EXAMENSDAGS!

Kan fortfarande inte fatta var tiden har tagit vägen. Det känns som att det var igår som jag var med Martin på min första medåkning i september.

På examensmorgonen blev jag testad på stressfronten minsann. Vi skulle vara i skolan klockan 10, och jag hade självklart lyckats pricka in att ett utsläpp 7.30 den morgonen. 20 hästar ska ut i hagarna, och det ska sopas och snyggas till. Det tar sin lilla tid kan jag lova! Särskilt då jag är helt ny i detta stallet, och varken vet vilken häst som är vilken eller vilken hage de tillhör. Som tur är kunde en kompis följa med och trots ett evigt virrande så var vi klara på en timme. Sen är jag ju tjej.. och en dryg meter hår tar några timmar att torka. Det ligger alltså en viss logistik bakom varenda dusch man tar. Och på examensmiddagen vill man helst inte se ut som en dränkt katt, så jag fick helt enkelt be till högre makter att jag inte hade några halmstrån i håret bara. När jag väl slängde mig in i bilen kunde jag äntligen andas ut! ”Nu har jag ”GOTT OM TID PÅ MIG ATT KÖRA” tänkte jag!

MEN.. det finns en anledning att jag trivs bra som tågchaffis. Mitt lokalsinne är helt värdelöst. Och då ljudet, utan min vetskap, var avstängt på GPS:en, så märkte jag inte att jag missat en avfart och körde till Hyllinge istället för Ängelholm. När jag sedan skulle hitta tillbaka till en motorvägspåfart hade jag virrat i 10 minuter utan att veta var jag egentligen skulle bli av. ”INTE så gott om tid på mig längre”.. Inne i Ängelholm var det vägarbete och GPS:en ledde om mig genom små kullerstensgator. Jag började tveka på om jag ens var kvar i Ängelholm efter en stund xD Ändå lyckades jag vara i skolan 09.59. DEN NI!

Väl framme hade vi en genomgång av vårt slutprov. Jag hade knappt pluggat. Förmodligen för att jag kände att ”detta ska sitta nu!” Jag ska inte behöva råplugga. Allt ska sitta! Och jag använde slutprovet för att avgöra detta.. Och det var skönt att få ut ett slutprov med högsta betyg. De fel jag gjort var övervägande riktigt korkade slarvfel. Kunde nästan bara skratta åt vissa. Med detta avklarat fick vi ta vårt klasskort, och sedan var vi ett litet gäng som tog en öl på ”Stationen” i Ängelholm. Efter detta väntade examensmiddag.

DET VAR SÅ GALET GOD MAAAT OCH EFTERRÄTT! Herregud! De som varit utbildningsansvariga för i år höll sina tal och skämtade om att ”ja, nu måste ju skolan ta ett års uppehåll och återhämta sig efter att ha haft er”. De fick ju inte tillstånd av YH-myndigheten att starta utbildning nästa år, vilket är så synd. Våra lärare pratade lite och de fick sina presenter av båda klasserna. De har varit guld värda! Så duktiga, pedagogiska, engagerade och humoristiska. Alltid kul att ha lektion med Linus och Gunnar! Tillslut var det dags att lämna ut examensbevisen och det var ju nästan lite skräckblandad förtjusning. Mest förtjusning dock!

Och när jag gör något, så lägger jag ofta hela min själ i det! Lugnt sagt. Min examensdag skulle bli bäst. För mig är detta nästan större än studenten, även om studenten är mer hypad och mer ”vanlig” att fira. Så hos mig hade vi ett riktigt examensfirande. Bara för att jag äntligen har hittat rätt bana (höhööö) här i livet. Vi var lite släkt, bästa vänner och gamla klasskompisar, så jag blev lite bortskämd. Hade önskat mig ett longerspö, och fick självklart två. Mamma och pappa betalade bland annat mitt ägarbyte hos SWB för Honey, och jag fick en helt egen järnväg. I BRIO-size.

