterna. Sådär småsliten lägger jag mig på sängen och försöker få igång endast sänglamporna för lite mer lagom belysning… *to be continued* Får plötsligt ett mess av en kompis som undrar om ”jag också har svårt att bestämma vilken krok jag ska använda?” För en sekund undrar jag om han sniffat för mycket kaffe på Trafikverket. Men nä, inte tusan har jag problem med några krokar. MEN LAMPORNA! Jag hade vid detta laget vickat och tryckt på varenda liten pryl jag kunde hitta på dedär IKEA-lamporna! Tillslut gav jag upp sänglampan och försökte få igång skrivbordslampan som var lika omöjlig. Jag följde sladdar, låg som en bilmekaniker på golvet, pillade i eluttag och svor i ren frustration. Tillslut hade jag inget annat val än att ”ringa en vän”, som skrattande tyckte att jag kunde ringa receptionen för att fråga hur man tände…. Det blev tillslut google på det hela! Självklart skulle man snurra på den lilla ”vinkla lampan rätt-pinnen” på sänglampan… SNURRA… seriöst… Och om någon vet hur man tänder skrivbordslampan, lämna en kommentar. Jag kan fortfarande inte släppa denna kvällen!

Hem från Älmhult hade vi en Rd2, med en Td i transport + vagnar. Växlarna i Älmhult är så snälla att de gjorde iordning tåget åt oss så vi kunde komma iväg några timmar tidigare än planerat. Alltid spännande att se om man får åka hela vägen när man avgår så pass ”för tidigt” eller om man blir stående vid infarten i Malmö och väntar in sin riktiga tid. Vi hade dock tur! Det tog en stund innan vi fick signal i Älmhult, men annars gick det skapligt smidigt hela vägen ned. I Hässleholm stod vi och väntade en stund, varpå vi tillsist fick ”kör 40 varsamhet” i huvuddvärgen framför oss. Några meter innan vi ska passera dvärgen ringer fjärren: ”Heeeej, hinn… det hann du inte nä”. Han såg alltså att jag passerade signalen i samma sekund som han skulle fråga om jag kunde stanna. Den situationen har man ju hört ska hända en del gånger, och det lät ungefär lika kul som jag föreställt mig!

Viktoria har ju lärt mig vikten av att kolla direktbromsens verkan vid hyttbyte och körning med loken. Man ska alltså försäkra sig om att loket bromsar som det ska. Jag drar ju alltid paralleller mellan tågkörning och ridning. Jag tycker det är väldigt mycket som är lika. MEN just denna veckan glömde jag denna lilla detaljen med bromsens verkan.. Häst var helt övertaggad och jag tänkte att hon skulle få springa av sig redan från början. Och när jag väl insåg att det gick lite för fort, fanns ingen direktbroms i sikte. I full 190 lär man sig läxan att ALLTID kolla direktbromsens verkan! Varesig det är lok eller djur! Och eftersom ”jag är jag”, så råkade jag hitta ett träns för 1749:- på Granngården. Nu kom ju den lilla haken att jag redan har för många träns, så jag höll mig faktiskt den här gången! FEM gånger gick jag fram och kollade på prislappen och varje gång blev jag lika förvånad över att priset inte sjunkit en krona :’) Önsketänkande kan man aldrig få för mycket av!

Nästa dag styrdes kosan mot Helsingborg. Viktoria är grym på att få min hjärna att slå knut på sigsjälv! TTJ brukar jag vara ganska uppdaterad på, men det är de där simpla frågorna som får en att få tunghäfta! Typ: ”vad visade den förra signalen?”, ”Vilken km är vi på?”, ”Hur långt är det till nästa signal?”. Sånt som är lätt om man bara svarar rent instinktivt, men blir svårt när man börjar övertänka.

Två vändor till Trelleborg stod på schemat nästa dag. Ned var inga problem, men på vägen upp till Malmö ville Östra Grevie inte alls som oss! Vid en av mellansignalerna fick vi två fasta nollor i ATC:n, trots att signalen stod i kör. Atc:n levde dessutom ett helt nytt liv som jag aldrig sett förr!  Hjärnan var väl ungefär i läge: WHAT DA FACK!? Det var helt enkelt ett balisöverensstämmelsefel, då baliserna gav oss ett restriktivare besked än signalen. Bara att ringa och skriva en blankett 21, då detta räknas som en OSPA-B. Vi fick också tillstånd att passera signalen vi redan passerat, så allt skulle gå rätt till. När vi kom ned till Trelleborg nästa gång ville tkl skriva en order på en blankett 22. När vi kommer till punkt 5, tågskyddssystem säger tkl: ”balisinformationsfe..” och jag hinner avbryta med ”..överensstämmelsefel var det faktiskt” Han: ”Hah! Det har du rätt i!” Det är bra att sammarbeta i alla lägen tycker jag :’)

Vi hann även med en sväng till Nässjö denna veckan. Körningen upp gick bra och morgonen därpå hade jag & handledare bestämt oss för att göra datortester på TTJn. Vi var faktiskt riktigt duktiga och de enda fel vi hade var de där frågorna var felformulerade. (Kaxigt men sant 😉 ÅH! Under vårt besök på Willys visade Viktoria prov på hur förvirrad man kan vara som lokis! Hon köpte plocksallad och la sedan ned en förpackning plastbestick i korgen. Framme vid kassan visade det sig dock att det inte alls var några bestick hon lagt ned, utan bara plastpåsen de ska ligga i. Var mäkta imponerad över att hon lyckats missa den  detaljen :’)

