Hur hamnade jag här?..

.. ja! Det var en bra fråga!

Jag har aldrig i mitt liv haft tanke på att bli lokförare. Jag skulle bli ridlärare! Men när man växer till sig, börjar reflektera över ekonomi och framtid, så kändes det som ett osäkert kort att spela på! Ingenjörslivet var det min mamma som lockade in mig på, och det gick ju inte hela vägen. Jag är en person som trivs i lagom stora grupper eller ensam. Konsult och ingenjörslivet skrämde mig! Stormöten och hemskheter!! Därför känns det skönt att ha hamnat på denna banan istället. Tror inte jag kommer ha ett dugg emot att sitta ensam, vilket många reagerat på! ”MEEEEN du kommer ju vara sååå ensam!” Ja, det kommer jag nog. Evenutellt trillar det in nån tågvärd ibland.. Det gör ingenting.

OCH jag hade inte kommit hit om det inte varit för G. En klasskompis som jag inte pratat så mycket med då, och som från ingenstans berättar att han också sökt till lokförarutbildningen. Han pushade mig att lägga in dendär ansökan. Eller han fick mig att känna mig mindre ensam i beslutet. Min högsta önskan hade varit att vi påbörjat denna utbildningen tillsammans, men han kom tyvärr inte in.. Något som fortfarande känns skit! Att inte ha någon att titta mot. Utbyta omärkbara suckar eller himlande ögon när läraren står och stampar på samma ställe, utan att få fram sitt djupt liggande budskap… Nu ska jag inte vara negativ, men detta är stunder min förra utbildning ofta bjöd på! Jag har G att tacka för allt! Han har nog omedvetet väckt ett extra driv i mig, fått mig att våga. TACK! Sånna personer behöver alla träffa nån gång i livet!

// Fanny

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s