Jag hade ju önskat mig en tågtårta, men mina föräldrar sa att vi var alldeles för sent ute med att beställa. SÅ.. jag förväntade ju mig en vanlig tårta. Tills vi flyttade in från trädgården på kvällen för att äta efterrätt. Och till min stora förvåning står det ett PÅGATÅG på bordet. Jag stod nog bara och gapade en stund. Inte konstigt med tanke på hur grundlurad jag hade blivit. Nä men, ett pågatåg, med backspeglar, helljus och koppel fick förgylla den sista tiden av min kväll.

Vad ska man säga. Jag kommer sakna min klass. De har ofta varit ”pain in the ass”, men vi har skrattat så mycket! Sällan ”med varandra” utan snarare ”åt varandra”. Men det är också jargongen vi har i min klasshalva. Jag kommer sakna järnvägsskolan. Linus och Gunnar! Jag kommer sakna att köra godståg. Väldigt mycket. Men jag trivs grymt bra på pågatågen, så det känns helt rätt!

Nu är jag examinerad lokförare, med ett jobb som börjar på måndag och har en häst, som för tillfället är lite ledsen i bakbenen. Jag vände livet upp och ner på mindre än en vecka och nu börjar allvaret. Och det är inte förrän nu som jag insett att jag kommer tjäna pengar. Jag valde inte utbildningen för pengar och när folk nämner lön så ryggar jag nästan tillbaka. ”Shit, ska jag tjäna pengar? Få en ordentlig lön?” Det kommer kännas helskumt. På måndag är det dags för min första utbildningsdag på Arriva. Vi är tre tjejer från klassen som kommer jobba i Helsingborg, varav jag och Lottie börjar på växlingen redan nu. Pågatågen får passa sig. För här kommer… 😉

// Fanny

En paus i examensplugget

Anledningen till att jag startade denna bloggen var att jag ville träna lite på att koda just bloggar. Jag insåg snabbt att jag var sämst på detta, och funderade på om jag inte skulle ta och skriva något istället. Just då var jag väldigt osäker på hur framtiden skulle se ut. Jag hade precis fått reda på att jag skulle börja på lokförarutbildningen. Och det gnagde ständigt en inre stress, då jag visste att det snart var dags för min allra bästaste hästvän att hitta ny ägare & lämna ridskolan jag jobbade på. Därav blev denna bloggen så mycket som ”Hästbrud och Lokförare”. Jag var ju egentligen ingenting av det just där och då, men året har rullat på och jag har formats till en helt ny 21-åring. Men nu, mitt i examensplugget har jag fått komma till en insikt som man bara måste vänja sig vid. Min älskade själsfrände har sålts. Hon som alltid har fått mig att le, även de stunder jag bara velat gråta. Hon kommer sluta sina sista år som pensionär hos en ny ägare.

Och det sjukaste är.. att denna nya ägaren är SÅ JÄÄKLA JAAAAAAG!

NU ÄR JAG HÄSTBRUD PÅ RIKTIGT! Och snart LOKFÖRARE MED!

Alla drömmar jag hade när denna bloggen startades har gått i uppfyllelse en efter en. Jag drömmer inte. Tror jag. MEN JAG HAR PLUGGAT SKITDÅLIGT inför examensprovet!!! Det ska jag erkänna. Mycket tid har gått åt till detta beslutet. Det kommer bli ett jäkla pusslande med tid och pengar. Men denna hästen har ställt upp för mig i vått och torrt och nu ska jag betala tillbaka. För hos mig stannar gammeltanten till sitt sista andetag. MIN och bara MIN finaste Honey de la Vic.

Och har ni vägarna förbi Helsingborg så vet ni vad som gäller nu! Ni tågfolk bör lära er om hästkrafter ur ett helt nytt perspektiv tycker jag 😉

// Fanny

”Varför händer det alltid dig?”

Ja.. Det kan man ju fråga sig. Kanske är det bra att 2016 snart är över. Detta året började med en himla tur! Jag kom in på min drömutbildning & har fått träffa massor med fantastiska människor. Men jag har också stött på en del motgångar. Gårdagen satte ännu ett litet hinder på min väg.

Kan börja med att säga att helgen verkligen har varit hur perfekt som helst egentligen! Jag tillbringade en mysdag i stallet hos ”min” älskade pålle. Jag har länge känt ett litet kall efter att klättra lite högre än vanligt och nu gjorde jag det! Så jävla häftig känsla att veta att jag kan stå där uppe och vifta. På ett halvt ton flyktdjur. Och hon bryr sig inte. Vi litar på varandra!  