Hem från Nässjö var vi tidiga och mitt mål var att hinna se Melodifestivalen hemma. Sen insåg jag att man aldrig ska ha ett mål med siktet inställt på tid i denna branschen!  Efter att ha hängt av våra vagnar på Mgb kunde vi inte köra loket i stall. Ett DB-lok hade råkat dejta ett par spårspärrar som var uppfällda och hindrade vår väg. Turligt nog hade spärrarna lyckats gå ned, och loket stod kvar på spåret med spärrarna mellan de främre och bakre hjulen. Där fick det vackert stå tills olyckan var utredd. Vi hade dock turen att det fanns plats att parkera bredvid vallen, så hem kom vi, om än lite sent.

Mello á la lokisstyle påväg hem!

img_5394

Vecka 5 blev en kort vecka, med så överdrivet mycket som EN tur! Denna förgylldes dock med den flummigaste passresa jag varit med om! Ett par GC-lokisar och en tågvärd, sedan hade jag skrattat färdigt för detta året! Visste ni att de flesta kemister är lokförare i grunden? :’) Ned från Sävenäs körde vi ett Rm-lok och det var halt och förjävligt rent ut sagt. In i Åstorp råkade jag bromsa lite väl, då det dessutom lutar uppåååttttt. Det var ju en spännande upplevelse. På med helventilation, sanda, sanda och styra ned slirningarna. Rullade gjorde vi, men hastighetsmätaren tickade inte ens så långsamt det gick :’) Det blev ungefär: ”Hej fjärren.. räkna inte med att vi rör oss på era skärmar de kommande dygnen..”. Tillslut kom vi upp för backen med vårt rejäla tåg. Det var nog ett av de svåraste tågen jag kört, då bromsen inte tog ett dugg på på något som kändes som en evighet. Sedan händer självklart allt när man tillsist känner att NU MÅSTE JAG FÖRFAN BROMSA!!!! Gäller att ha is i magen, men man vill ju vara på den säkra sidan! Växlarna i Helsingborg hade förresten ritat en Anka(?) som jag kände mig tvungen att föreviga! NJUT!

Måste avsluta detta inlägget med att skriva att: VÅRKÄNSLOR ÄR DET BÄSTA NÅGONSIN

// Fanny

Baksidan med yrket

Min fjärde vecka började idag. I tre veckor har jag suttit där bakom sparkarna och njutit. Idag tog den underbara morgonen en snabb vändning, när en man hoppade ut framför vårt tåg.

Det känns egentligen inte som att det hela hände på riktigt. Hela scenen var så overklig och svår att greppa. Att detta är min första LIA gör hela saken ännu mer orealistisk.

Morgonen startade på Arriva halv 7. Där mötte jag en väldigt förkyld körlärare, som varit snäll nog att åka till jobb för att jag skulle få köra. Vi hade en mysig tur på schemat som började med en sväng upp till Förslöv. Det var småhalt ute och mina inkörningar blev ganska försiktiga till plattformarna. Uppe i Förslöv vände vi och körde ner mot Helsingborg igen. Jörgen var hungrig och planerade för sig själv vad han skulle köpa för mat och hur bråttom han skulle behöva ha. Att flöt på helt enkelt! Från Ödåkra närmade vi oss Maria och jag bromsade tidigt då det kan skjuta på rätt bra om det är halt där. Vi närmade oss plattformen i låg hastighet, cirka 40km/h. Där och då förändrades hela dagen. Från att ha suttit i tåget, precis som vanligt, till att räddningstjänst och kamratstödjare kom till platsen. Såntdär som vi bara pratat om i skolan. Efter en bra stund blev vi körda tillbaka till kontoret där vi fick i oss lite mat och kunde sitta och prata ifred.

Eftermiddagen tillbringades hemma hos dagens tågvärd, då ingen av oss hade någon hemma vid lunchtid. Man ska ju inte bli hemkörd och lämnad ensam efter en händelse som denna. Vi låg under en filt i varsin soffa, tittade film, pratade och åt glass. Överlag har jag blivit hur bra behandlad som helst! LIA-ansvarig och enhetschefen har ringt och pratat med mig under dagen. Jag mailade även vår lärare och berättade om hur läget stod till.

Vad snurrar i mitt huvud nu då? – Jag är självklart ledsen för att detta hände, men jag är glad att det inte hände när jag satt där helt ensam! Jag är förvirrad över hur det hände och jag har grubblat en del över hur man vågar ta ett sånthär beslut. Jag har fina vänner att prata med och jag tror att jag överlag har tagit denna händelsen ungefär som jag förväntat mig. Sedan vet man ju aldrig vad som händer i mitt huvud imorgon. Jag är mest förvånad över tillfället och händelseförloppet, men jag är väl medveten om vad yrket innebär och därför kan jag nog hålla mig på jorden. Jag älskar att köra!

Mannen avled på platsen, och jag skänker en tanke till hans anhöriga! Ta hand om er alla där ute, och uppmärksamma personer som beter sig annorlunda. Det kan vara räddningen.

// Fanny