Baksidan med yrket

Min fjärde vecka började idag. I tre veckor har jag suttit där bakom sparkarna och njutit. Idag tog den underbara morgonen en snabb vändning, när en man hoppade ut framför vårt tåg.

Det känns egentligen inte som att det hela hände på riktigt. Hela scenen var så overklig och svår att greppa. Att detta är min första LIA gör hela saken ännu mer orealistisk.

Morgonen startade på Arriva halv 7. Där mötte jag en väldigt förkyld körlärare, som varit snäll nog att åka till jobb för att jag skulle få köra. Vi hade en mysig tur på schemat som började med en sväng upp till Förslöv. Det var småhalt ute och mina inkörningar blev ganska försiktiga till plattformarna. Uppe i Förslöv vände vi och körde ner mot Helsingborg igen. Jörgen var hungrig och planerade för sig själv vad han skulle köpa för mat och hur bråttom han skulle behöva ha. Att flöt på helt enkelt! Från Ödåkra närmade vi oss Maria och jag bromsade tidigt då det kan skjuta på rätt bra om det är halt där. Vi närmade oss plattformen i låg hastighet, cirka 40km/h. Där och då förändrades hela dagen. Från att ha suttit i tåget, precis som vanligt, till att räddningstjänst och kamratstödjare kom till platsen. Såntdär som vi bara pratat om i skolan. Efter en bra stund blev vi körda tillbaka till kontoret där vi fick i oss lite mat och kunde sitta och prata ifred.

Eftermiddagen tillbringades hemma hos dagens tågvärd, då ingen av oss hade någon hemma vid lunchtid. Man ska ju inte bli hemkörd och lämnad ensam efter en händelse som denna. Vi låg under en filt i varsin soffa, tittade film, pratade och åt glass. Överlag har jag blivit hur bra behandlad som helst! LIA-ansvarig och enhetschefen har ringt och pratat med mig under dagen. Jag mailade även vår lärare och berättade om hur läget stod till.

Vad snurrar i mitt huvud nu då? – Jag är självklart ledsen för att detta hände, men jag är glad att det inte hände när jag satt där helt ensam! Jag är förvirrad över hur det hände och jag har grubblat en del över hur man vågar ta ett sånthär beslut. Jag har fina vänner att prata med och jag tror att jag överlag har tagit denna händelsen ungefär som jag förväntat mig. Sedan vet man ju aldrig vad som händer i mitt huvud imorgon. Jag är mest förvånad över tillfället och händelseförloppet, men jag är väl medveten om vad yrket innebär och därför kan jag nog hålla mig på jorden. Jag älskar att köra!

Mannen avled på platsen, och jag skänker en tanke till hans anhöriga! Ta hand om er alla där ute, och uppmärksamma personer som beter sig annorlunda. Det kan vara räddningen.

// Fanny