Igår var jag som vanligt på Ridgymnasiet och jobbade med mina gamla skolhästar. Eftersom jag och min kollega brukar bli färdiga med stallsysslorna rätt tidigt brukar vi fördriva tiden med att powerwalka i skogen med varsitt energiknippe. Man inser verkligen hur liten man är när dessa gigantiska djur har för mycket energi för att hålla benen i styr. Vi skrattade mest och tyckte att det är kul att hästarna är så levnadsglada!

Klockan tre börjar vi ta in resten av hästarna från hagarna. Allt flyter på som vanligt och de värsta odågorna kommer in utan problem, trots lite studs och stegringar som hör vardagen till. Vi hade bara några pållar kvar när jag går in och ska hämta en av våra minsta, snällaste hästar. Där och då kom ju vändningen på den dagen!

Hästen råkar slå nosen i eltråden, kastar sig mot mig och skallar mig rakt på näsan så jag flyger med huvudet ner i marken. Det gick så fort att jag inte ens hann uppfatta vad som hände. Jag reser mig upp, håller mig för ansiktet och lyckas få tag på hästen med andra handen. Hon har panik & springer runt som en tok. Jag vinglar runt och försöker lugna henne, samtidigt som jag inser att jag blöder och har svårt att andas. Lyckas få in hästen, sen svartnar det för ögonen och jag får hjälp att lägga mig ner på golvet. Lyckades på något sätt ringa min pojkvän och be honom komma. Helst för 5 minuter sedan. Jag kunde varken stå eller gå så han fick bära ut mig till bilen. Det enda jag kunde få fram var typ ”Baksätet! Baksätet!” Så jag låg där, halvt avtuppad i baksätet hela vägen ner till akuten. Mådde galet illa, det snurrade och jag kunde inte ha ögonen öppna. Jag fick total ångest för att jag inte visste hur jag såg ut i ansiktet. Tjej som man är 😉 Jag insåg att jag nog skulle komma att missa hela skolveckan med diesellära. Allt var bara för kaos för att vara sant! Detta är min första hästrelaterade ”hanteringsolycka” någonsin. Ren jäkla onödig olycka. Jag började hantera hingstar redan som 16åring. Men igår insåg jag väl att skenet kan bedra. Det är inte alltid de största, värsta hästarna som får en att stupa i backen.

Vi fick köra ambulansintaget med bilen och en sköterska lyckades få ut smutsiga mig ur sätet och upp på en säng, varpå jag blev uppkopplad till halva världens sladdar. Hon började snöra upp mina skor och jag minns bara att jag mumlade:  ”Öhhe.. SMUTSIGA!!!”.  ”Jo.. Jag kände precis att de var lite leriga” svarade hon. När hon tillslut lyckats få upp snörningen och ska dra av dem så utbrast jag: ”Det är värre inuti!” 😀 Efter att ha mockat 10 boxar och packat 500kg hö, så brukar skorna innehålla en smärre lantbruksbutik ungefär. Och det stämde tydligen.

En specialistläkare kikade på mitt ansikte och det var för svullet för att se ordentligt, men han gissade på en spricka i näsbenet. Sen har jag självklart dragit på mig en rejäl hjärnskakning, men har inga blödningar i huvudet som tur är. Jag minns inte sist jag hade så jäkla ont! Eller jo, när jag bröt svanskotan, men en sånhär smärta i ansiktet och huvudet har jag aldrig upplevt. De ville sätta kanyl med smärtstillande, men jag vägrade det. Ser ingen mening med ta smärtstillande på akuten, då jag inte kan svara på var det gör ont xD Efter 9 timmars väntan på kirurgläkare blev jag bara less på det och bad om tabletter så jag kunde få sova, vilket jag ändå inte kunde. Efter 10 timmar dök läkaren upp och jag fick göra sånnadär standard grejer. ”Kan du stå på tå?” ”Kan du sträcka på fingrarna?” ”Ser du här, hör du där?” Läkaren sa åt mig att vila och att jag förmodligen kommer ha lite svårt med koncentrationen framöver. Men klockan 01 fick jag äntligen tillåtelse att åka hem och vila, om Henrik väckte mig några gånger under natten.

Nu har jag bara en lugn vecka framför mig. Vila, plugga lite lagom och hoppas att svullnaden i mitt ansikte lägger sig snart. Jag är galet glad att denna olyckan inte blev värre! Jag hade kunnat bli trampad och sparkad, men jag hade tur! Även om det gör galet ont, hade det kunnat göra ännu ondare. Jag har lite svårt att äta för det gör så ont att tugga, men får väl dricka desto mer de kommande dagarna. Man får se det positiva i allt och jag får helt enkelt ta nya tag i helgen! Sen är det ju lite tradigt att jag fick smällen i ansiktet. Det första man ser på en person.. Men jag antar att det läker till sig.

Delar lite sanna ord från ett av de bästa citaten jag vet!

”Du hästtjej! Vet du? Du är antagligen otroligt envis. Du har ett jäkla driv och inget, inget kan stoppa dig från att göra det du älskar. Troligtvis tål du smärta mer än de flesta och står ut i tystnad med sådant som andra skulle gå till doktorn för. Du är stark i både kropp och själ. Din mentala kapacitet når inga gränser. Din fysiska kapacitet är mer mental än rent fysisk. Fysisk styrka handlar om hur stark man tror att man är. Du hugger i och jobbar hårt trots att kroppen ibland säger emot. Du är fantastisk!

Jag vill bara säga, ta hand om dig. Det finns gränser. Hästtjej är ett fenomen inom smärtsjukvård. Några av oss hamnar där och de säger ”Jaså, du är en hästtjej. Oöm. Tuff. Ambitiös.” Jodå. Det ska gudarna veta. Upp och hoppa! 
  
Än en gång, ta hand om dig. Vi vet att du gör allt för din häst. Gör du allt för dig själv?

Ta hand om er!

// Fanny

 

Två steg bak

En sak jag blivit påmind om på sistone är hur mycket skitkommentarer folk slänger ur sig. Hur mycket onödiga, dåligt genomtänka saker man får uppleva för att man älskar sitt djur på fyra ben. ”Öhhe..hamburgare”. ”..man leker inte med maten”. ”..ni är djurplågare, ni slår dem!”. ”..det är bögigt att rida!”.  Kommentarer man levt med hela grundskolan. Under gymnasietiden försvann det helt eftersom alla levde för hästarna. När man hamnar i en klass med medelålders män inser man plötsligt, igen, att förståelsen är minimal. Det är svårt att förstå att min själsfrände är ett djur. Hon är ju en hamburgare. Det är såå tråkigt att lyssna på. Då jag dessutom förlorat 4 gamla trotjänare de senaste månaderna så tar detdär extra hårt. Garanterat läggs kommentarerna med glimten i ögat, MEN.. knappast att de är de första raketforskarna i mitt liv som säger dessa sakerna. Någonstans ska jag inte behöva upplysa om hur tjatigt det blir. Hade jag velat ha bild på en påkörd häst upptryckt i ansiktet, så hade jag garanterat bett om det. Annars NEJ. En del saker är för självklara för att behöva en förklaring.

Igår tillbringade jag min dag i stallet, varpå pojkvän ringer och undrar om jag ridit klart. Ridit klart? Vad snackade han om. Jag hade inte ens plockat fram sadeln eller hunnit linda arbetsbandage! Han påpekade att det gått över en timme sedan han lämnade mig. Just där och då fick jag mig nog en liten tankeställare. Det som är så självklart för mig, är i andras ögon helt ologiskt. Vad gör man egentligen i en timme, utan att ens hinna få på grundläggande utrustning? Inte en människa hade förstått om jag sa att ”Jag kan inte rykta färdigt, för min häst pussas. Hela, hela hela tiden!”. Så jag satte upp mobilen på en pall, så jag kan visa vad jag egentligen gör. I alla timmar.

Känner inte att mitt humör är på topp efter denna veckan, men imorrn börjar en ny. EN BRA!

// Fanny

 

Fredagsmys!

Skolveckan över, kladdkaka i ugnen och ett avslag från CSN i handen.. Det är nog dags att ta helg och jobba ihop lite levebröd för 9 veckor framöver :’)

Längtar tills jag kan få bjuda på lite äventyr här på bloggen. Än så länge är det mycket teori i skolan, MEN jag misströstar icke! Denna veckan har vi fått ut bibeln, TTJ:n. Hade jag fått en sånhär bunte papper på min gamla utbildning så hade jag garanterat behövt någon sorts lugnande medel. Nu känns det bara kul! Vill lära mig allt, allt, allt, nu, nu, nu, fort, fort, fort! Som min klasskompis sa när han tryckte ned pärmen i väskan: ”Det känns att det blivit lite TYNGD i utbildningen nu..”. Och det kan jag bara hålla med om. Längtar till skolan varje dag. Har nog inte känt såhär sedan hopplektionerna på gymnasiet.

Sammanfattning av veckan: Första mötet med TTJ:n och en väldigt lugn och harmonisk häst. Känns ofattbart att denna hästen inte kunde galoppera med mig på ryggen en gång i tiden. Nu kan jag bara stå upp och njuta. Till och med släppa tyglarna.

Hittade min gamla kamera som varit borttappad ett tag. Den har alltid bjudit på toppenkvalitet när det gäller filmandet. När jag förde över videorna till datorn blev jag allt lite ledsen då de till synes är helt blurriga och oskarpa. Är ju inget teknikfreak, men visst ser det ut som en dammig lins på galoppvideorna?

I skolan har jag för övrigt fått några nya ord att bekanta mig med. Och inga järnvägsord inte! I min klass används nu orden ”vabbar” och ”försäkringskassan” mycket flitigt. För mig som nittiotalist är det minst sagt ovanliga ord. Man kan tydligen göra ett konto, anmäla kidzen och i bästa fall få pengar. Låter som någon slags spelsida för trötta (snart sjuka) föräldrar 😉 NÅJA! Någon dag får kanske även jag uppleva att ha nummer 174 i en telefonkö på rasten..

På måndag tar jag ett studs ut i verkligheten och har min medåkning på GC med Martin. Vilken lyxplats jag fått! De flesta av mina classmates kommer åka två och två med sina handledare på de andra företagen. Vissa har bara fått två dagars medåkning på några timmar. Kommer bli kul att se något annat än Skåne, från ett annat perspektiv än bilrutan.

// Fanny

Money can(t) buy us happiness?

Imorgon smäller det gott folk! Känns pirrigt att lägga huvudet på kudden ikväll, men äntligen är väntan över! Imorrn börjas det!

Tänkte lite kort ta upp ett ämne jag som sällan tror att lokförare, eller någon annan för den delen, reflekterar över. Och om ni mot förmodan gjort det så blir det guldstjärna i kanten! ”-Vad kostar det att hålla en häst i månaden? Hur mycket tid krävs?”

Om vi säger såhär! Ett vanligt besök i stallet, utan körtid, tar i runda slängar en timme. Mocka, packa foder och se till hästis. Detta ska göras dag ut, dag in, året om. Dessutom vill vi komplicerade människor rida på hästen vi betalar för. Då kan stallbesöket kan ta upp mot tre timmar. Med pressat tidsschema klaras det säkert på 2h, men att stressa runt djur är inget jag förespråkar!

Priset då? Räkna med att en hobbyryttare lägger allt från 1000-7000kr/häst i månaden. Detta beror helt på var du bor, hästens ålder och användningsområde. I tävlingsbranschen snackar vi så ofantliga summor att det inte ens är lönt att gå in på.

I mitt fall har jag tagit något medelvärde bland de stall jag har att välja på i min stad.

Dessa siffror förutsätter att hästen är frisk året om (hah, you wish..). Jag har inte heller räknat med avmaskning och vaccinering då jag inte har några exakta siffror på det. Räkna några tusenlappar till. Ett veterinärbesök går sällan under 3000kr.

Detta är vad jag, som varken tävlar, köper dyrt kraftfoder eller stora försäkringar kommer få lägga. Som pappa säger: ”det är en utlandssemester i månaden..” Mjo.. men jag är hellre lycklig 365 dagar om året med min häst, än några veckor i solen. Alla prioriterar vi olika och visst kan även jag få lite kalla fötter ibland. Men.. Whoever said money can’t buy happiness, didn’t know where to buy a horse.

Hoppas ni fått lite mer insyn i hästlivet. Och ni som inte provat på att rida.. GÖR DET! Känslan av att gå från fullkomligt hjälplös till att ha full koll på läget är underbart! Lite som att köra tåg skulle jag tro! A mind of it’s own!

Honey får nya skor, en av de stora utgifterna som man aldrig kommer undan.

// Fanny

 

Tjusningen

Idag var den enda dagen någonsin som jag faktiskt hade en tid och passa. 15.00. Och det var nära att det inte gick, på grund av…  TÅGTRAFIKEN!

Mamma o pappa undrade om jag ville ha bilen när de skulle till Danmark, men jag sa att ”den kan ni ta, jag ska åka fina TÅÅG”. Tog en halvtimmes promenad ner till stan. Köpte ett nytt månadskort som skulle börja gälla idag. Går ned på perrongen och ser att Pågatåget mot Ängelholm, avgångstid 13.46 står kvar på sin plats. Klockan var då 14.00. Detta skulle avgå en halvtimme innan mitt tilltänkta tåg. I min förvirring  går jag fram till en lokförare och tågvärd för att fråga vad som står på. De berättar att det först saknade lokförare och att det sedan uppstått ett elfel en station bort. Jag säger lite skämtsamt att ”ni skulle väntat ett år, så hade jag kunnat köra!”. Tågvärden skrattar lite. Lokföraren berättar att jag kommer lära mig massor om signalfel i det yrket, varpå jag berättar att jag har pluggat till järnvägsingenjör och signalfelen är mina bästa vänner! Och just i det ögonblicket kände jag mig inte som 21 utan 41 år xD

Skrev till min bästis på trafikverket som kollade upp, och meddelade att 17.00 skulle elkaoset kanske vara över. JÄVLA TÅGJÄVLAR svor jag nog innerst inne, varpå jag började leta febrilt efter någon med bil som hade semester = ingen.. Tillslut fick jag tag på Jesper som åkte från jobb för att skjutsa mig! VVS:are borde jag blivit! 😉 Nä, men slutet gott, allting gott. Järnvägen har sina brister och det är ju värre än Tetris att få rätt på el och ställverk! Det må vara tjusningen med hela grejen!

Nu står prinsessan i sin box iallafall. Stallet är städat & nymålat. All utrustning är tvättad och putsad. Infångandet på betet blev lite kaotiskt. 20 hästar ska tas hem från semestern vilket inte alltid är uppskattat. Stor hage, springande hästar, ett träns som släpades i marken tills det bara var smådelar kvar av det. Tillsist var alla infångade och kunde skrittas hem mot ridskolan.

// Fanny

Regnigt men glatt!

Äntliiiiigeeeen!! Idag ska jag rida hem Honey från sommarbetet där hon och de andra ridskolehästarna tillbringat sitt regniga sommarlov. Sen har jag henne själv i  5 dagar innan de går in i verksamhet igen. Bästa tiden på året!

Det har dock varit några härliga veckor nu på sistone. Skippade Peab och jobbade en vecka på Ridgymnasiet. Red fina hästar i solen och svettades ihjäl! Det fina fortsatte hålla i sig men just idag..

.. låter jag bilden tala för sig själv. Ska gå ner till stan, ta tåget till Ödåkra.. Sen kommer det bli en halkig hemfärd på de genomblöta hästarna, som ska ridas barbacka. Hoppas inte de glömt att de är tama bara 😉

Skolstart närmar sig! Idag är det 15 dagar kvar. Jag slänger ut ett inlägg imorrn!

// Fanny

Hästbiten då?

Har ni känt dendär känslan när man verkligen älskar någon? Ögonen kan tåras helt okontrollerat. Hjärtat slår extra hårt. Tankarna skenar iväg och man måste bita sig i läppen för att fatta att det är på riktigt. För personen, eller i detta fallet ”individen”, är det vackraste man sett i hela sitt liv!

Exakt den känslan har jag för denna stora, bruna häst med sin vita bläs i pannan. Honey de la Vic. Hennes man är spretig, hennes pannlugg består av några enstaka hårstrån och lite skavanker kan man finna här och var. Hon är ingen fin dressyr eller hopphäst, men hon är perfekt på sitt egna lilla vis! I år påbörjas vårt fjärde år tillsammans. Hon var en svår häst när hon kom till ridskolan. Var hon inte på humör så for folk i backen. Och detta lockade mig att lägga all min tid, pengar och energi på henne! Idag, efter år av grubblande, vet jag att hon bara var en missförstådd häst, med mycket egen vilja. Och nu, när vi verkligen öppnat upp för varandra. Nu är hon underbar! För mig finns ingen annan!

I dagsläget är Honey 16 år. Något/några år till, sedan går hon i pension från ridskolan där jag rider henne. OCH JUST HÄR.. Börjar mitt eviga grubblande. Mitt helvete! Jag är livrädd för att hon ska komma till någon som inte förstår henne. Personer utan tålamod som sliter henne i munnen och sparkar henne i magen när hon inte lyssnar på första försöket. Och detta är vad som tynger mitt hjärta 99% av min vakna tid. Jag har ingen aning om hur min framtid ser ut. Det skulle vara egoistiskt och rent utsagt idiotiskt att köpa en häst innan man vet att man har tid och pengar. Men jag tror aldrig att jag skulle kunna leva med migsjälv om hon försvinner utan att jag vet var. Om det bara varit längre fram i tiden så hade det varit enklare. Men nu krockar många stora pusselbitar i mitt liv, och jag vet inte hur jag ska prioritera..

 

// Fanny

Me, myself and I

I skrivande stund är jag en tjej på 21 år, bosatt i Skaunska Helsingborg. Sprallig, glad, pratar antingen hela tiden eller ingenting alls. Beror helt på vem ”du” är! 2014 tog jag studenten från Helsingborgs Ridgymnasium. JA ETT RIDGYMNASIUM! 😉 Därför är jag också ständigt hästtokig, hästtänkande, hästnööörd!!! Har min älskade Honey de la Vic på ridskolan, som mitt mål är att köpa en vacker dag.

För två år sedan påbörjade jag en ”järnvägsingenjörsutbildning” (pjuh vilket ord) på Campus i Helsingborg. Två år gick utan att jag riktigt hamnade rätt. Det var för mycket matte, för lite tåg. För mycket tråkigt lyssnande, för lite praktiskt. När jag insåg att jag inte skulle klara tillräckligt poäng för att börja det tredje året kände jag att det var dags att tänka om.. Lättare sagt än gjort, PUNKT!

En dag stod jag på Lund C och såg en lokförare som hoppat ur sin hytt på ett Pågatåg. Han stod på perrongen och betraktade folket som rusade förbi honom. Folk som kom springandes i 180 för att inte missa tåget. Ingen reflekterade över att lokföraren stod lugnt och sansat utanför tåget. Våra blickar möttes, vi flinade åt varandra. Sen var det kört. JAG SKULLE BLI LOKFÖRARE!

Samma dag gjorde jag en intresseanmälan till föredetta ”Järnvägsskolan” numera ”Trafikverkskolan” i Ängelholm. Jag läste på, checkade runt. Insåg snabbt att… Detta var nog mer dröm än verklighet. Tyvärr! 35 personer tog de in till utbildningen. De gick mycket på arbetslivserfarenhet. Jag hade inget. Eller hjälpte det med ”tappsko-kompetens” tro?..  Folk avrådde mig. ”Det är för svårt”, ”det är inte lönt”. Men någonstans kände jag att man måste våga satsa för att vinna, eller vad är det man säger? Så jag sökte!

OCH HÄR ÄR JAG! Intagen. SJUKT! Helt ovetandes om vad jag egentligen gett mig in på! Det är nog därför jag startar denna sidan. Jag måste få reflektera, tänka & skriva av mig. Även om ingen läser! Jag är ensam IGEN, på mina egna ben IGEN. Men här är min dröm, mina mål. Här ska jag reda ut om det ens går att kombinera ett liv som lokförare med ett hästliv. Kan man köpa häst som 20-åring, samtidigt som man pusslar ihop resten av livets alla bitar? Det återstår att se!

Ha det super!

// Fanny

Bjuder på en vacker bild från PixaBay där jag hämtar de flesta av mina järnvägsbilder från.